KSB skrev 2009-01-08 21:32:41 följande:
Hej igen!Hinner inte riktigt skriva så jätte ofta, eller hinner å hinner, de var nog en dålig ursäkt. Men ibladn orkar man bara inte, ni vet ju hur det är?!Men jag är inne här varje dag och kikar vad ni svarar och vet ni, med era ord blir jag stark och försöker tro att han följer med oss hem, vår lilla Melvin!Idag väger han 889 gr så det går åt rätt håll! Vi är så otroligt förvånade, han ligger fortfarande kvar i cpap, över 3 dygn nu! Vilken kämpe, säkerligen kanske han åker tillbaka, men ändå. Varje timma han stannar i den är så värdefull för hans lungor!TESSITA; Gud vad jag är glad för er skull att ni nästan tagit er i mål?! Eller känns det inte så? Jag upplever lite att när man väl kommer till sitt hemsjukhus måste det ju bli lite stabilare, att de inte är ”lika nära döden” eller hur man nu ska beskriva det, sen vet jag att de kan hända saker hela tiden, men om de inte tror att barnet ska klara sig kan de ju inte skicka en till hemsjukhuset?! Tycker de känns som en milstolpe, att nu är man nära?Ni bodde 7 veckor på sjukhus totalt då? Förstår att ni har haft en tuff väg? Håller tummarna för att allt går åt rätt håll..Alla andra, är så oerhört glad för att ni delar med er av era upplevelser och tankar, tänker på er alla!Jag tycker de är så oerhört jobbigt för jag vet hade han kommit som planerat så hade jag kunnat ta hand om mitt eget barn, nu ska jag stå och titta hur man gör med allt och jag är så otroligt rädd för att skada honom, att jag ska göra honom illa, när de vänder i kuvösen, jag vågar inte lyfta honom så. Är så otroligt barnslig och rädd. Jag vet hur man tar hand om ett barn, men nu får jag stå å titta på andra människor som bättre sköter mitt barn? Det känns så otroligt lustigt. Får dåligt samvete för att jag är så rädd. Men får lära mig mer och mer med tiden. SANDRAM85; Det var tur i oturen alltihopa, han kom för att moderkakan hade gått sönder, så hade han inte velat komma ut hade han dött i magen. Man såg tyvärr inte det på ultraljud eller så, utan han såg ut att ha det riktigt bra, det var först när han fötts som man såg det. Så vi ska nog vara glada att han kom när han kom och att han kämpar som han gör, läkarna satte in bricanyl för att dämpa värkarna, kanske var rena turen att de inte fungerade, eller att kroppen visste att han inte mådde bra av att vara kvar?!En annan sak jag har funderat över, en känsla som jag bär inom mig. När jag ser höggravida kvinnor, när jag ser kvinnor med nyfödda eller näst intill nyfödda barn blir jag nästan irriterad, jag skulle bara vilja gå å säga till dem att ta vara på sin gradivitet och ta vara på sin tid med barnet man vet aldrig vad som händer, jag känner att jag kommer ta vara på min tid väldigt mycket och aldrig mera ta något för givet. Som gravid, tog jag i allfall för givet att jag skulle gå 9 månader, ha en bra graviditet och förlösa på ett bra sätt, att jag skulle få barnet på magen och att allt skulle gå bra hela tiden. Efter de 12 första veckorna var jag lugn och tänkte hela tiden det här. Nu blir jag nästan arg för att man nog tar allt mer för givet att man inte tar vara på det bättre..vet inte hur jag ska förklara vad jag menar. Hade detta inte hänt mig hade jag ju inte känt så här, då hade jag fortsatt ta allt för givet. Kanske lite luddigt, hoppas ni hajar vad jag menar?!Kram
Vad skönt att höra att vikten går uppåt och cpap i tre dagar, det orkade aldrig min tjej så tidigt, jättebra ju!
Jag kommer ihåg när jag låg på rummet och väntade på att de skulle köra mig till op för snittet, på tv:n visades "nannyakuten" och jag var SÅ arg, hur kunde de gnälla över att deras barn var bråkiga, när mitt barn snart skulle dö?(jag trodde inte att hon skulle klara sig). Liksom du blev jag irriterad, om inte arg när jag såg höggravida eller folk med en liten bebis i barnvagnen, varför skulle de få det och inte jag? Jag tror (hoppas) att det är en naturlig del av processen, det är ju en slags sorgeprocess och den ter sig nog så, för jag är verkligen inte en arg person i vanliga fall!
Hoppas allt fortsätter bra för lillen
. Som säkert många i tråden har upplevt, så även du, gäller det att ta dagen som den kommer, ibland får man ta en timme i taget. Jag är idag så fascinerad av att han ännu finns med oss, nu har tiden gått & jag har äntligen fått den distans som gör att man har svårt att förstå att han någonsin varit så dålig.