Förlossningsberättelse Elsa 101110
En kompis till mig och hennes dotter var här på fika på dagen. När hon har gått äter jag lunch, sitter vid datorn i soffan och bara tar det lugnt. Tittar lite på "Hem till gården". Det är bara några minuter kvar till jag ska gå och hämta Oskar på dagis. "Ska bara skriva...." och så POFF !!
Jag flyger ur soffan och ut på trägolvet nån meter ut. Jag står där och droppar och kopplar inte riktigt först. Det är ju vattnet som gått. Jag hade känt en stark sammandragning, såna som jag haft i två dagar kanske. Toppig mage och där det sen drog längs med magen ner mot underlivet och sen då POFF som kändes som om bebien gav mig en spark långt ner. Aha, det är så det känns när vattnet går.
Ok det här utspelar sig under 15 sekunder och jag ropar högt till Arne som jobbat natt och sover med stängd dörr i vårt sovrum. Han flyger ut och jag säger att vattnet gått. Jag vet faktiskt inte hur han ser ut, jag bara glor på golvet och ber Arne hämta nåt att torka upp det med. Det är inte jättemycket. Vet inte om vi ringer mamma ang Oskar eller förlossningen först. Jag känner ju inte så mkt tycker jag, förlossningen säger att jag ska återkomma då jag känner mer och då värkar är tätare.
Jag börjar packa BB-väskan. Det är ju inte klar.... Arne går och hämtar Oskar på dagis. Jag packar vidare de väskor som behövs. (min, bebis och Oskars) och får byta binda och trosor hur många gånger som helst. Till slut är trosor jag kan ha slut....
Mamma min kommer hem till oss och hjälper till. Hänger upp den tvätt jag har i maskinen och hjälper Oskar packa lekväskan. Jag visste ju att jag förmodligen skulle vara på BB några dagar så lite mer saker krävdes ju. Mamma åker med Oskar över till Öland.
Jag och Arne gör oss redo för avfärd. Vi har pratat med förlossningen igen. 4-5 minuter mellan sammandragningarna. Uj uj vad de känns. Bilfärden är inte den roligaste, skump skump hit o dit. Arne pratar med föräldrarna sina. Jag börjar lipa av att det gör så ont. Jobbigt att ta sig ur bilen, jobbigt att gå in i huset, vänta på hissen och undra varför den stannar på fel våning och en karl som ska med. "ojoj, det är privat eller vad håller ni på med." Jag orkade inte ens svara på det. suck... jag stod och hängde mot räcket i hissen och andas igenom värkarna.
Vi får vänta nån minut i väntrummet men får sedan rum nr 3. Kopplas till CTG och de kan konstatera täta sammandragningar och jag är öppen 4 cm. Alltid nåt tänker jag. Klockan är 16.20 och det är dags för avslappnade bad. Levande ljus och varmt, varmt vatten. Myyys.
Det är mycket lättare att möta värkarna i varmt vatten och en stril man kan spruta på magen. Mina knogar på vänster hand använder jag som smärtavledare. Jag trycker dem så hårt jag kan mot svanken och masserar fram och tillbaka där det gör ondast. Väldigt effktivt. Arne är hungrig och jag tycker det är helt ok att han går iväg en stund. Han hade inte ätit på hela dagen. Nyvaken som han var. Meeeen, såklart ska värkarna tillta och jag ligger bara och skriker rakt ut till slut. Jag lyckas stänga av vattnet. Det är så varmt där inne och min puls är nog uppe i 180. Jag höll på att tuppa av. Kunde inte ens tänka så långt att jag kunde ringa på personal. Men de hörde mig.
Jag vägrar ställa mig upp, jag har så ont. En av barnmorskorna säger till mig väldigt bestämt. "Nu ställer du dig upp Madeleine, vi måste gå in till förlossningsrummet och fortsätta där." Arne har ff inte kommit tillbaka. Jag gråter hela vägen in. Jag får gå med hjälp av RA-bord.
Jag får lägga mig. De frågar mig vad jag tänkt mig mer för smärtlindring och jag svarar: E-D-A (epidural). Då förbereder vi det, svarar BM. Arne återkommer till min stora glädje. Svetten rinner och jag bara skriker och skriker. "vad vill ni att jag ska göra!! vad vill ni att jag ska göra!! bara rakt ut och jag håller på att förgås av smärta. När en värk avtar frågar jag, när är det aktuellt med EDA? "Vi förbereder för fullt, narkos är på väg." Jag andas ut. EDA sätts in efter många om och men. Man måste ju vara alldeles stilla trots värk och lustgasen är min vän. Jag håller stenkoll på CTG-kurvan så jag kan möta en värk innan den är för intensiv.
Jag får komma upp och röra mig. Vagga mot ett RA-bord.
CTG-kurvan ser bra ut. Men bitvis gick bebis hjärtljud ner. Lustgas stängs av och jag får andas in syrgas stället med jämna djupa andetag. Det är kritiskt 2 gånger. Jag minns min ångest och hur jag börjar frysa och skaka. Enligt läkaren (som för övrigt är den läkare som snittade mig första gången) säger att blir det en sådan dipp en gång till så måste han snitta mig.
22.15 är det dags att börja krysta. Har nu varit inne på förlossningen sedan 16.20. Jag håller på att gå sönder känns det som. Jag fattar verkligen inte var min kraft kommer ifrån eller de ljud jag får till. Jag väser på nåt konstigt sätt. Otåliga jag gör att jag krystar ner bebis snabbare än det var tänkt, vilket var mkt imponerande enligt BM. Det kallas in ytterligare en barnmorska som får tillsammans med Arne trycka längst uppe på magen då jag får nästa krystvärk och läkaren höjer på värkstimulerande droppet samtidigt som han får använda sugklocka. De hade mätt mjölksyran ännu en gång och det var för högt och det var bråttom. Bebis slinker ur och det blir en sån där svidande känsla. En lättnad... Elsa anländer 23.03
vill bara att han ska vakna så jag kan säga till honom hur mkt jag älskar honom !
