Vi som hade Bf januari/februari 2010

Idag är det 1 år sen två små killar tyckte att det var dags att komma ut! Två fågelungar på 2kg var, som nu har blivit små egna individer. Som älskar allt som blinkar och låter, att äta pannkakor, att titta på Meg och Mog på tv och framförallt, digga till AC/DC. Det här året har gått så otroligt snabbt!

Killarna tackar för gratulationerna! I söndags hade vi kalas för hela slanten, killarna var helt slut sen.

Nej, du är verkligen inte ensam. Jag tror vi alla upplever det, annars vore det konstigt!
Jag tycker dock det har blivit lättare nu när dom är så "egna" och gör mer själva, för dom kan underhålla sig själva på ett helt annat sätt genom att undersöka hela huset eller leka med sina saker. Dom dagar då dom bara ska klänga på mig eller varandra, dra i håret, bita varandra, om dom sovit dåligt, då är det jättekämpigt. Men mot hur det var innan så är det semester nu... då dom jämt var gnälliga, missnöjda, skulle bli burna hela tiden, såpass att jag fick muskelvärk i min ena arm av allt lyftande, dom hatade att åka vagn och att åka bil, jag kunde itne göra något själv med dom eftersom dom skrek jämt, jag fick sitta och vagga vagnen för att dom skulle sova dagtid.. ja, listan kan göras väldigt lång.. hur man gör? Jag vet faktiskt inte, man klarar det, på något konstigt sätt.. sen lämpar man över skrikungarna på deras far så fort han kommer hem. Kan säga att jag har haft många sura telefonsamtal till min man om dagarna när jag varit totalt utsliten och undrat vad f-n vi fick tvillingar för.

Precis så är det!
Älskar också mina killar något oerhört, dom är det finaste som finns. Jag älskar att få vara med och se hur dom utvecklas, hur dom blir små egna personer mer och mer.
Men, det är också kanonjobbigt ibland. Men man måste ju få känna så också. Det är sån tabu att säga att det är jobbigt att ha barn, att det är jobbigt att vara hemma med dom, men det är det ju faktiskt!

Här känns det också som att dom gnäller ibland bara jag visar mig, eller råkar gå ifrån dom.. och så fort jag ska göra något annat, typ städa undan i köket eller så, så börjas det..

åh vad skönt!!!

vi såg en film för ett tag sen, om ett gift par med småbarn, mannen trodde att frun fantiserade om andra män men hon sa att det enda hon fantiserade om nu för tiden, var att ta in på hotell, helt själv, och bara sitta och njuta av tystnaden.

sansad: han lär vakna upp när han väl är ensam hemma med killarna.... min man har en "förmåga" att göra en massa annat när han är ledig också... jag förstår det också, för det är hans enda ledig tid att fixa med saker, men ändå.. det är lite tjatigt att han alltid har andra projekt, än att bara ta hand om barnen. det är oftast jag som matar, klär på och allt det andra ändå..

Grattis!!

Här har vi strul med sovandet, jag vet itne vad som har hänt.. sen någon vecka tillbaks vaknar Ludvig flera gånger varje natt och är ledsen.. blir snart tokig!

menar du från andra personer?

Jag blir snart TOKIG! Ludvig började i söndags och var gnällig och skrikig och ville inte sitta själv. Hela förmiddagen igår gnällde och skrek han hysteriskt om vartannat. Idag h ar han hållt på så till of rån hela dagen.. helst ska han sitta i famnen eller som ett klistermärke om vi sitter på golvet.. jag får absolut inte lämna honom.. jag vet inte om det är en sen separationsfas eller vad det är.. han hade hög feber i natt som idag är som bortblåst, så jag vet inte om det är tänder på g..

Men! Det ska väl andra skita i, rent ur sagt? Vi har också med våra en och en ibland, mest för att jag tycker att det är skönt att ha en i taget emellanåt. Och just för att vi vill att dom ska få känna sig "egna" redan nu, för vi kommer att försöka göra saker med dom en och en för att dom inte bara ska vara "tvillingarna". En del folk tror verkligen att dom hänger ihop i höften, typ.. bara för att det är tvillingar så är dom två, inte egna personer.

Nej, jag vet inte heller vad man ska göra.. som sagt, jag blir tokig. Oliver är hur glad och go som helst, där märks ingenting.. och jag hinner ju knappt ha koll på honom, när jag har Ludvig som ett frimärke i famnen! Det är tugnt att gå omkring o bära 12kg... och jag blir rädd att han har ont, när han skriker så hela tiden. Jag känner liksom inte igen honom. Men eftersom det ändå går att trösta honom så borde det inte vara nåt sånt.. o nätterna vaknar han flera gånger och är orolig, vi fick ha honom i vår säng i natt..