Bellas7 skrev 2010-11-18 16:44:32 följande:
Jag har börjat på hormonbehandling i går så jag ska på vul, mån nästa vecka och hoppas då att mina äggblåsor är på gång igen.
Fasen vad det e jobbigt att bara vänta på pluss..igen..
och jag håller med visst fasen e det jobbigt när alla är gravida runt omkring en, bittar japp totalt. Jag har varit så bitter de sista tre månaderna att jag inte mått så bra, vägrat träffa min mans familj för hans bror ska ha barn nu i mars. Samma dag vi kom hem från sjukhuset efter missfallet som ingen visste om berättade de den stora fina glada nyheten att de skulle ha barn och att de var i vecka 14.
Så nu känns det som att jag måste släppa det och vara lycklig för deras skull. Fast jag retar mig. Annars tror jag inte att jag blir med barn själv. :(
Precis så är det ju! Min sambos bror ska ha barn 5 dagar efter vårt första var beräknade (som blev mf). Min syster ska ha barn en dryg månad innan vårt andra var beräknat (som blev ma).
Man vill ju liksom vägra träffa dem, men jag är rädd att det kan straffa sig i längden, att man förlorar dem som vänner. För de förstår ju inte varför man drar sig undan - har man inte gått igenom missfall så förstår man faktiskt inte. Och då kan de ta illa upp på ett sätt som de inte gjort om de förstått.
Antingen så får man vara ärlig om vad som hänt så de förstår varför man reagerar som man gör, eller så får man försöka vara glad som vanligt och låtsas som det regner (vilket är svårt). Jag har försökt det förstnämnda med mina syster, men hon blev bara förbannad och tyckte jag förstörde hennes graviditet....kul!
Och precis som du säger, man blir ju inte mer gravid för det, lika bra att FÖRSÖKA vara positiv, även om det känns helvetes-omöjligt emellanåt.
SoMa, låter skönt att somna i soffan. Det här vintermörkret suger verkligen musten ur en! Kolsvart redan nu, det känns som om dagen är slut innan man ens kommit hem från jobbet!