KSB skrev 2008-12-30 12:27:26 följande:
En annan bit som också är ganska tuff, är att man faktiskt förlorat en halv gradivitet, är de någon mer som kände så?Jag ville bli stor, får den där stora magen, vagga fram. Jag "såg fram emot" förlossningen, att när man förlöst att de lägger honom på bröstet, de är en känsla jag längtat efter länge, långt innan vi planerade barn, men nu, när man förlöst honom, då sprang dom bara snabbt i väg med honom för att få liv i honom, eller se om han levde. Det är så mycket tankar runt om kring.
Jag skrev på min blogg om det där idag. Klipper in här också:
--------
Förlust (
prematurbloggen.wordpress.com/2009/01/02/forlust/ )
Tankarna snurrar. Arton månader när vi skulle ha varit tillsammans, förlorade. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: Jag har inga sammanhängande minnen av den gångna tiden. Allt som finns är ett kalejdoskop av skärvor, ögonblick samlade i en trasig hög.
En outhärdlig, fasansväckande uppförbacke mot ovisshet i stället för en graviditet. En liten, kulformad mage bland alla dessa jättar på BB. Jag hade mina vanliga kläder hela tiden. Nej, förresten, två par byxor lade jag faktiskt bort, någon gång i början. Sedan ändrades inget.
Jag fick aldrig gå tiden ut. Aldrig vara otymplig, bara ofriviligt fastkedjad i sängen. Alla de små detaljerna som andra kvinnor förfärat utbreder sig över, de fattas mig. Jag kom aldrig dit.
Jag födde ett barn som inte blev mitt, hon skars ut ur min mage med några timmars varsel. Sjukhusets fånge som födde sjukhusets barn. Jag på min brits, hon i sin kuvös. Åtskilda.
Hon kunde inte amma, även om det låter som en oviktig detalj; med kollapsade lungor kan man inte ens andas och det borde kanske gräma mig mer. Men jag var så sjuk. Det tog mig månader att förstå hur allvarligt det varit.
Kaos. Tyst panik, månad efter månad. En lång period av intighet, trots att varje sekund var fylld av arbete. Till och med att vila blev till en uppgift, något som skulle utföras men låg långt ner på listan. Jag sov en timme i taget, mer som en sorts dvala än verklig sömn. Inte ens när vi kom hem upphörde undantagstillståndet. Snarare blev det värre än någonsin. Ett och ett halvt år av förlorade dagar. Borta.
I natt sov jag med en knubbig ett-och-ett-halvt-åring intill hjärtat. Jag tänkte - som för första gången - att hon är inte så stor än. Att trots att vi inte fick ha varandra då finns det en tid för oss nu. Och för första gången på arton månader kunde jag vila i det.
-----
Det är så mycket mer med att få barn för tidigt än man först tänker sig. Så mycket som är annorlunda, och tungt. Men du är inte ensam, TS! Vi är många här med dig!