Idag har våran värld gått under.. Dom hittade inga spermier i provet 
usch vi är så ledsna! Läkaren skulle skicka en remiss till ureolog eller hur det nu stavas.. FAN!!!
Vad händer nu?.. nån mer som sitter/suttit i samma situation och hur går det/har gått för er? Snälla ge oss hopp
TB1: Läkaren sa samma sak till oss angående min sambos testiklar, att de var lite mindre än normalt. Men som sagt fanns det några få tappra simmare där ändå.
känns så skönt att ha andra att prata med som är i samma situation!
TB1: Ja det är skönt att veta att man inte är ensam... fast det ibland känns så. Vet många som fått kämpa för att få sitt/sina barn men alla har haft andra problem än vad vi har.
Ska inte inge dig med falska förhoppningar kanske... bara för att min sambo hade så betyder det ju inte att ni har samma tur... Men det är nog 50/50 chans iaf. Som för de flesta andra som behöver göra biopsi.
TB1, vi tillhör Skånes landsting.
Första besöket hos andrologen ställde hon lite frågor (mest till maken men även till mig), pratade lite om blodproven och värdena, berättade om vad som kommer att hända framöver och vilka alternativ som finns. Jag vet inte riktigt vad det är för skillnad på urolog och androlog, men min man fick remiss till andrologen hos fertilitetskliniken direkt av gynekologen när hon hade fått svar på spermaproven. De har dock inte gjort någon fysisk undersökning av makens testiklar än så vitt jag vet, så jag vet inte om de är av normalstorlek eller inte.
TB1, maken fick remiss till FSH-blodprovet tillsammans med spermaprovsresultatet. Sedan fick vi kallelse till adrologen, tillsammans med remiss till fler blodprov. Direkt efter första besöket fick han lämna ett till (något med kromosomer), och nu inför biopsin har han lämnat ett till (HIV-test inför biopsi/IFV tror jag). Så det har blivit ganska många blodprov för stackars maken...
Kan också tillägga att det kändes som att världen rasade ihop för mig också när vi fick beskedet. Om jag ska vara helt ärlig så har nog världen inte riktigt rest sig än. Ovissheten är fruktansvärd, man kastas mellan hopp och förtvivlan. Vågar inte hoppas men vill inte heller sörja något som kanske inte händer. Maken har inställningen att inte ta ut några sorger i förskott, att vi ska ta smällarna när de eventuellt kommer. Därför vill han inte spekulera, han vill ha fakta. Jag däremot är bra på att ta ut sorger i förskott och vill gärna älta och spekulera, fast jag vet att hans metod egentligen är så mycket sundare.
usch jag grät hos läkaren, det gjorde så ont! Sambon fick tårar i ögonen och visste inte riktigt vad han skulle säga och det var väl de som fick mig att gråta :-/ Jag hoppas verkligen det finns spermier som går att använda så vi får våran lilla bebis!
Ja, jag var så säker på att om det var något fel så skulle det vara på mig. Det fanns inte i min värld att det skulle vara fel på makens fertilitet. Hans spermaprov var liksom bara rutin innan vi gick vidare med fler Pergotimebehandlingar för mig. Det blir inte alltid som man tror...
Hur var det nu, har ni fått tid hos urologen?