Plus igen efter mf/ma

Bra koll är alltid bra.. =)

Fick precis kallelse till ett nytt VUL.... 2/8...det är ju tre veckor dit... så det blir nästan 5 veckor mellan det jag gjorde och nästa.... BLÄÄÄÄ!

Sen ett hos min läkaren den 18/8...

Jo jag ska nog göra det...

MCT: Åh jag förstår att du är nervös man är liksom inställd på att det ska hända nåt och man går på helspänn. Det gjorde jag med..... Gör fortfarande i v 38 MEN det kommer att gå bra för er för nu är det er tur!

Nu har jag bakat och funderar på om jag ska scrappa lite......... Vore ju skoj nu när jag är ensam hemma dessutom för när barnen är hemma vill de gärna vara med vilket inte gör nåt men då pysslar ju mest de och inte jag.

Fan vad jag spammar tråden nu men jag måste bara säga detta:
JAG GÅR IN I VECKA 30 idag!!!!!

Tjenare, jag har nog varit i den här tråden förut (efter x i november 2010, tjenare MCT79!)

Jag är gravid igen nu, och tog ett testlagret test i tisdag förra veckan, då var jag i vecka 5+3, det var superstarkt, teststrecket kom före kontrollsträcket och var mycket mörkare. Nu igår tog jag ett nytt, alltså i vecka 6+3 och det var inte starkare.

Någon som vet om det liksom finns en gräns när testlagrets stickor inte blir starkare eller ska jag börja oroa mig (igen)?

jo men jag orkar inte vara i en tråd där det finns en som önskar mig ett mf..

de i v-ås tar 300 för ett besök och har man frikort tar de det med. jag tänker boka ett besök där i v 13 typ för att se att det fortfarande lever om det ser bra ut imorgon.

Vadå jag fattar inte?
Hon ÄR alltså gravid. Men är avundsjuk på alla som är gravida..? Eh, va?
Och sedan så klagar hon på att hon är avis på alla som får barn tätt, när hon fått tre på fyra år... ja herredudanemej...

Känner mig dock grymt träffad av det där att berätta om sitt missfall när man egentligen borde visa stöd...
Min syrra blev gravid bara några veckor efter jag fått mitt första mf. När hon ringde i v.7 och berättade att hon var gravid så satt jag hemma, sjukskriven, och blödde ut vårt foster. Hon visste inte om mitt mf för jag hade inte orkat berätta ännu. Så, när hon berättade att hon var gravid var det verkligen jättesvårt att vara genuint glad, eller jo, jag var ju glad för hennes skull, men jag var så upptagen av min egen sorg. Att hålla tyst om missfallet var liksom inget alternativ eftersom hon hade tänkt komma och hälsa på mig bara några dagar senare...

Efteråt var hon JÄTTEARG på mig som berättade, som "förstörde" hennes glädje. Hon frågade mig om hjärtat hade slagit innan fostret dog och ja, det hade det ju, så det sade jag att det hade. Det gjorde henne extremt orolig förstås, men jag tänkte inte så långt, att jag borde ha ljugit om sådana detaljer för att lugna henne.... Än idag klandrar jag mig själv för att jag inte lindade in det bättre.... med det var en svår tid.

Fan, jag blir fortfarande så ledsen att jag börjar gråta när jag pratar om det här. Jag BORDE visat stöd bättre. Men jag var så jävla självupptagen. Och hon är nog fortfarande bitter på mig, även fast jag bett om ursäkt i efterhand.

Tack snälla snälla snälla Kjaam. Fasen vad glad jag blir över ditt stöd, det här har ju liksom blivit som en tagg i hjärtat på mig, som jag inte riktigt vet hur jag ska bli av med.

Jag är ju jätteglad att hon fått sin bebis nu, och att vi kommer få jämngamla kusiner. Men hur hon behandlade mig just då, när jag befann mig i missfallshelvetet, tyckte jag var rätt... hårt.. Jag är fortfarande jätteledsen över det, och hoppas den känslan kommer blekna med tiden.
Jag är medveten om att jag gjorde fel, och jag har bett om ursäkt i efterhand. Men ja, det verkar inte riktigt ha någon verkan, vår relation är stel och konstig nu, vilket jag verkligen tycker är skit-trist.

Skönt att din svägerska är lite mer förstående!