BF Oktober

Ja dålig erfarenhet har jag vill inte ha mer. Men tror och hoppas att denna graviditet håller sig kvar

Men blir så ledsen berättade för svärföräldrarna att de skulle bli farmor och farfar. Dem sa direkt hoppas verkligen att ni ska göra abort. Blev så besviken. De anser att jag och min partner inte varit tillsammans så länge. Vi har varit ihop i snart 3 år och vi vet verkligen vart vi har varandra. Förstår inte att de inte kan vara glada för våran skull.

Vad tråkigt att höra.
Försök att ignorera det (vet att det är svårt, har själv vart i den sitsen) och gläds åt att ni är gravida och roffa åt er all positiv energi från alla andra runt er.

Så himla tråkigt bemötande!!!! Jag förstår att ni blev ledsna!!! Om de bara får lite tid att smälta allting så hoppas jag att de ändrar sig!!! Själv har vi inte berättat för våra föräldrar ännu. Jag både vill o inte vill, men e så himla rädd för MF. Samtidigt så är jag rädd för att berätta för jag tror inte att jag själv har fattat att jag faktiskt är gravid!!! Får ett fånigt leende på läpparna bara jag skriver det... hi hi hi

Hur har ni andra gjort med att berätta för anhöriga, när  vågar man?? själv är jag i v5+1.¨
Kramar

Va? 3 ar itne tillrackligt? Nej det var inte trevligt av dem. Vad sager dina foraldrar da? Min sambo och jag har just haft var 1 ars dag och vi ar 2 manaders gravida. Skulle nan ha sagt nagot sadant hade jag blivit riktigt upprord!

Nu kommer ju sjalvklart alla alska barnet nar han/hon val ar fodd och ingen kommer tycka att det inte borde ha blitt fodd. Men fy attans for at tvara klumpig och otrevlig med sina uttalanden!

men jag vet att svärmor inte tycker om mig men har aldrig riktigt förstått varför. De satt i 4 timmar och försökte få oss att göra abort som de tyckte. Hur vi känner och tycker hade inget med barnet att göra för allas bästa var abort det ända alternativet sa de.Får hoppas att de verkligen ändrar attityd mot barnet. Så inte barnet blir lidande sen. Vet själv hur det var/är med frånvarande morföräldrar. Dock blir ju detta farföräldrarna till barnet men tror det är samma sak Nej tydligen så är inte 3 år tillräckligt för dem. Har inte berättat för mina föräldrar ännu då jag vill berätta för både mamma och pappa samtidigt och det är inte alltid min pappa är hemma då han har ett jobb som kräver att han är mesta dels utomlands.

Så vi har bara berättat det för hans föräldrar och en faster till mig då jag råka försäga mig till henne. Har en otroligt bra relation med min faster. Hon är bara 9 år äldre än mig så vi har umgåtts en hel del.

har lite lika....
innan vi ens började bebisverkstaden igen så sa min pappa till mig att han verkligen tycker att jag ska gå klart min utbildning och skaffa ett jobb innan vi sätter ett till barn till världen...han var orolig över vår ekonomi??
sen nu när jag berättade för min mamma så bara skrattade hon nervöst. sa inte ens grattis eller nåt    min syrra blev arg när hon hörde det och pratade med min mamma om det...då hade mamma sagt: ja men hon e ju så känslig och hon visste ju om redan innan vad vi tyckte om ett barn nu!   vafan. varför kan man inte bara bli glad för någon annans skull?? vi vet att vi har ekonomi för det och vi är ju vuxna! vi vet vad det innebär och vafan!! e man inte glad så kan man väl iallafall låtsas!!?

jag väntar fortfarande på att pappa ska ge mig en reaktion...vi har annars en väldigt nära o bra relation....men nu har vi inte pratat på typ 2veckor!! pratar nästan varje dag annars...

Tycker att det är så synd när man inte får glad respons tillbaka! Som Anja1661 säger, låtsas iallafall?!! Förstår inte hur man kan ge negativ respons när det är någonting som båda partner vill. Jag var så nervös för att berätta för min mamma, hade INGEN aning hur hon skulle reagera. Var så rädd att hon skulle bli arg och tycka att vi skulle göra abort. Tack och lov blev hon jätte glad.

Till er andra som fått negativ respons : STÅ PÅ ER ! Detta är en underbar sak ni går igenom tillsammans, låt ingen ta det ifrån er!

Kram på er allihop !

Håller verkligen med ovan!!! FAsen - det är ert beslut och alla borde få stöttning o bemötas med glädje! Jag tror att vi kommer bemötas med en massa glädje när vi berättar för våra föräldrar - det stora frågetecknet är bara NÄR ska vi berätta... Jag är i v5+1 idag och vi har nog nästan bestämt oss för att berätta för våra föräldrar i helgen... Känns som att de har rätt att veta oavsett vad som händer, hur har ni gjort?

En annan sak... Har haft en del grav.symptom såsom ömma bröst o trötthet, men nu för en timme sedan blev jag så j-kla yr. Det känns som om jag har blyskalle och att mina rörelser har en fördröjning på sisådär 30sekunder. Jag är sådär yrillamående så det känns som om jag ska falla ihop när som helst nästan... E de någon som känner igen sig?!?!?!?

Kramar

Usch blir lite nervös av era berättelser om negativa reaktioner. Oroat mig sen plusset över att berätta för folk. Min mamma sade när dottern föddes att nu får vi lugna oss och utbilda oss färdigt, skaffa körkort och bild och allt vad det var innan fler barn. Makens syster sa när dottern föddes att hon minsann tycker synd om barn som får småsykon när de är under 2 år gamla (hon själv har bara ett barn..). Och makens bror och fru, som i och för sig är jättebarnkära och underbara, har försökt få barn längre än oss och det vill sig inte och här skjuter vi ut ungar på löpande band. Men men. Alla kan inte vara glada för alla.

Vad tråkigt för er som har fått dåliga reaktioner på beskedet att ni är gravida.

Här har vi bara fått positiva svar trots att det är nr 4 och vi har strul med  2 av de barn vi redan har.