Född v. 23+6 en orolig tid!

GRATTIS TILL DITT UNDERBARA BARN!! Jag förstår mkt av vad du går igenom. Fck barn i v 22 + 5 hon är nu 6 veckor gammal. Det har varit en fruktansvärt jobbig tid med så många ggr i och ur resp att vi tappat räkningen men nu tror dem att hon ska klara av att andas själv med CPAP ( håll tummarna för oss). Jag önskar er all lycka och försök ta en dag i taget, varje minut utan resp är en framgång. KRAM!!!

Det är ju precis så det är. Jag känner mig snuvad på hela paketet. Jag fick göra ett akut snitt så jag fick inte ens föda vaginalt så jag känner mig lurad på förlossningen också.

Jag fick en liten tjej på 930 g i v 28+4 den 22:e december så hon är idag 10 dagar gammal. Det är riktigt skönt att veta att det är fler som varit i samma (eller liknande) situation som man kan prata med.

Hej! Vill börja med att säga grattis till sonen!
Och sen kan jag bara säga att jag förstår precis hur du känner. Min son föddes i v. 26+3. Jag blev inlagd i vecka 22+ pga sammandragningar, och i vecka 23+0 gick vattnet. Ett under att han sedan låg kvar i magen i drygt 3 veckor. Hela graviditeten var besvärlig, började redan i vecka 5+ med blödningar då vi fick veta att jag fått missfall, vilket man sedan efter 10 dagar upptäckte var fel. Sedan hade jag blödningar till och från ända fram till vecka 18+, trodde vi skulle mista barnet varje gång. Så jag känner verkligen att jag blivit snuvad på min graviditet. Den känslan kommer jag nog aldrig att komma ifrån, men det blir lättare med tiden. Jobbigt bara när man får sitta och lyssna när andra pratar om sina graviditeter och förlossningar.
Nu är sonen snart 14 månader gammal och håller på för fullt att försöka gå! Han mår väldigt bra, början vi fick tillsammans var tuff men jag försöker att se det så att jag kommer iaf aldrig att ta honom för given!

vet vad du går igenom på ett sätt..men skickar lyck önskningar o hoppas utgången blir bättre än vad den blev för oss....

KSB skrev 2008-12-30 12:27:26 följande:

Jag skrev på min blogg om det där idag. Klipper in här också:

--------

Förlust ( prematurbloggen.wordpress.com/2009/01/02/forlust/ )

Tankarna snurrar. Arton månader när vi skulle ha varit tillsammans, förlorade. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: Jag har inga sammanhängande minnen av den gångna tiden. Allt som finns är ett kalejdoskop av skärvor, ögonblick samlade i en trasig hög.

En outhärdlig, fasansväckande uppförbacke mot ovisshet i stället för en graviditet. En liten, kulformad mage bland alla dessa jättar på BB. Jag hade mina vanliga kläder hela tiden. Nej, förresten, två par byxor lade jag faktiskt bort, någon gång i början. Sedan ändrades inget.

Jag fick aldrig gå tiden ut. Aldrig vara otymplig, bara ofriviligt fastkedjad i sängen. Alla de små detaljerna som andra kvinnor förfärat utbreder sig över, de fattas mig. Jag kom aldrig dit.

Jag födde ett barn som inte blev mitt, hon skars ut ur min mage med några timmars varsel. Sjukhusets fånge som födde sjukhusets barn. Jag på min brits, hon i sin kuvös. Åtskilda.

Hon kunde inte amma, även om det låter som en oviktig detalj; med kollapsade lungor kan man inte ens andas och det borde kanske gräma mig mer. Men jag var så sjuk. Det tog mig månader att förstå hur allvarligt det varit.

Kaos. Tyst panik, månad efter månad. En lång period av intighet, trots att varje sekund var fylld av arbete. Till och med att vila blev till en uppgift, något som skulle utföras men låg långt ner på listan. Jag sov en timme i taget, mer som en sorts dvala än verklig sömn. Inte ens när vi kom hem upphörde undantagstillståndet. Snarare blev det värre än någonsin. Ett och ett halvt år av förlorade dagar. Borta.

I natt sov jag med en knubbig ett-och-ett-halvt-åring intill hjärtat. Jag tänkte - som för första gången - att hon är inte så stor än. Att trots att vi inte fick ha varandra då finns det en tid för oss nu. Och för första gången på arton månader kunde jag vila i det.

-----

Det är så mycket mer med att få barn för tidigt än man först tänker sig. Så mycket som är annorlunda, och tungt. Men du är inte ensam, TS! Vi är många här med dig!

Frila2: Grattis till Siri (älskar det namnet).

Jag vill bara berätta för er nyblivna prematurmammor att det kan vara jätteskönt att föra dagbok genom svårigheterna. Om ett år kommer minnena att ha bleknat och det kan vara svårt att komma ihåg vad som har hänt och när. Det behöver inte vara mycket, kanske bara några få meningar eller stolpar varje kväll innan ni går och lägger er. Det kommer ni ha nytta av både nu och senare. Mitt skrivande har hjälpt mig att bearbeta alltihop. Idag när jag läser det jag skrev för bara ett år sedan märker jag hur mycket som jag redan har glömt. Jag har skrivit ned allt om mina känslor och vad som har hänt och det gör det lättare för mig att resa tillbaka i tiden. Jag tror att mina tjejer kommer att älska min bok när de blir lite äldre. Det är ju en fantastisk historia.
Plocka fram pennorna eller tangentbordet och börja skriva. Ni kanske inte är några hejare på att skriva men det är inte det som är meningen.

Grattis till er lille son. Hoppas att allt går bra.
Min äldsta dotter (som nu är 7 år) föddes i vecka 23+2. Är det något du undrar är det bara du frågar.
Kramar från mig

Har läst det ni skrivit och de känns sönt att det fins fler som går igenom det jag nu också gå igenom. Jag och min man har försökt i nästan fem år att bli gravida. Det skulle vara den bästa tiden i mitt liv. Men pga tidigare upprepade ma så vr första tiden av graviditeten fylld av oro. Allt visade sig vara bra tills jag en dag i v 21 fick kramp i höger njure. Låg på sjukhuset i drygt en vecka. Efter att ha återhämtat mig och gick till min bm för rutinkoll så visade jag tendenser till havandeskapsförgiftning. Efter många koller på spec.mödra så blev jag snabbt sämre och så även inlagd på sös. Jag blev sämre och sämre och efter kontakt med olika läkare och barnläkare tyckte de att vi skulle förbereda oss på att måsta förlösas närsom helst. Lillen i magen verkade må bra men min sjukdom hade påverkat tillväxten så istället för att väga ca 980 gr vägde vår lille i magen bara 660, i v 26+3. Jag fick kortisonsprutor för att förbereda babyns lungor. Efter en vanlig provtagning så kom läkaren in till mig och sa att de beställt en ambulans som kommer köra oss till karolinska där de är beredda att förlösa mig och har bättre förutsättningar att ta hand om den lilla lilla babyn. Jag kände mig helt tom. Det gick bara ca en timma och då jag var så sjuk så var jag helt borta. Kommer knappt ihåg vad som hände. Men helt plötsligt befinner jag mig i en operationssal och får en spruta i ryggen och ska förlösas via akut kejsarsnitt i v 26+6. Jag vet inte hur det känns. Jag är fortfarande helt tom. Känns så konstigt att inte få hålla i min son, inte få pussa på honom. Han är idag en vecka. Utan respirator sedan igår. Väger 656 gr. Jag vet inte hur tiden ska gå. Är så orolig hela tiden. Tur att det finns så många som klarat sig igenom liknande situationer och då allt gått bra. det är det jag lever för nu. Att allt ska gå bra. Han bara måste kklara sig!

Marline: grattis till en liten son. Jag fick som sagt en dotter i v 28+4 för 11 dagar sedan just pga allvarlig havandeskapsförgiftning. Självklart kommer våra små klara sig, tänk ingenting annat. Jag gör allt för att tänka positivt även om det känns omöjligt när man plötsligt står vid kuvösen och lillan gör ett jättedipp på flera minuter och totalglömmer att andas så hjärtfrekvensen ligger på 70 och syresättningen gått från 95 % till 50 %. Usch!. Men hon hämtar sig varje gång (hittills). 
Skönt att din son är ute ur respiratorn. Har han fått mat mm ännu? Han verkar ha hållt vikten bra också.

Grattis till sonen! Fick själv en pojke i v. 24+2, han blir 1 år om några dagar och mår jättebra. Tiden går så fort när man väl har kommit hem. Första tiden tog jag det bara dag för dag, allt kunde vända så fort så jag vågade inget annat. De första dagarna kändes som veckor, men sedan gick det bättre. Sedan vågade jag tro på att han skulle överleva och till och med vara frisk. Lycka till med allt!