Mina två änglar

Tack för allt stöd, det värmer något enormt, jag hoppas jag kan hjälpa någon av er lika mycket någon dag. Vad som hände.. Ja, som jag skrev så var det någon som berövade dom livet, samma person försökte även ta mitt liv. Jag överlevde mina egna barn. Tankarna går ju om att det e orättvist, jag har ju levt livet länge länge. Men de små har knappt börjat sitt. De hadde så mycket att uppleva. Så mycket kärlek att få och de gav enormt med kärlek. Hur kan någon villja små barn något illa.

mamma till två pojkar: känns som att du vet vem jag e. O ja, det stämmer, utan min familj hadde jag inte klarat mig så långt. Familjen e enormt viktig i en sån här situation. Ta vara på era mammaor pappor och syskon. De vet vad du vill ha, vad behöver o de ger det som ingen annan kan el ser.

Jag ska gå ut ikväll till några vänner o bli lite ompysslad. Men jag kommer vara här ofta o läsa vad ni skriver o skriva mycket till själv. Tack för allt stöd.

God förmiddag på er alla. Jag har nu läst ifatt mig på vad ni skrivit. Jag läser varje inlägg noga o det berör mig så djupt. Jag skulle vilja svara på allihoppa, så att ni för ett personligt svar alla ni som bryr er stöttar o finns där.

Jag hadde en bra kväll igår, mina vänner e helt fantastiska. Vi åt lite kräftor och satt o pratade mest hela kvällen.

Ja, som ni skriver så är allt så ofattbart, jag vet inte riktigt om jag tagit in allt som hänt. Jag har ofta fått höra att jag verkar så stark, oberörd, o jag verkar inte sörja.
Men, mäts sorg i tårar? Jag måste erkänna, jag har svårt att gråta inför andra, att bara släppa o gråta ut. Men, innom mig finns tårarna, jag förklarar det som att jag gråter innom mig. För hjärtat blöder ibland. Jag går ofta till barnens grav, när jag går dit själv så släpper det. Jag gråter o brukar sitta där hos dom o prata med dom tills det inte finns några ord kvar.
Deras viloplats är så fin, den har jämt vart full av blommor och nu mot hösten så tänder vi ljus det lyser alltid minst två ljus, det e så fint. Det står leksaker änglar, gosedjur o massa massa hälsningar. Stenen har kommit också. Den består av två händer som håller upp ett stort hjärta. På hjärtat står det två änglar, tätt tätt ihop o fångar himlens stjärnor. Bredvid den står deras namn. Framför stenen står ett kort på dom som deras pappa ställt dit. Där kan jag minnas barnen o gråta.

Så många vackra inlägg. Villket enormt stöd. Jag måste sätta mig o svara på vissa saker, det går inte att låta bli. Ibland går tankarna som någon av er skrev, att hur sjutton hadde det känts om någon av barnen avlidit av en sjukdom, hadde det kännts på samma sätt? El hadde det vart annorlunda? Spontant känner jag att det självklart vart anorlunda, men det hadde nog gjort lika ont. Ingen sorg är djupare än den andra. Så därför känner jag mig trygg i att prata med er som mist sina barn även på många andra sätt. Vi har olika uppleveleser bakom oss, men sorgen i hjärtat har vi gemensamt.
Om barnen avlidit av en sjukdom el liknande hadde jag fått ta farväl, jag hadde inte lämnat deras sida om de vart så sjuka, så jag hadde antagligen vart där. Kanske haft de i knät el iaf fått säga att jag älskade dom innan de tog sitt sista andetag.
Det som hände mina små var att de fick bevittna när jag, deras egen mamma blev misshandlad, villken skräck för ett sånt litet barn. Därefter få samma fruktansvärda upplevelse. När händelsen var över tog det ca tre timmar innan deras hjärtan slutade slå. Först pojken sen flickan. Jag var då påväg i helikopter till ett annat sjukhus. Jag fanns inte ens i samma stad el ens vid medvetande när barnen lämnade livet. Jag kunnde inte hålla deras händer deras sissta minuter.

Jag skulle vilja skapa en minnes sida, för att skriva av mig, dela med mig o komma ihåg med bilder och ord. Någon som kan hjälpa mig med förslag på ställen man kan skapa något liknande?