Hur blir man psykiskt stark?

Ingen fara, intressant att läsa.

Vet du...du kommer dit du med! Och när det kommer till alla halvbekanta...fråga dig själv vad du får ut av dessa bekantskaper. Är dem värda allt slit? Kommer dem någonsin att bli mer än så?

Själv har jag faktiskt rensat bort alla mina halvbekanta för jag har hellre en handfull riktiga vänner än en stad full av bekanta. Det utbytet en trygg och djup vänskap ger går liksom inte att jämföra med halvbekantskaper...så vida det inte är en ny vän som man bara inte kommit så långt med. Då är det värt det sociala spelet...men annars - nej. Då lägger jag hellre min energi på att utveckla mina andra relationer

Så sant!
..Fast det finns alltid undantag i livet och verkligheten är komplex. Bland mina nya bekanta (flyttade till den här stan för tre år sen) så finns det några som kanske skulle kunna vara "bra att ha" och trevliga att umgås med när vi själva får barn, så då håller jag kontakten och kör det sociala spelet de tillfällen när vi ses.

Fast det ena behöver inte utesluta det andra.
Man kan ju även ha de nära och djupa vännerna till att vara sig själv fullt ut och känna sig trygg.....sen kan man även ha de där lite mera ytliga bekanta för att hitta på andra saker med....man får plocka godbitarna av alla.....sen kanske man hittar en guldklimp bland de ytliga oxå.....

Några råd jag kan ge är att äta nyttigt mycket vitaminer och vitamintillskott (testa ex. multi kvina) eller annat och var ute i solen så mycket som möjligt ut även när det är mulet. försök i alla fall 30min. men orkar du bara några minuter så öka på efterhand.

Jag vet inte hur man blir psykiskt stark, jag vet bara hur jag har blivit psykiskt stark. Och det är genom att envetet utveckla mig genom smärtan i livet. Jag ser inte smärtan som något som chockerande inträffar och slår mig till marken, utan något som ingår i livet och som återkommer med regelbundenhet. Insikten om att det alltid blir bättre så småningom gör att jag kan ta ett djupt andetag och uthärda det mesta. Jag har alltid varit rätt seg och uthållig helt enkelt, jag kan inte se många saker som skulle få mig ur spår. Ett dåligt tips det här känner jag, men så ser jag på det.

Mary Lo skrev 2009-08-26 00:44:05 följande:

Det är faktiskt ett bra tips och så brukar jag oxå tänka - det hjälper faktiskt!!

Mary Lo: Ungefär så ser jag det också. Mår man totalt skit och livet rasar ihop runt en så finns det bara en väg och det är upp.

Genom ett antal jobbkriser har jag också lärt mig att inte oroa mig för mycket i förväg, för det löser sig oftast. Ibland blir det till och med en förbättring när saker förändras fast man inte hade tänkt på att göra den förändringen själv om det inte hade krisat.

Baksidan är att jag ibland nojar när jag tycker vägen känns för jämn istället, för då känns det som om det bara kan bli sämre-ibland vill man att saker och relationer ska förbli nästan precis som de är också.

Mycket bra tänkt: att man inte ska oroa sig i förväg. Jag försöker göra så också, eftersom det aldrig blir som man har trott eller tänkt ändå. Varken det man oroar sig för eller det man ser fram emot kommer att bli precis som man tror.

Men problemet när man alltid reser sig upp kan ju vara att man reser sig upp fast man borde ligga kvar ibland. Förra året var ett sådant där helvetesår för min del: en vän tog livet av sig i vår lägenhet, min sambo och jag separerade, min pappa fick cancer och vi var tvungna att avliva vår hund. Fyra sådana där enorma grejer som var för sig var tillräckligt. Jag kommer ihåg att jag innan varje grej hände sade: "jag skulle inte orka en grej till!" och så hände just en grej till. Jag orkade ju, men jag märkte att reserverna höll på att ta slut efter ett tag. Jag reagerade inte på samma sätt som vanligt, var mycket skörare än jag brukar vara. Men ja, även detta klarade jag och det var mycket ljusare på andra sidan.

Ibland är livet helt enkelt ett helvete och det gäller att bita ihop genom det värsta. Det blir alltid bättre så småningom! Ja, jag tror att mycket handlar om själva inställningen till livet: vad man förväntar sig av det på något sätt. Om man har i bakhuvudet att det kommer att inträffa en massa skit då och då, så kan man rusta sig för det. Man faller inte platt alldeles omedelbart av själva chocken över att livet suger.

En jättebra grej du skriver förresten: att det i efterhand visar sig att den där förändringen faktiskt ledde till något positivt! Själva smärtan (skiten i livet) kan ju faktiskt leda till oerhört bra saker. Det handlar väl också om hur man själv analyserar det, om man klarar av att släppa det faktum att vissa saker blev "orättvisa" eller över huvud taget inträffade, så kan man också gå vidare in i det nya som öppnat sig.

Den som det visste .
En sak jag brukar göra dock är att föröka säga vad jag tycker på möten tex även om ingen håller med mig . Jag brukar tänka :vad är det värsta som kan hända om jag uttrycker min åsikt? Och vad händer om jag inte säger något? Och om den personen inte gillar mig ,gör det något?

Det funkar med mig och har lett till att jag har trofasta vänner som jag VET gillar mig för den jag är och inte en fasad jag håller upp

skönt att läsa alla dessa saker om hur man blir psykiskt stark och jag oroar mig nog i onödan för saker och ting ibland. Jag har varit med om mycket jobbigt och många kriser och mitt självförtroende är väl inte det bästa just nu. Men skall ta mig upp från detta som gör att jag mår dåligt nu. Läs min presentation så förstår ni. Tur att jag har min familj.

Också ett helt lysande råd! "Vad är det värsta som kan hända" - och så går man igenom den tanken från början till slut. Vad man kommer fram till är ju att ingenting kommer att hända, och även om det gjorde det så är det inte "det värsta" som kan hända. Som i ditt exempel angående att säga vad du tycker: du kommer inte att bli avrättad (vilket väl ingår i vad jag anser vara "det värsta som kan hända"). Du kommer bara säga din åsikt, någon kanske inte håller med dig och sedan är det bra med det!

Gillar den här tråden väldigt mycket för övrigt.