Plus igen efter mf/ma

Ah okej men fy så dåligt.
Ja jag vet hur du känner dig .. jag blev själv påhoppad av en otrevlig diva här från FL och ja henne anmälde jag många ggr och hade fl bakom mig haha om jag bara vet vem hon är så är det något mellan mig och henne. Misstänker hon är här i fl igen.
Tänk att folk aldrig lär sig.
Men man ska passa på det man skriver själv för man vill ju inte bli påhoppad av något man själv också har skrivit .

Så nu har jag anmält mina egna inlägg så jag hoppas dom tas bort inatt så inte hela tråden behöver läsa det, men blev så ledsen att få skit .

Du har också råkat ut för det? Vad hände?

Måste snart sova. ska gå på toa nu för vilken gång i oodrningen har jag tappat räkningen, kissar sjukt ofta och sedan ska jag släcka ner här och logga ut. Fryser som en tok gör jag och har gjort hela dagem. Nån som vet varför man fryser så mycket ibörjan av graviditeten? Går det åt mycket energi elle vad?

Fryser och svettas haha och kissar fyfan och ja flytningarna hahaha men jag älskade att vara gravid iaf

2barnsmamma och Telgebo: jag tyckte ma var värre än mf, men ja, mitt första mf kom i vecka 8 så det var inte "bara" att jag fått ett plus och sedan dagarna efter en blödning. Just då var det fruktansvärt, jag hade ju trots allt varit gravid en hel månad och gjort VUL där läkaren såg hjärtat slå. Så jag hade ju vant mig vid att vara gravid och hade berättat för ett antal personer efter mitt lyckade VUL. Och så kom blödningarna en dag, och på midsommar åkte vi in akut. Då jag skulle lämna urinprov trillade fostersäcken ner i urinkoppen....! Jag fattade direkt att det var fostret som kom ut. Läkaren tittade på bebisen i mikroskop och den hade varit perfekt för sin storlek i vecka 8, så den hade dött precis då.

Trots detta var mf:et lättare att hantera, för vid mf:et tog kroppen hand om det själv, och jag återhämtade mig snabbt. Vid ma:et kände jag mig total-lurad av min kropp, dessutom fick jag en jobbig infektion i livmodern efteråt som följd. Och utöver detta så upptäckte jag ma:t när jag var på semester i New York utan sambon. Ingen höjdare direkt....

Telge: Jag fryser fortfarande i v 17 Är väl rätt frusen av mig men antar att det blir en VARM sommar! hur många barn har du sedan innan?

Jag har haft ett MA och det var såklart jobbigt MEN jag var konstigt nog helt inställd på det. Graviditeten var inte alls som mina andra. Jag mådde JÄTTEBRA kunde göra allt som vanligt och kände mig inte alls gravid kan jag säga. Sa det även till min bm som inte trodde mig men när jag började blöda förstod jag varför det kändes så annorlunda. Jag kände det verkligen på mig att det skulle hända nåt. Tyvärr åkte jag ju dit REJÄLT. Tappade Masoor med blod och hade mitt HB nere på 83 vilket är väldigt lågt när jag brukar ha över 140 i vanliga fall. Tyvärr har det ju visat sig nu att mina blodplättar fortfarande är små och att mina järndepåer inte heller är nåt vidare och det antar jag beror på mitt mfa som var i juli........... Men denna gång hoppas jag innerligt att det ska gå vägen. Tycker dock att det känns så himla nervöst inför RUL. Tänk om det är nåt fel igen.... Eller så är det för att man ska vara med förberedd OM nåt skulle hända.

Jag har haft två mf... samt ett utomkvedshavandeskap... å det är i morgon exakt ett år sen jag blev inlagd på sjukhus... men då hade jag haft blödningar i nästan 4 veckor men ingen lyssnade på mig när jag sa att det kändes fel...

Oh well...  :)  Haft ett enormt stöd av systertråden i väntan på nytt plus, och nu hoppas jag det går vägen och att jag får stöd här inne istället!!  Kram till er alla!!

Jo det är mysigt att vara gravid men oroligt också iaf de fösrat veckorna innan man vet. Känns fortfarande väldigt overkligt att man faktiskt ska bli mamma förhoppningsvis. Idag vaknar jag och känner mig nada gravid och jag som kände mig så gravid igår med trötthet och illamående, iofs så har dagen nyss börjat för min del så det kanske kommer.

Usch jag har ju inget att jämföra med tack och lov så har jag såvitt jag vet bara varit med om ett MA, eller bara och bara det är fullt tillräckligt. Jag håller med dig sugarrush att man känner sig totallurad av sin kropp. Här har man gått runt i x antal veckor och trott att man är gravid och så är man inte det. Jag blev iinte tagen på allvar när jag berättade om att jag kände att nåt var fel, alla sa bara var glad att du mår bra som slipper illamående trötthet ömma bröst osv, när jag tom sa att teststrecket var svagare i v.7 och borde varit strakare så fick jag bara till svar att det har ingen betydelse.

Det är rätt otäckt att man har en så stark känsla att det kändes fel i kroppen och att det faktiskt var så.

Idag känner jag oro igen, mådde inget vidare igår och idag känner jag ingenting.

Pappan till barnet har hört av sig nu och bett göra abort för helvete för han vill inte ha nåt med mig att göra och jag är helt sjuk i huvudet om jag behåller barnet. Exakt dom orden skrev han till mig. Verkar ju moget av en på 30+.

Sedan dom nedvärderande orden på msn igår av en killkompis och så utstött i en annan tråd här på FL, det är för mycket negativt för att jag ska kunna må bra och känna mig trygg. Hade väl inte väntat mig att barnets pappa skulle bli glad direkt, men att skriva så som han gjorde trodde jag faktiskt inte.

Vad ska jag göra? behåller alla hans elaka mail , kan ju vara "bra" att ha när faderskap ska skrivas och om det skulle bli bråk om vårdnad osv längre fram.

Ja jag hoppas på en varm sommar vill ha värme är så less på vintern, känns just nu som det aldrig kommer bli vår ens.

Du och jag verkar ha haft liknande upplevelse av våra MA, kände mig också för bra för att vara gravid och mådde alldeles för vanligt och kände på mig att det inte skulle bli nåt barn och tyvärr hade jag rätt.

jag känner också nervositet inför mitt VUL att det inte ska vara nåt där som man på nåt sätt förbereder sig så man inte skall bli lika ledsen fast det blir man ju , men man tänker att om jag inte tror på 100% så kanske det inte gör llika ont om det nu skulle vara nåt fel eller inget foster alls eller tom hinnsäck, inga hjärtslag osv. Man är ju helt nojjig.

Happi: det här med hur jag vill ha förlossningen har varit jättesvårt men jag här knåpat ihop ett litet papper med önskemål och vad jag är orolig över. Jag vill exempelvis att personalen lugnar mig ofta och försäkrar mig om att bebisen mår bra. Jag får lätt panik i situationer jag inte kan kontrollera. Jag vill också försöka klara mig utan EDA om det inte blir absolut nödvändigt. De flesta jag pratat med har dålig erfarenhet av epiduralen med förlossningar som slutat med att värkarbetet stannat av och bebisen blivit påverkad och i vissa fall slutat i urakut snitt. Sen finns det ju fall där epiduralen fungerat jättebra och det är ju fantastiskt, men jag vill helst inte chansa om barnmorskan förstås inte ser att jag har alldeles för ont och att bebisen därmed syresätter sig dåligt. Jattesvårt allt det här. Men som Småland skrev så är jag öppen för olika förslag beroende på hur förlossningen fortlöper. Men min önskan är att klara mig på lustgas, akupunktur och varm dusch/vetekudde. Och precis som du vill jag nog vara hemma så länge som möjligt samtidigt som jag är en sån orossjäl att jag kommer tro att något är fel och därmed vilja åka upp och kolla att bebisen iaf mår bra. Men det kommer nog min sambon säga ifrån om. Han tycke att jag oroar mig för mycket.