Mirakeltråden - del 9

Något helt annat. På fredag ska vi på tvåårskontroll på BVC. Vad kollas då förutom längd och vikt?

JsN...du har rätt och är som vanligt klok. Samtidigt kan jag förstå föräldrar som "ger upp" även om det bara är tillfälligt.
Här i Arboga görs ingen 2 års kontroll så jag kan inte svara dig på den frågan.

Jag tror inte att nån av oss behöver "ta på sig skulden" för att Rajan lämnat FL.

Absolut! Hur kul är det att hitta på något om all energi går åt till att medla mellan barnen?

Men som utsatt måste man också försöka komma ihåg att det är minst lika jobbigt för barnet som bråkar och dens föräldrar. Det barnet vet ju också att beteendet inte uppskattas men brist på impulskontroll och förmåga att uttrycka på annat sätt leder till såna situationer. De flesta med fysiskt hårdhänta barn brukar säga att det blir lättare när språket blir bättre.

JAg har en kompis vars barn tidigare har skrikit så fort hen sett pytte. (viss överdrift) Vi har ändå umgåtts en del och senaste gångern vi har träffats har faktiskt barnen lekt tillsammans och haft jättekul, i större sammanhang har pytte sökt sig till detta barnet som hen känner ochäven det andra barnet har uppskattat det. Dock kan vi inte släppa dem utan uppsikt eftersom pytte är otroligt intensiv och det andra barnet väldigt försiktigt. Ändå tror vi vuxna att de kan ge varandra något och kanske lära lite av varandra... *ler* Den här mamman sa iaf i somras om sitt barn att nu när hen klarar pytte, så fixar hen vilka barn som helst.

Oj vad intressanta diskussioner. Ni är så kloka!

Det sista du skrev JsN har vi liknande erfarenheter om. Ida är ju också ganska försiktig av sig. Nu har hon väl lärt sig att "ta för sig" och det tror jag beror mycket på att hon har gått i en syskongrupp med barn i åldern 1-5 år. Om ni minns förra året så hade jag lite ångest inför dagisstarten och det berodde mest på det här med åldersfördelningen, att det var så pass många större barn och dessutom (OBS personalens egna ord, många pojkar i gruppen = 14 st). Men jag kan säga att Ida har haft och har det jättebra på dagis! De större barnen är väldigt inbjudande när hon kommer och låter henne vara med trots att man lätt kan se att de får göra uppoffringar i sin lek just för att hon inte har mognaden som dem. Men de är alltid (nästan) goa och tar henne med. Det är lite rörande att se. Och allt det här beror på personalens sätt att arbeta, det är min övertygelse. Sen får hon självklart vara med i de vildare och "farligare" lekarna också och det har gjort henne lite "tuffare".

Men nu till den liknande erfarenheten. Vi är tre tjejer som brukar träffas emellanåt. Barnen har sett varandra sen de föddes och det har alltid fungerat jättebra, aldrig någon som tagit mer plats än den andra. Ända tills häromveckan då vi hade kalas för Ida och barnen inte hade träffats på ett tag. Ida var jättefrustrerad över kompisarna som kom och tog HENNES leksaker. Hon slet och drog i kläderna på den ena killen. "Den är min, den är min" skrek hon. Har aldrig sett henne göra något liknande. I början gav ju barnen med sig men vi vuxna var ganska aktiva och gick in och bröt och styrde upp. Efter ett tag så "kaxade" de besökande barnen till sig lite och satte mothugg mot Idas "den är min", så det uppstod lite knuffande och buffande, i en timme, sen blev det lugnt. Då insåg vi att det här med att sitta och fika och låta barnen leka själva inte fungerar riktigt just nu. Men som sagt, tvååringar är i "egoåldern" och det är ju där man måste vara med, att hjälpa dem till rätta, att göra rätt.

I min värld känns det iaf helt främmande att säga upp en bekantskap bara för att ett barn är "dum och slåss". Det är vuxnas ansvar att se till att lära barnen att göra rätt och att leka. Det finns stunder när barnen växer upp då man får fika på golvet.

Sen är jag fullt och fast övertygad om att barn som uppfattas som "livliga" eller kalla det vad ni vill, ofta är väldigt medvetna om det och det är SÅ lätt att de känner skuld! Ännu värre då om man tar avstånd och låter bli att träffa barnet.

Vi ska på kontroll och då träffar vi tandhygienisten och så kollas längd och vikt. Något annat har jag inte hört något om.

Nej, nu måste jag jobba.

Vill bara förtydliga, eftersom diskussionen verkar röra sig mot barn som slåss med "vilje", att Ture knuffas går, i dagsläget iaf, inte att separera från leksaker. Alla barn jag träffat hittills har använt våld i olika situationer, inte för våldet i sig utan för att uttrycka känslor som de inte kan förmedla med språket. Ture kan helt enkelt inte hantera detta att förhandla om leksaker, och vill gärna ha alla leksaker för sig själv. Han är helt enkelt inte riktigt mogen att dela sina leksaker, utan leker helst ensam. Ture slåss ju inte för slåendets skull, utan för att han inte kan hantera att andra leker med "hans" leksaker. Det bör man ju förklara för de barn som är inblandade när situationer uppstår. Det är dem känslorna vi som föräldrar måste förklara, hjälpa till att sätta ord på. T.ex Nu knuffade Ture dig för han så gärna ville leka med saken som du just nu lekte med, men det är inte OK att knuffas utan han ska ju fråga om han får låna den av dig osv osv. Inte enbart fokusera på "våldet" som inte alls är våld, utan ett sätt att hantera en situation som iaf Ture inte är mogen för ännu.

Nu ska vi gå på dagis igen!

Precis Horribly! Sätta ord på barnens känslor och hjälpa dem att hitta andra sätt att uttrycka sig än att bara buffla in. Jag tror verkligen inte att några (så små) barn slåss med vilje utan det handlar om att det är hur de kan uttrycka sig. (För fasiken jag vet ju i vilka situationer pytte bet, det var när det blev för mycket känslor, oftast positiva sådana)

(Och om tvååringar är egoistiska så kan jag bara säga att treåringarna på vår gård fortfarande är värre än vad pytte är... Fast de är betydligt mindre så än vad de var för några månader sedan)

lilla fru snigel skrev 2009-08-18 07:41:39 följande:

Nä, men jag kan förstå att man väljer att umgås lite mindre eller umgås på andra sätt/ställen (KAnske ute i sandlådan istället för inne med en kopp kaffe) eftersom det tar så mycket energi att ständigt vara på sin vakt.

Jo kanske.

Sen är det så enkelt att i teorin förstå vad vi BÖR göra med barns beteenden men när situationer uppstår är vi inte alltid lika pedagogiska tyvärr .

Där slog du huvudet på spiken!

Intressant diskussion för övrigt! Jag ska läsa era inlägg igen när jag har mer tid; Vidar sitter i babysittern och är lite missnöjd. Arvid är hos farmor och farfar idag.