Hej allihopa!
Vet att jag inte skrivit på länge, läget var så stabilt så visste inte vad jag skulle skriva. Förra veckan fick vi beskedet på att vi skulle få åka hem till vårat hemsjukhus för att Melvin var så stabil i sin cpap- utan puffar(sipap) och att den vård han nu behöver finns i vår hemstad. I början var det en väldigt jobbig och tung tanke, men att inte varit hemma på 8 veckor så skulle det bli ganska skönt, och att nått en milstolpe, att Melvin var så bra så att vi nu fick lämna lkpg.
Dom hämtade Melvin med en ambulans och vi fick köra bil hem. När vi kommer dit är Melvin väldigt tagen av resan och krävde mer syrgas än innan- något som brukar vara vanligt efter en transport sa personalen.
Vi åkte hem en stund, inte varit hemma på 8 veckor och när vi lämnade hemmet visste vi inte att vi inte skulle komma tillbaka på väldigt länge, så plockade och städade lite. Var där en halvtimma.
Åkte tillbaka till sjukhuset, var ganska trötta den kvällen och Melvin var så tagen så vi la oss tidigt. Vid två öppnas dörren till vårat rum, barnläkaren tittar in, har inte sett honom sen han var uppe och pratade med oss i fall Melvin kommer här så ska vi försökra rädda honom, 8 veckor senare kommer han in och berättar att dom är lite oroliga för Melvin, att han svänger i satration ner till 75%, vi tyckte inte det var något märkvärdigt, det är så de brukar göra.
I vilket fall vill de ta lite prover, så dom gör det och min sambo går in för att se vad proverna säger. Han har fått en infektion, ett crp på 43. Nu ska de försöka få in en nål, sköterskan där gav upp innan hon ens försökt och ville kalla på narkos läkare, hon gjorde ett försök, men lyckades inte. De kallade ner narkos läkaren som satte en nål.
Vi kände oss fortfarande inte så värst oroliga, lite var vi men vi tänkte att de här fixar han. Så efter en timma eller två när vi grubblat klart somnar vi om. Vaknar vid halv fem tiden av att dörren öppnas igen, jag hinner tänka att han är död. men det var han inte. Däremot slutade han att andas. Dom fick skaka om honom för han hela tiden glömde bort det.
Man bestämde sig för att intubera, något som inte ofta sker på såhär små barn, vi får åka upp till iva för vuxna, och hela tiden är rädslan för att förlora honom enorm. De får neo-puffa(konstgjord andning) honom hela tiden. När vi kommer dit så är det mycket förberedelser, och egentligen finns det nog inte tillräckligt med verktyg till så små, men de lyckas intubera honom men han krävde mycket syrgas även i respiratorn. 70-80%. jag hann tänka att de här går inte, vi förlorar honom här och nu. Ett nytt crp(infektiondprov) togs och hade på bara 6 timmar ökat från 43-98, är man frisk ska det var UNDER 10!
Man började prata om att skicka oss, till lund, linköping och uppsala. Man misstänkte att ducuts öppnat sig igen, så gjorde ultraljud av det. Men det var stängt! man misstänkte att det var problem med hans bråck eller problem i tarmarna, kontrollerade detta med ultraljud men det var okej. Lund blev uteslutet när tarm/mage var okej. Frågan var om vi kunde få komma tillbaka till lkpg, om det fanns plats. Det gjorde det! TUR! Dom känner melvin och vi känner dom.
Det blev akut upp med helikopter, vi körde. Ännu en rädsla att förlora honom på vägen! Han klarade resan.
Nu ligger han här, känner knappt igen honom, han är så sjuk. Crp ökade till 119- gick ner till 105, å verkar som de stabiliserat sig där, får vi hoppas!men man vet aldrig.
På odlingarna som togs innan vi flög hit har man hittat 2 bakterier och ska behandla med antibiotika. Han svävar nu mellan liv och död, tar infektionen honom innan anitibiotikan tar infektionen?
