Vi som väntar barn utan att vara gravida - del 3

Jag håller med presens indikativ om vad hon skriver!

Förövrigt har jag funderat vidare på den där amningen, och insett att jag inte känner mig hotad av det längre. Att min fru inte har ett enormt försteg jämfört med mig utan att det finns så mycket annat viktigt som jag kan göra.

Jag hör också till de få som gillade confessions of the other mother. Då för några år sedan när jag läste den så funderade jag mycket, mycket på min roll i det hela och kände mig smått avundsjuk på allt jag tyckte att jag skulle gå miste om och rädslan att bli inte-riktigt-mamma och hamna utanför, jag ville liksom vara Mamman. Ingen annan här verkade tänka som jag och jag kände mig ensam med dessa känslor som jag inte tyckte att jag borde ha. Så i denna bok kände jag mig bekräftad- att det ändå är rimliga farhågor jag har.

Nu är det ingen tvekan om att jag känner mig som och ÄR precis lika mycket mamma till vår dotter som min fru. (Även om det är svårt att förstå att vi faktiskt har en dotter nu...)

paprikatingeling: vi nyköpte ett par glimmablöjor och de suger upp mycket sämre än de som vi köpte begagnade, vältvättade. Är förresten missnöjd med dem, de äldre årsmoddellerna som vi har har mycket smalare snibbar på kanterna. Den nya har så breda att med en tjocklårad bebis som vår måste vi knäppa dem längre ut (och då är det löst i magen) och de kommer räcka kortare tid.

Det jag inte gillade med boken var att den kändes så väldigt ensidig. Alla verkade vara så överens om att det var annorlunda. Att de var föräldrar och att de älskade sina barn, men att det inte var *samma sak* som att vara biomamma. Det är klart att man funderar över sin roll och sin situation, det har vi ju gjort i tre trådar nu, men efter att ha läst den boken blev jag bara deppig och kände mig som om det inte fanns något alternativ till att känna sig snuvad på en upplevelse.

För övrigt hävdar min fru att dottern putar och darrar med underläppen precis som jag. Hon är för liten för att ha hunnit lära sig att härma det, så det måste vara helt slumpmässigt, men det visar lite att man ser likheter där man letar efter dem.

Det är rätt svårt att slå in julklappar med en bebis i famnen...

Veda mfl: För 4 år sedan började vi vår kö i Sverige och vi hade bestämt att jag skulle vara gravid först då jag är äldre, läs gammal enligt den biologiska klockan och det var viktigare för mig än min fru(likt Ammis) att få vara gravid...
efter x antal inseminationer och 3 IVF blev jag nekad fler försök pga ålder dåliga provsvar/ odds, det var en tung tid med mycket funderingar om att inte få bli bio-mamma, aldrig få vara gravid osv.
Vi gick över till min fru som efter flera inseminationer äntligen lyckades bli gravid på första IVF:n!! Under graviditeten var jag ibland avis på magen, men som tur är har jag en underbar fru så vi kunde alltid prata öppet om min sorg parallellt med glädjen att vi väntade barn.
Nu när vår dotter är här svämmar jag över av kärlek och kan tom se fördelar med att ha sluppit saker som smärtan under förlossningen, men upplevt det underbara med att se vårt barn födas. Alla funderingar runt anknytning och biologiska band är som bortblåsta. Känner en oerhörd tacksamhet till donatorn som gjort det möjligt för oss att bli föräldrar!!!
Visst det är fortfarande tungt att inte kunna bli gravid, men mamma är jag likafullt!!
Ang. amning så har vi släppt att försöka med mig, det småstrular med tillgång på modersmjölk / ersättning så det får räcka med de två alternativen för dottern, där ersättningen faktsikt är min matstund med dottern!!

Här är du faktiskt inne på en sak som min fru är lite...inte avundsjuk på, men som hon ändå missade lite. Jag har starkare minnen från förlossningen än vad hon har. Hon kände när dottern var på väg, och jag stack ner handen för att känna efter, och kunde kupa om hennes huvud under värken. När värken var över försvann det. Det var då vi ringde på barnmorskan. Men det var jag som fick känna. Det var jag som först såg vårt barn. Det var jag som först rörde vid henne och jag som först fick henne i famnen, efter att hon hade legat på fruns mage. Navelsträngen var ganska kort, så hon fick inte upp henne på bröstet, utan dottern låg nere på magen, där jag höll i henne så hon inte gled av. Det är min upplevelse, och mina minnen. Jag vet inte hur det faktiskt kändes att föda, men det var min förlossning också.

God jul!

God jul allihopa!

Till er som också har en utomlandstillverkad liten eller vet mkt om namnlagen och så: vi skickade in Es namnanmälan till skatteverket och fyllde glatt i mitt efternamn som mellannamn på honom och hoppades på det bästa. Registerutdraget kom efter någon vecka där de bara hade ignorerat mellannamnet helt och hållet (alltså inte skrivit något om avslag eller något överhuvudtaget) och E har nu alltså enbart sina förnamn och min frus efternamn. Kan han alltså inte få mitt efternamn som mellannamn förrän adoptionen gått igenom? *irriterad*

Angående confessions...: jag hade nog samma farhågor som Ammiz om utanförskap och att inte få vara "riktig" mamma. Problemet med boken var att den för mig ökade min rädsla och oro. Jag ville ju läsa om icke-bio mammor som INTE kände sig utanför och som kände sig som lika mycket mamma på ungefär samma villkor.

God jul, från mig med!

Vi har haft en jättebra jul! Häftigt att få fira första julen med dottern (hon sov mest) och även första julen hemma hos oss och våra familjer kom hit. Är så otroligt tacksam att det är just jag som får ha vår fina flicka hos mig. Att just jag kommer att få se henne utvecklas tillsammans med hennes andra mamma.

Under julhelgen för två år sedan plussade vi på andra försöket och vi var så glada, förra julen var en deppig historia där frånvaro av bebis tog plats. Och nu, är vi mammor! Är så glad och tacksam!

Tror att om jag skulle läsa "confessions of..." idag så skulle jag ha en annan åsikt.

Min fru älskade att vara gravid. (Tja förutom de allra sista veckorna). Och jag tror att det var lättare för mig för jag var så glad för hennes skull att det var så fantastiskt som hon drömt om att det vore i flera år. Hon hade haft det jobbigt med barnlängtan, så jag var glad över att hon mådde så bra under graviditeten. Hade hon gnällt mycket så hade jag nog surat ibland över att då-hade-jag-ju-kunnat-gjort-det-där-i-stället.

Här är alla funderingar borta också angående anknytning och genetik. Hon är min dotter och det är bara självklart. Jag ser till att ta min plats och få mycket tid med henne jag med.

Är så glad också över att märkt att min mamma och min frus föräldrar bemöter oss som likvärdiga mammor och att min mamma verkligen tagit till sig sitt barnbarn.

Jag är inte särskilt påläst om namnlagen, men det skulle inte alls förvåna mig att det var så - alltså att han inte kan få ditt namn förrän adoptionen är klar. Vi har samma efternamn, så jag har inte funderat så mycket på det.  Pappren från skatteverket har kommit, i alla fall, och namnen är registrerade. Det känns bra.

Julen var också mestadels trevlig, men det märks att Lillstrumpan har fått lite för många intryck på för kort tid. Hon är lite...orolig och har till och med skrikit en del innan läggdags. Om några dagar kommer hela tjocka släkten hit för att titta, klämma och pilla på henne, så tills dess ska vi bara ta det lugnt hemma. Jag ska nog jobba lite, tror jag, eventuellt med henne i sjal, och frun ska väl gå runt och plocka lite hemma och bara vara.

Svärmor tyckte att vi skulle lämna bebisen hos henne för att gå på annandagsrea, och svärfarmor tyckte att vi skulle lämna bebisen hos henne och åka till Ikea, men jag tackade vänligt nej till båda erbjudandena. Barnvakt står inte precis högst på min önskelista just nu.

Haha, nej barnvakt står inte högt upp på min önskelista heller! Lustigt det där, å ena sidan kan jag önska mig lite mer ensamtid med min fru, å andra sidan är jag inte redo att släppa iväg lille E till någon annan. Inte för att jag inte litar på dem, utan för att jag fortfarande vill vara med honom så mycket som möjligt. Kan till och med tycka det är jobbigt när svärmor vill hålla hela tiden... (det vill ju jag också ju!)

Annars har vi varit på familjerätten idag och ansökt om att få faderskapsutredningen nedlagd samt bokat in tid för hembesök. Vår tant på familjerätten var kanske inte den lustigaste av människor, men var mån om att vara effektiv och anpassa handlingarna till de datum nämnden sammanträder, boka in hembesök redan nu och dessutom påbörja de frågor som egentligen hör hemma i adoptionsprocessen. (Jäkligt märkliga frågor föresten: när kom ni på att ni gillade tjejer? Har ni varit tillsammans med män innan? Vad har det med adoptionen att göra?!?).

Lillen och jag har också gjort framsteg med något slags ECande. Jag har hittat ett grepp att hålla honom över handfatet som inte frammanar hysteriskt skrikande och han kissar nu där nästan varje gång, bajs har vi lyckats pricka en gång, men jag kan å andra sidan inte säga att jag har försökt heller. Vi vet ju egentligen när bajs är på G.

Menar du att det var frågor som hon hämtade från ngt färdigt adoptionsformulär?!? Och har faderskapstjohejsan eg med närstående adoptionen, jag menar, vem gav henne mandat att påbörja den?