Plus igen efter mf/ma

Hejsan! Jag är gravid, tror jag, eller vet, fast jag inte riktigt vågar hoppas. Fick MA i vecka 12 i början på mars. Trodde jag hade bearbetat det ganska bra, men nu känns det mesta bara tungt. Plusen är så svaga (titta gärna i mitt galleri) och av någon anledning har jag just nu väldigt svårt att tro att allt ska gå vägen. Förra gången jag plussade började tankarna direkt med hur allt skulle bli när vi skulle få barn. Nu känns plusset bara som början på en lång resa, jag vet att det är så mycket som kan gå fel och så långt kvar tills jag har min bebis. Jag vågar inte riktigt se mer än några veckor fram. Jag har världens humörsvängningar (som jag vet delvis beror på att jag är gravid) som gör att jag gråter och är ledsen, är glad och lycklig och deppig om vartannat. Jag önskar att jag kunde känna mig lika glad som jag gjorde förra gången jag plussade, kan ni hjälpa mig?

´Hej och välkommen! Även mina test var väldigt svaga till en början men har nu växt sig starkare. Tar ju ca 2-3 dagar innan hcg stiger på stickorna. Du kan kolla i mitt galleri om du vill på mina tester där.

Du är säkert gravid! Så grattis! Men vi alla känner tyvärr igen oss i din historia. Vi är rädda för ett nytt mf/ma. Och vågar tyvärr inte glädja sig i samma mån i denna gravíditeten som den förra. Då man inte upplevt allt det där hemska!

Men denna gruppen är ju till för oss som upplevt samma sak och finns där och stöttar varandra när vi har det kämpigt och nojar ihjäl oss!

Det låter bra det. Jag tittade på dina test faktiskt. Det lugnade mig lite, problemet är att jag inte vet riktigt hur långt gången jag är eftersom jag inte vet vilken dag jag ska räkna som första blödningsdag i förra mensen, dessutom har jag oregelbunden mens i vanliga fall. Igår trodde jag att jag kanske var på BIM+3 men idag har jag gjort en ny beräkning så då kanske jag är på BIM-2 istället, då är det ju inte så konstigt att plusset är svagt

Det konstiga är att jag trodde att jag skulle klara av att vara lika glad som förra gången, eftersom jag har insett att man inte blir mindre ledsen för ett missfall om man har oroat sig en massa eller inbillat sig att man inte är gravid. Förr eller senare måste man inse att man var gravid och förlusten blir lika stor i alla fall. Dessutom är det faktiskt mindre risk att få två missfall på rad än att bara få ett Men sen finns ju oron där för att det är något "fel på en" som gör att man får missfall. Sorry om jag typ "tar över" er tråd, kände bara att jag behövde skriva av mig lite...

Välkommen hit lilla snöflingan. Jag tror att det du känner är fullt normalt. Det är ju jätteläskigt att vara gravid igen, särskilt om det är första barnet och man aldrig upplevt en lyckad graviditet. Jag går in i vecka sex imorgon och jag vill inget hellre än kunna snabbspola fram till den dagen då jag dagligen kan känna hur det rör på sig därinne. Stanna här hos oss i tråden så stöttar vi varandra genom glädje och oro. Kram till dig

Du tar absolut inte över tråden! Utan denna tråden är till för just den anledningen att vi ska kunna ställa upp för varandra när det känns lite motigt! Och alla här känner ju igen sig i ens egna känslor eftersom de andra vart med om samma sak!

Flickor på tal om det vi snackade om att hålla tyst och berätta om sin graviditet. Det var ju inte det enklaste direkt. När jag kom till jobb igår så hade de väntat att boka "vissa" undersökningar tills jag kom igår. I vanliga fall jobbar jag med många olika arbetsuppgifter på min sektion. Och på min sektion ingår det ganska mycket genomlysningsundersökningar, eftersom vi bara är två i vårat jourlag från samma sektion så brukar det bli jag som alltid går in på dem på jourerna. Nu hade de bokat ett helt drös med undersökningar där jag skulle stå i ett rum med strålning :/

Så jag fick ju erkänna som det var att jag är gravid och vill inte gå in där. Så då var den hemligheten förstörd :/ Varför kan man inte ha ett normalt jobb där man kan vara lite hemlig i dessa situationerna.

Och just det för er nya, som ni hör på mitt "nickname" så jobbar jag på röntgen ;P

Jag har varje graviditet valt att gå ut med det tidigt, jag har upplevt att man fått mer stöd och förståelse om det skulle gå åt pipsvängen och det har jag upplevt som väldigt underlättande genom hela sorgeprocessen.

Vi berättade för våra familjer när jag var i vecka 7 i förra graviditeten. Det var väldigt skönt att de visste varför allt var som det var sedan efter missfallet i v.12. Fast jag kan inte säga att vi fick så hemskt mycket stöd. Hur vi ska göra i denna graviditeten har vi inte pratat om än. Eventuellt väntar vi tre veckor för då ska vi träffa min familj (vi bor 120 mil ifrån dom). Men nu vet du ju att vi planerar barn så de blir nog inte så förvånade

Jag skulle ju kunna skriva in mig i er BF-lista, men jag vet inte riktigt när jag har BF. Någon gång mellan 4-11 januari

Å vi har bestämt att inte säga något till någon, varken familj eller vänner, förrän efter ul v 11. Jag hade nog kunnat tänka mig att berätta tidigare för familjen, men min man vill gärna vänta, så då gör vi det. Det är helt ok med mig...

Jag har inga som helst planer på att berätta.. Känns som om jag vill suga på den goda karamellen ett tag innan vi delar med oss!  Funderar på att inte berätta något förens vi "måste" då det börjar synas på min mage.

Har ju precis börjat på nytt jobb, bara jobbat 3 veckor, så det känns lite konstigt att helt plötsligt komma och säga ja just det jag är gravid nu... hmmm får nog ta det efter sommaren om det går att dölja tills dess!