Mina två änglar

Vännskapen med mina vänner från förr, ser ut som förut. Jag hadde inte jättemycket tid för dom då. Jag hadde ju två barn att ta hand om, men de fanns där så fort jag hadde tid. Likaså är det nu, mina barn finns inte länge, men saknaden tar sin tid. Jag behöver vara ensam ibland o det respekterar dom.
Jag har också fått många nya vänner och gammla band har byggts upp på nytt. Det är helt fantastiskt, nen behöver vänner runt omkring sig när något sånt här sker. 
Inte någon arunt omkring mig har försvunnit, villket kanskeskulle vara naturligt eftersom det är så stort att ta in och veta hur man ska hantera.

Mina vänner bildande "läger" de första dagarna efter detta hände. Lämnade inte varandra för en sekund, utan fanns bredvid varandra och stöttade och var vakna i omgångar. Håll sig uppdaterade genom internet, min ena syster och min sambo.
Det känns jätteskönt för mig att veta, då vet jag att de hadde varandra... 

Ja, självklart finns tanken, om hon kan läsa detta el något annat jag skriver på internet. Jag har faktist inte frågat någon än, jag ska göra det nästa gång jag träffar mitt målsägandebiträde. Visst vore det olustigt om det var så... men, jag kan inte sluta leva i rädsla för henne.
Jag har faktist skrivit ett brev som publicerats i expressen. Det e ord jag skulle velat säga henne, men inte vågat göra. Här kommer länken till brevet.
http://vasteras.expressen.se/Nyheter/1.1340577/emmas-brev-till-sina-barns-mordare

Haha, nej du har rätt, jag skäms inte för något. Jag tror det hindrar mig från att vara den jag är. Såklart att vi pratar bajs när jag sitter med tre underbara tjejer som själva är mammor.... ja, jag vet det var mycket andra saker också vi talade om... men, jag har inget att dölja....
Tack själv för en underbart mysig fika! Det måste vi göra till en vana!

Idag är både jag o sambon lite krassliga. Vi tar det mest lungt, sitter vid varsin dator, i soffan el ligger i sängen. Jag skulle vart hon min vän o hjälp henne med barnpassaning idag medans hon bakade till lilltjejens ettårsdag imorgon. Men, jag fick avboka i sista minuten. Ville inte gå upp ur sängen idag. Ibland är det svårt att veta om man e sjuk el om det beror på den psykiska hälsan. Men jag lyssnar på min kropp (som vanligt) och om någonm dag e jag pigg igen.

Möjligheten finns nägon gång i framtiden att jag gör det. För jag ska visa henne att jag e starkare än henne på alla sätt.

Jag svarar mer än gärna, tack för att du frågar!

Ja, hur lyckas jag vara stark och vad driver mig?

Jag har levt ett liv fullt av kärlek, från min familj, från vänner och bekanta. Jag har fått ge så mycket kärlek och jag har fått massor tillbaka. Jag har växt och växt i min person som Emma, och jag har tyckt om att vara mig själv.
Jag har alltid vart barnkär. När jag fick mina barn var det som de två största presenter jag kunnde få i livet. Jag växte ännu mer i som Emma och växte in i mammarollen o trivdes så otroligt med det.
Nu funderar man säkert på, om jag nu älskade mina barn så otroligt mycket, så borde jag ju gå under jorden nu utan dom.
Men jag älskade ju livet redan innan de kom till världen, de var en krydda jag inte kunnde vara utan i livet. Som salt på pommes friten.
Så jag har bestämmt mig, o det gjorde jag redan från början, att gå vidare, att fortsätta älska livet. Att inte låta henne förstöra mer än hon redan gjort. Jag lyckades ju ta mig tillbaka till livet, då borde jag ju utnyttja min andra chans i livet.
Sist men inte minst så känner jag ett stort ansvar och har en enorm vilja att föra mina barn minne vidare, låta de leva vidare så länge folk vill lyssna. För de hadde inte gjort något ont, utan berikade både mitt och många andra liv med sina personligheter. Så jag har en uppgift och det för mig framåt i livet.

Ja, jag var riktigt arg på alla som gick som katt kring het gröt. jag ville DRA ur de informationen. Jag var väldigt påverkad av skadorna och medicinerna, men känslorna finns fortfarande kvar. Jag minns bitvis små stunder på sjukhuset.
Men min familj har sagt att just att jag var så envis och arg på alla gjorde att de kännde igen mig, viljestarka och envisa Emma var tillbaka. Det gav de hopp.

Jag hadde en dag fått för mig att jag skulle åka hem. Så jag sa till min sambo att köra upp bilen såjag kunde hoppa in. Han förklarade snällt att jag låg på andra våningen så det gick inte. Då blev jag arg och sa att "det fanns ju för sjutton en hiss"
El när jag plockade ihop allt jag hadde på mitt bord bredvid sängen (tandborste, tandkräm och godis) och tultade fram till sköteskorna och ställde mig med min soppåse som jag packat ner alla mina tillhörigheter i och vinkade glatt, för NU skulle jag gå hem tyckte jag.

När man har så mycket mediciner mm i kroppen så beter man sig som ett barn.

Men uch vad orolig jag blir för dig. Snälla vännen kämpa på. Vill du prata så inboxa mig så ska jag göra allt om jag kan hjälpa dig på något sätt.
Jag förstår att du ej har kraft att finnas med här nu. Man måste ta hand om sig själv först o främst. Jag önskar dig all lycka! En stor kram från mig till dig.