vuxna med adhd add as

anonym - HEJ - Tack för ditt svar, jag håller med det är kränkande
Är du emsanstående? Många barn?

Jag har också fått höra att jag kan ju fortsätta att inte göra någonting.. Som om man inte försöker så gott man kan.
Det är kränkande och frustrerande och jag kan inte förklara mig för personen i fråga hur fruktansvärt det känns när man gör allt man kan för att duga och alla andra bara ser ens brister.

Tack, jag vet att jag är värdelös.

Oj vad ni har skrivit. Mycket som kommit upp här stämmer även in på mig så som att saker och ting har sina fack. Tex ungarnas kläder skall ligga på ett visst ställe och jag blir TOKIG på gubben när han inte lägger där dom skall vara. Även hans mamma ställer till det för mig. Andra tycker att jag inte skall bry mig och fixa det sen när dom är borta. Det funkar inte för mig. Ingen förstår mig och inte ens min man.

Medan jag stod och lagade oss en smulpaj med blåbär så kom jag på och tänka en sak. Apropå känslokall. Det gick så långt i vårt förhållande att vi skulle skilja oss. Han sa att han ville skilja sig och jag bara sa Aha då får vi väl göra det. och vi gjorde det. Men jag mådde dåligt av det men folk uppfattade mig som känslokall då som inte "mådde" dåligt av det. Men allt hade jag inom mig så efter ca en-två månader så kom allt ut och vi blev ett par igen. Visserligen hade vi skrivit på papprena och man var tvungen inom 6 månader skriva på ett nytt papper för att bekräfta skilsmässan. Gjorde man inte det så var man fortfarande gifta. Men under vår "seperation" bodde jag och barnen kvar i huset och han hade en ny flickvän. Men hon var helknäpp som trängde sig på och sånt. Lurades med p-piller och sånt för att bli gravid med honom. Folk fattar inte hur jag kunde leva i samma hus som dom. Men dom var i källaren och jag hade resten av huset. Såg typ aldrig henne då källaren har en egen ytterdörr.

En annan sak som jag ville visa är mitt kök. Efter två dagar ser det ut så här www.familjeliv.se/hem/kaxelina/gallery/phpzzvuw2.jpg och den rena disken är kvar i diskmaskinen.

Anonym (Hej) skrev 2009-03-05 14:41:33 följande:

hej

jag räknar oxå väldigt ofta. när jag var mindre gjorde vi det till en lek i bilen när man åkte långt. räkna alla bilar av en viss färg hehe. och jag gör det fortfarande ibland. beror på humör.
räknar stolpar gör jag oxå.
sen ibland räknar jag utan att ens tänka på det.

Nämen har du varit hemma hos mig å tagit kort? =D

Jag har varit hos arbetspsykologen idag och det var ju ett helvete att genomföra de där testerna... Men hon kom iaf fram till att jag blir otroligt stressad och att jag går totalt i baklås om en uppgift blir för svår för mig, jag reagerar oerhört starkt, blir arg ledsen och upprörd, om jag inte klarar av en uppgift.

Jag har även problem med minnet och att komma ihåg saker. Hon sa att jag har en perceptions-störning, att jag har svårt för att sätta samman saker till en helhet och om det blir för många synintryck på en gång så låser sig hela min hjärna, det blir kortslutning.

Jag har inga problem med att läsa och skriva, däremot en del problem med räkning. När jag blir stressad så kan jag inte sitta still utan måste hela tiden röra på mig på något vis, utan att jag ens tänkt på det så satt jag tydligen och klöste mig frenetiskt på ett och samma ställe på armen hela tiden när jag var stressad.

Hon sa att de jobbar inte med diagnoser men att hon ska fortsätta att göra olika tester på mig och sen kan jag ta kontakt med landstingets psykologer för diagnos-utredning.

Förutom det jag tagit upp ovan så har jag ett humör som kan skifta från sekund till sekund, blir lätt väldigt arg och lätt väldigt ledsen och ibland hysterisk. Har ett enormt kontrollbehov och måste ha strikta rutiner för att inte bryta ihop.

Måste planera saker och ting noga och blir det inte som jag planerat så kan jag bryta ihop. Allt måste vara på mitt sätt för annars är det fel och jag måste göra om det på mitt vis..

Kan detta vara någon form av ADD, ADHD, Aspergers eller liknande?