Ingen semester med "bonus"barnet

Ok, men du skrev faktiskt inte "jag tycker synd om detta barn" utan du skrev det jag citerar här. Det ÄR synd om detta barn. Uttrycker du det så så blir det inte en åsikt utan något du lägger fram som vedertaget. Men vi behöver inte stanna vid det, huvudsynpunkten i mina argument är ungefär samma som de Niah lägger fram här ovan. Jag tycker det är lite läskigt hur folk drar egna slutsatser och att det till slut kan bli en riktig hetsjakt på "elaka styvmorsor" som "hatar" och beter sig "vidrigt" mot sina styvbarn, när man hakar på det någon annan skrivit och får det till någon sanning som gör det befogat att kasta skit på den som startat tråden.

Men det är ju jag förstås... Jag ogillar starkt alla former av såna där påhopp eller uttalanden att man "väljer själv" eller "har sig själv att skylla", uttalanden som låter som att det är ett enkelt och aktivt val man gör i väldigt svåra situationer i livet. Men jag tror det finns olika sätt att se på situationer där det uppstår konflikter, jobbiga känslor och andra problem. En del, inte jag, tycker att alla alkhoholister och drogmissbrukare har VALT att bli missbrukare t.ex. Och visst, vill man se det svart eller vitt så har man självklart ett val och en aktiv del i problemet. Men det är flerdimensionellt och jag tycker inte det är så enkelt som att man VÄLJER.

Lite samma sak är det på FL när det gäller styvfamiljsproblem. Styvmamman har då enligt vissa alltid gjort detta VAL, hon har för att citera otaliga trådar innan den här "köpt paketet" och måste därmed "gilla läget eller dra". Varför är det alltid så? Varför ser man så lätt på en situation som är så svår, för det är förjävla svårt att leva i styvfamilj många gånger. Varför måste alla trådar där en styvmamma är frustrerad över sin situation mynna ut i allmän smutkastning där man genast drar slutsatsen att det är hemskt synd om barnet, att trådstartaren i fråga är hemsk, elak, hatar barnet, borde skaffa en ny partner utan barn, att barnet är oönskat, ovälkommet i sitt hem och en massa andra saker?
Varför måste man i en tråd där man skriver och frågar hur reglerna kring att t.ex. ha kvar sitt styvbarn på dagis/fritids då man är föräldraledig med sitt första barn bli trådar som efter ett par inlägg handlar om att man hatar styvbarnet?
Jag har sett det så många gånger så jag är skittrött på det.

..* det ÄR synd om detta barn....... ts gör allt för att få honom att inte trivas i HENNES hem....

Vad det måste vara synd om mina barn som inte får följa me sin pappa o hans familj till Finland denna vecka..

Jag förstår TS väldigt väl. Jag har inte heller några barn sedan innan och för mig är det inte semester att spendera 4 veckor ihop med min partners 6 åriga dotter utan ett krävande heltidsjobb. Det är inte sa att jag inte tycker om henne, men att spendera hela semestern ihop vore en mardröm. Jag vill inte bara äta barnmat och göra barnaktiviteter. Semester innebär för mig att ha tid för sitt förhållande, att kunna prata och bara mysa gemensamt. Med en 6-åring funkar inte det.

Jag har bara 4 veckor semester och vår lösning är att två av dessa tillbringar vi alla tre gemensamt. En vecka tillbringar pappa och dotter gemensamt och jag på egen hand och en vecka har jag gemensamt med min partner bara vi två. Jag tycker att det är en okej lösning även om jag gärna hade haft mer tid ihop med min kille. Jag tycker dock att det är viktigt att pappa och dotter också hittar på saker bara de två, så att inte hon känner att jag tagit hennes pappa.

Vårt största problem är dock julen. Vad gör ni? Min kille är jättebesviken att jag inte vill fira jul ihop med honom och hans familj och alla barnen till hans syskon. Men ärligt talat så har jag ingen lust att åka långt ut på landet i flera dagar ihop med dem. Jag ser tyvärr ingen tjusning alls i att se massa barn slita upp sina julklappar och vara rädda för tomten.Vi bor dessutom utomlands och kommer hem ganska så sällan och med bara 4 veckor semester är det ett evigt pusslande med dagar för att få det att gå ihop, så i år har jag bestämt mig för att jag ska tillbringa juldagarna med min familj.

Jag tycker det låter som ett fantastiskt upplägg! Du tar ju både hänsyn till de andra och din partner tar hänsyn till dig eftersom han känner att det är ok för honom att tillbringa en semestervecka utan sitt barn och med bara dig.
Tänk om fler kunde göra så utan att andra lägger sig och tycker och tänker en massa, och tänk om fler föräldrar skulle inse värdet i att faktiskt ha en partner som inte helt och hållet måste ge upp sig själv och fogar in sig till 100% i "familjelivet". Jag tror så många styvfamiljer skulle må bra av att göra som ni (i olika varianter), och ha lite olika upplägg för semestrar, jular, midsomrar och andra högtidsdagar. Och för vardagslivet och helgerna också såklart.

Jag tycker det verkar som många missar att den person som kommer in i en relation där partnern har barn också har behov, känslor, traditioner och en massa annat. För många verkar lösningen vara att man helt och hållet ska anpassa sig till sin partners vanor och rutiner, och att man ska vara familj och leva det livet till 200 % på en gång, annars kan man välja en partner utan barn.
Helt sjukt tycker jag, för så gör väl inga andra som träffas och påbörjar ett liv tillsammans. Att den ena sätter alla ramar för förhållandet menar jag.
Vi styvföräldrar anpassar oss ju otroligt mycket mer än andra från dag 1 då man träffar sin partner, så att kräva lite anpassning även från föräldern och barnet tycker jag verkligen inte är för mycket begärt.

När det gäller julen så kan jag absolut förstå att din kille blir besviken. Han tycker antagligen att julen så som han firar den är det ultimata sättet att fira jul. Men ni kanske kan köra vartannat år? Barnets mamma vill väl ha barnet varannan jul och då kan ni ju fira på det sätt du vill kanske? Om ni ska hänga ihop för all framtid lär du ju få följa med ut på landet med hela hans släkt för eller senare, och han kanske tycker ditt sätt att fira jul känns lika trist som du tycker hans låter?
En annan lösning är ju att ni fortsätter som ni gör nu, du firar på det sätt du vill och han också. Det finns väl inga rätt eller fel utan man måste hitta olika sätt för alla såna där situationer som uppstår i nybildade familjer. Det kanske tar några år men man utvecklas ju förhoppningsvis tillsammans under tiden och kommer närmre varandra när det gäller sådana frågor som semestrar, jul och dyl.

jag förstår dig till 100%...Självklart ska du ha semester med dig egen familj,, men samtidigt vara den gode styvmodern när pojken väl är hos er ... men jag vet att saker å ting måste delas... jag sitter i samma situation...

Tänker inte döma ts i detta inlägg men vill bara ge synpunkter på hur det kan vara för bonusbarnet. Är själv sk. bonusbarn o har så varit i hela mitt liv. När jag och min helbror var yngre tillbringade vi sommaren både med vår mamma och med vår pappa o hans nya familj (fru och till slut två barn), vilket jag uppskattade väldigt mycket. Var även till fjällen en v varje vinter. Hände det att vi inte kunde följa med på någon resa av en eller annan anledning blev jag besviken - ville ju umgås med båda mina familjer!
Undrar hur bonussonen känner i detta fall?

Din man hade väl barn när ni träffades??? Hans son hänger med på köpet det är inte något du kan välja bort. Det är DITT val att bli tillsammans med hans pappa och efter att läst din halvbrors tråd så kan jag absolut inte ens tänka mig att hans son skulle kunna tänka sig att välja DIG som bonusmamma, snacka om BONUS hahaha.

Det kanske är så att sonen agerar ut när han är hos ts då han känner att han inte är välkommen. Barn känner sånt mycket tydligt och reagerar. Varannan vecka lever han alltså i ett hem där han knappt är välkommen och ses som en belastning. Jag tycker det är oerhört tragiskt och förstår att han är jobbig där. TS borde se vilken inverkan hennes beteende har på barnet. Bäst kanske vore om hon flyttade ur huset när killen är där.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i mina bonusföräldrar men jag har verkligen haft helt sanslös tur! Både min bonusmamma och -pappa ser mig som en del av sin familj och vill mer än gärna umgås, det är snarast de som var ledsna i början då jag hade svårt att acceptera dem.

Om familj bara handlade om genetik, hur blir det då med sambon/maken, där är det ju inte så lämpligt att dela gener, betyder det att man aldrig kan vara familj med sin man/sambo?