sugarrush skrev 2011-03-23 16:26:50 följande:
Du är där snarare än du tror!
Vet du, man klarar mer än man tror. Och mer än man borde behöva gå igenom. Tre missfall, ja jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.. men jag klarade mig igenom det!
Nu efteråt kan jag se att jag fått en rejäl lektion i ödmjukhet genom de där missfallen.
Exempelvis har jag varit väldigt noga med att berätta för barnlösa och missfallsdrabbade vänner om min graviditet nu på ett bra sätt.. så som jag själv skulle ha velat bli behandlad. Och de har verkligen uppskattat den omtanken! Dessutom så har jag lärt mig otroligt mycket om fertilitet på kuppen, så jag ställer gärna upp och lyssnar och hjälper till om någon vill prata eller få tips om behandlingar och så.
Men jag håller min graviditet i bakgrunden när jag umgås med dem som jag vet har det svårt med att bli gravida. Jag förstår om det gör ont för dem att se mig nu, gravid, tjock och lycklig.
Jag måste hålla med Sugar.. jag var nyss i 7+4.. vad hände??
Sen håller jag också med om att man fått en ödmjukare inställning.. jag har en kollega som blev gravid rätt fort och det gick hela vägen och hennes välmenande kommentarer hade jag lust att köra ner i halsen på henne... "ha massa sex!"
Men gud vilken bra idé, det har jag inte tänkt på!! *gah*
Nu tänker jag mig för, när jag plussade första gången pratade jag massor om det... nu gör jag inte det.. man vet inte vem som försöker, vem som just nu går igenom det jag har gått igenom tidigare... jag har varit öppen med mina erfarenheter och jag hoppas att den som går igenom samma sak söker upp mig om det är så att de har ett behov av det...
Jag skulle numera aldrig säga till nån "jaha, ska ni skaffa barn nu då?" Eller såna saker.... för man vet inte vad folk har för erfarenheter...
Jag fick ett inboxmeddelande från en gammal klasskompis på facebook precis när jag hade plussat nu i februari... hon vet om våra erfarenheter, vi inboxade lite om det i höstas... hon har haft ett tidigt mf och efter de har de inte blivit gravida alls..
Hon skrev att nu ska de äntligen få hjälp med utredning privat.. landstinget ville inte ta emot dem.. (hon väger säkert 60 kilo för mkt..om inte mer...) och hon var rätt glad... så frågade hon hur det gick för oss.. eller hon skrev "antar att det inte går så bra för er heller??"
Skitsvårt.. men jag bestämde mig för att svara att jo jag hade precis fått ett positivt test men med mina erfarenheter så vågade jag inte tro nått alls... på länge. Hon blev nog ledsen för jag har fortfarande inte fått svar på det... :(
Men å andra sidan vet jag hur ont det gjorde när jag fick reda på att en annan jobbarkompis var gravid... det var i april/maj som vi pratade och hon sa att hennes sambo ville börja försöka och hon ville vänta... i juli fick jag veta att hon var i vecka 16... lite snabbt räknat insåg jag att hon var gravid i v 6-8 när vi hade vårt samtal... och det gjorde VANSINNIGT ONT... jag menar jag förstår att hon inte ville berätta.... MEN?! Att ens ha samtalet på det sättet vi hade?? Usch...
Oj vad långt det blev!