BF November,2010 DEL 2

Vet bara inte vart man ska börja. Måste ju få han att ta över lånen på huset..tänker inte sitta o betala på ngt jag inte bor i sen ska man ju hitta ny lägenhet och så, inte så enkelt när man ska vara mammaledig.
Blir ju flytt till hemstaden o då måste jag ju säga upp mig från jobbet o ta sonen från hans älskade förskola.

Ni som gått igenom separation med barn..vad ska man börja med?
Först o främst måste jag väl få sambon att fatta läget sen kanske ett möte med banken ang lån? Ska man ta in jurister eller?

Min hemstad är Linköping så det är ca 25 mil härifrån.
Han blir skit elak o arg när jag tar upp separation o säger att han inte ska samarbeta alls så jag vet inte vad han tänker....men han är def inte lämplig att ha vårdnad om några barn, inte en chans att jag lämnar de hos honom en vecka eller ens en helg.

Han siiter nu o beklagar sig o tycker så synd om sig för att jag är arg på honom...men jag är inte arg, bara besviken o tom, känner absolut inte ett skit för honom mer än äckel.

Har mina föräldrar i Linköping samt syskon...inga direkt nära vänner här uppe som vet hur illa det egentligen är.
Nu blev han skitsur o puttade till mig för att jag inte ville kramas med han, vad fan tror han????
Han tycker uppenbarligen inte att han  gjort något som helst ferl.

Jag tvingade hans polare att ta med han hem till sig  inatt, känner mig inte trygg hemma när han är så där.
Ringde han nu för att säga att jag larmar dörren o så , så han inte kommer hem inatt...o sen att han gjort bort sig rejält ikväöll men det tyckte inte han. Han har inte ljugit om ngt o inte druckit ngt direkt...han måste ju vara sjuk el så går han på tabletter el ngt. Han är så aggressiv o borta i huvudet mer sällan än ofta o ljuger om allt..det tyckte han polare också.

frågan är ju om det hjälper, han blir bara aggressiv, elak o som ett barn om man förösker säga hur man känner...måste nog ha en medlare i så fall annars kan det sluta hur som helst.

Än så länge har ilskan bara gått ut över döda ting men han puttas ibland, spottat på mig o trycker upp fuckoff-fingra  i ansiktet på mig så ibland undrar jag om det inte är nära att jag en vacker dag får en smäll.
Nu är jag bara så jävla irriterad på att han inte tycker han har gjort ngt fel överhuvudtage...utan bara jag som missuppfattat o överdriver, det vanliga han alltid kör med. Sen när han är nykter o har lite ågren så lovar hjan att aldrig göra om det mm.....men denna gång går jag inte på det, han har fått minst 100 chanser att ändra opå sig men han skiter uppenbarligen i det. Många i min närhet tor ratt han gör dett aför att han vill leva ensam men inte var den som dumpar el så tror han att han är guds gåva så jag inte tänke rlämna han hur han än beter sig.
Han har ju tagit tablettöverdos e n gång samt nblansdta alkohol o tabletter flera gånger, finns i psykets journaler mm så jag tror inte det skulle vara några problem för mig att få ensam vårdnad o kunna flyutta. Just nyuär han inte lämplig att ta hand om barnen själv.
har ångets inför nästa kvällspass jag har o helg...då jag jobba 7-21 o inte har någon koll alls

Nu ringde han o frågade om jag kunde hämta han, polaren hade somnat...som om jag skulle lämna Noah ensam hemma, pucko.
Sa til han att jag inte ville ha hem han men han gav sig inte, han får sova där nerer så det lär ju def bli en sömnlös natt för mig.

Jag har tyvärr ingen som kan hålla mig sällskap, han är hemma nu men så packad så jag hoppas han somnar, sover i gästrummet. Men innan han la sig så hann han med att skrika på miog, skylla ifrån sig o säga att inte han inte alls gjort fel som jag säger.
Jag föröskte få fram lite grann att han inte fåt ngn mer chans nu utan att vi får vara separerarde tills han tar tag i sitt liv o blir bättre...han har förstört min självkänsla tillräckligt mkt nu.
O angåend emina helger o så , så sk ajag prata med chefen på måndag om det inte går att korta ner mina pass s¨jag inte jobbar 7-21:30 utan kanske bara till 17-18.