Hur blir man psykiskt stark?

Det är så svårt att diskutera psykisk styrka, tycker jag. (upptäcker jag här)
Jag för min del, låter inte folk sätta sig på mig. Eller jag kan vara lite mesig ett visst tag, men sen när det gäller, så är det stopp. Då står jag på mig. Då kommer styrkan! (så har jag låtit mig lappas till lite under tidens gång innan) Men så reser jag mig upp helrätt och blir stark.

Min sambo är lite mer sådär som lövet beskrev. Härligt att någon kan beskriva just det beteendet. Han kan vara sjåpig med småsaker. J a g tycker att folk kan sätta sig på honom (fast han själv menar på att det gäller saker som inte har så stor betydelse för honom), men jag menar att han viker undan och är lite feg.
Men sen när det gäller, så har han en otroligt stor människokännedom. Han tar det jättelungt i krissituationer. Han är ödmjuk och jag känner då att han har ett mycket starkare psyke än jag.

Ja, det är lite konstigt det där.

Jag känner igen mig i din beskrivning av din sambo, sån är jag också på pricken! Nackdelen är att folk kan få intrycket av mig först att vara känslig och "svag", men när det väl gäller så är det jag som står stark.

Det kanske ligger en sanning i det någon nämnde här att vi alla olika personligheter och egenskaper kompletterar varandra. När den ena är stark så är den andra svag och tvärtom. Om vi ser igenom alla våra fasader och vågar närma oss varandra så tror jag att vi kan dra nytta av varandras styrkor.

..Men tyvärr tror jag att många av oss är (inkl jag) lite lika igelkottar. Vi vill närma oss varandra men vi är rädda för att bli sårade så vi har taggarna utåt lite grand som försvar. Men när många av oss har taggarna utåt så är det inte lätt att närma sig varandra.

(Hur kramas igelkottar egentligen?)

(Ursäkta återigen, det här är mitt tredje nattpass på raken så jag är i flum-filosofi-mood.)

Vad innebär psykiskt stark? För mig innebär det att våga erkänna mig själv och mina svagheter. Och att våga stå för vad jag tror på och aldrig vika från det, oavsett normer eller förväntningar.

jag får alltid höra att jag är psykiskt stark och det är något jag förknippar med att man har gått igenom olika kriser i livet men att man ändå kommer tillbaka och att man har med sig det som en styrka
men oxå kanske att man aldrig ger upp oavsett hur mörkt hur eländigt allting är

och har man gått igenom jobbiga saker så blir man lätt en igelkott det tar tid innan någon får komma innanför taggarna på en

något jag oxå tänker på spontant att det ses som en svaghet att visa känslor medans jag tycker det är starkt
jag gråter gärna i affären om jag är lessen över något vilket får folk att tro att man är totalt knäpp men ibland behöver man det för att orka

Absolut - att visa känslor är en enorm styrka, krävs mycket mod för det i dagens samhälle då man som du säger anses knäpp eller konstig om man gör det öppet.

Vet ju hur man själv funkar - ser man någon som gråter "öppet" så tittar man gärna och undrar lite vad som är fel osv....tycker de är så ovanligt idag i vårt samhälle att gråta öppet och offentligt.