Jag känner igen det det där med deppigheten. Jag brukar aldrig gråta annars, men igår grät jag för att jag helt plötsligt inte hade nåt jobb. Min chef gjorde en riktig bra grej och "gjorde så att jag inte fick några jobb på tre månader och tänkte att du skulle fatta vinken". Jag var riktigt förbannad och skällde ut henne. Efter vi la på grät jag massvis.
Igår fick jag även massiva skrattattacker hela kvällen. UTAN anledning. Det var liksom inget som hände. Alls. Och ja, deppigheten. Den är väl där då och då också. Jag har haft djupa depressioner tidigare i livet och jag vet att jag inte är i närheten av det där men det är ändå trist att inte kunna njuta helt. Det vågar jag helt enkelt inte.
OCH MATEN! För det första har jag knappt aptit. Blir aldrig hungrig? Jag menar, min livmoder har ju knappast växt så mycket att magsäcken inte får plats haha. Och jag är sugen på salt. Oliver, gurka med örtsalt.. I stora lass. Har även börjat tycka att mjölk är skitgott vilket jag aldrig gillat innan.
Fick idag en släng av illamående. Hade det när jag vaknade, sen försvann det, nu är det tillbaka. Det kommer och går så fort att jag inte ens hinner reagera. Inte spytt än iaf! :D
Kommer någon orka läsa mitt milslånga inlägg?  