Hur blir man psykiskt stark?

Att känna sig själv, ha ett tryggt socialt nät runt sig och kanske lite livserfarenhet... Det tror jag gör en psykiskt stark. Erfarenheter gör en stark... Både de dåliga och de bra erfarenheterna.

Att våga ta tag i problem, att lyckas reda ut dom och kunna gå vidare... det är riktig styrka för mej...

Gud så många bra svar!!

Dorian Ertymexx skrev 2009-08-08 08:35:27 följande:

Nej, du har rätt. Jag syftade mest på det Bimsan skrev tidigare; att räddningspersonal t ex måste kunna tränga undan känslorna tillfälligt för att klara av situationen. Men att förtränga och aldrig låta det komma fram leder inte till psykisk styrka, tvärtom...

Att klara av att vara kall i en nödsituation och ta reaktionen när det har lugnat ner sig tycker jag är psykisk styrka. Men igen, då måste man veta vem man är och att man klarar av att ta reaktionen i efterhand och veta att den kommer och hur man då ska hantera den för att inte på sikt försvagas. Och då måste man även klara av att ha koll på att man ligger "en reaktion back", så man inte glömmer bort att bearbeta bara för att man klarade av att tränga undan det just i stunden.

Lite svamligt men hoppas ni förstår jur jag menar...

Jag vill nog kalla det professionalism istället för psykisk styrka då det gäller svåra yrken där man möter människor i kris.
Jag har levt med människor om kring med med sådana yrken (sjukvård, polis och barndmän) i hela mitt liv, jag skulle nog inte kalla dem känslokalla, de är snarare profesionella i sin yrkesroll och genom samtal efteråt klarar de av att hantera situationen. Har en närstående som har jobbat som polis i säkert 35-40 år, i sin yrkesroll är han väldigt professionell, han agerar precis som han ska. I vänskaprelationer och i synnerhet relationer till väldigt närstående så är han väldigt känslosam och lättpåverkad känslomässigt. Jag ser verkligen en tydlig skillnad mellan Polisen och Maken/Pappan/Sonen/Vännen.

Jag kallar mig själv psykisk stark. Jag skulle nog aldrig kunna sätta min i en profesionell roll där det handlar om att ta hand om människor i kris, jag är nog för "okänslig" för sånt. Jag tror verkligen att det krävs ett rikt känsloliv för att kunna vara professionell i dessa situationer, för att kunna bemöta folk i kris på deras "nivå".

Min psykiska styrka ligger i min vardag. Jag har levt ett "helvete" i många år, folk omkring förstår inte hur jag klarar det. Men det går om man bestämt sig att det ska gå.

Håller inte med dig där. Ålder är ingen försäkring att man blir starkare.

Det där skulle jag ha kunnat skriva. Mycket handlar om attityd och för mig är ett dagligt motto: "Jag överlevde, jag lever och jag ska leva. Och det finns ingen storm stark nog att slå omkull mig så länge jag sätter en fot framför den andra och strävar framåt"

och visst har jag mina stunder och till och med dagar då jag sätter mig ner en stund och tycker synd om mig själv....men det är bara för att vila mina fötter en stund så jag kan fortsätta stå och gå.

Hmm nej kanske inte för alla, men för de flesta tror jag. Så generellt kan man nog säga så.

Bättre att bryta ihop och komma igen ÄN att bita ihop och komma igen...

Det du skriver är inte alls svamligt på något sätt utan så himla klokt skrivet. Krävs mkt självkännedom för att förklara det du precis har gjort.

Det är lite märkligt hur man fungerar med känslor och reaktioner, hur dom alltid finns kvar på något sätt om man inte bearbetar dom. Kroppen kommer liksom ihåg det och det går inte att glömma/strunta i det utan det måste bearbetas.

Kan du utveckla detta som du skriver;

Men att förtränga och aldrig låta det komma fram leder inte till psykisk styrka, tvärtom...

och hur man då ska hantera den för att inte på sikt försvagas.

HUR menar du att man då försvagas?

Kan hon mena det som en föreläsare sa: "Känslor kan inte skada dig. Den enda gången känslor kan skada dig är ifall du lägger locket på."