Hur blir man psykiskt stark?

Hur tänker du då?

odd: Jag kan haka på ditt något kryptiska resonemang med att man vet inte var man har en människa förrän man har varit rejält oeniga och kommit över det.

Och ibland tycker jag själv att den som inte står ut med mig när jag är som värst förtjänar mig inte när jag är som bäst heller.

Det ska inte vara för lätt att komma nära, jag tycker inte om att investera en massa energi i någon som man ska vara psykologsoffa till i några år och sen försvinner de bara bort när man har fyllt deras behov och/eller en ny kärlek tillkommer.

Jag tänker som så att det är ett hinder i möten med andra människor att gömma sig bakom sina rädslor, dvs att ha taggarna utåt. då är ju taggarna en svaghet. Men om man lägger ner taggarna och låter folk komma nära även fasst det är skitläskigt och man riskerar att bli såra, det anser jag är en psykisk styrka!

det är lite som att jag tycker det är psykisk styrka att resa sig upp igen efter att ha fallit istället för att ligga ner och ge upp. Samma lika liksom, hänger du med?

Bra skrivet!
Jag har själv haft taggarna utåt lite grand efter att ha blivit sårad många gånger i mitt liv, men har just filosoferat över den tanken att våga låta människor komma nära trots risken att bli sårad och våga lita på att jag kan hantera det ifall jag blir sårad av någon människa igen. Du förklarade det så bra så jag kom en liten bit på vägen i mitt tankebeslut, nu återstår bara att sätta det i handling.

Vad trevligt att mina ord kunde vara till användning

Jag kom faktiskt själv fram till detta då jag tagit mig ur en riktigt dålig relation. Riktigt dålig...med psykisk misshandel och annat våld. Det har kostat mig mer än vad någon människa ska behöva betala att ta mig ur den relationen. Hur som...efter det så har jag träffat en ny man och instinktivt har jag velat sätta alla taggar uttåt (och kanske köpa några fler för säkerhets skull) för "man vet ju aldrig". Jag var absolut livrädd när jag ingick den här relationen  men jag bestämde mig faktiskt för en sak, och det var just att jag INTE skulle ha mina taggar uttåt och till mannen lovade jag faktiskt att jag skulle lägga undan alla mina jag-mår-prima-och-är-oberörd-masker och bara vara jag, i min nakna verklighet. Det var fruktansvärt läskigt!!! Och jag skulle faktiskt ljuga om jag sa att jag inte tänkte tanken både en och två gånger på att "vad tusan håller jag på med...jag kan bli jättesårad och det orkar jag inte!"

MEN. Jag har låtit bli mina taggar och jag har lyckats lämna mina masker i sin låda och JAG HAR ALDRIG I HELA MITT LIV MÅTT BÄTTRE! det är en fantastisk känsla av harmoni och frid och frihet och trygghet...konstigt nog en himla massa trygghet. Att detta läskiga skulle leda till det liksom...trygghet?

Summa summarum. Jag är tacksam över att jag tog det beslutet och vågade. Jag överlevde och tänker leva mitt liv fullt ut...och det utan några dumma begränsningar som jag dessutom själv bestämmer över (typ taggarna). Det som skrämmer mig messt nu är inte längre tankar som "tänk om jag blir sårad" (även om det ibland ploppar upp en sådan då och då) utan det som skrämmer mig messt nu är faktiskt tanken "tänk om jag INTE hade vågat...tänk vad jag hade kunnat gå miste om!". Och det tankesättet går att applicera på mer i livet än bara möten med andra människor...man kan missa jättemycket i livet om man inte vågar leva!

odd: Låter som en väldigt bra utveckling-good for you!

Önskar jag kunde säga detsamma men jag har kanske bara blivit för bortskämd tidigare i livet?

Hur reagerade din omgivning på din förändring? *nyfiken*

Tusan...skrev ett svar och så försvann det, typiskt.

Jag vet faktiskt inte om min omgivning har reagerat på något speciellt vis. Jag tror att min "förändring" är mer en personlig utveckling än en förändring så någon större skillnad på vem jag är borde det ju då inte vara. Den enda skillnaden jag kanske kan komma på är att jag har märkt att människor verkar att trivas än mer i min omgivning. Här behöver man liksom inte hålla på med en massa sociala spel utan här får man vara presis som man är och bara vara, så jag tycker nog allt att jag har fått en djupare och mer ärlig relation med alla i min omgivning.

men allt detta är nog mera en effekt än en reaktion...eller? *känner mig aningens svammlig just nu*

Precis så jag också ser på det

Det låter skönt. Det finns alltför många situationer annars där vi "bör vara på ett visst sätt" och spela med i det sociala spelet. Om vi istället är ärliga med vad vi känner och är det vi är så slappnar både vi av och omgivningen. För mig är det fortfarande en bit att gå innan jag nått det målet men jag strävar efter det. De svåraste situationerna tycker jag är de halvbekanta jag har i mitt nätverk, de som jag inte är så nära eller har så mkt gemensamt med, då är det lätt att fastna i social artighet.

Sorry TS att jag spårar iväg..