Blev avsläng från bussen pga min 23 månaders!

Ja men detta var ett tvåårigt barn som sjöng och kanske skrek lite ? Visst man kan gå av som förälder men man kanske behöver komma hem ??? Eller ska man gå några mil med ungen ?

Det är inte rimligt

hhahah men lägg ner . Du är pinsam !

Barnet är 2 år . Googla googla googla ... det är ett liiiitet barn fortfarande . Det går inte alltid att få barn ( eller vuxna) att göra som man vill .

Nej barn i den åldern jävlas inte .

Ja men det är inte skäligt att kasta av ett barn .

HUR vet du att barn i den åldern inte jävlas?

Men det jag menar är att vi omöjligt kan avgöra ljudnivån utifrån en TS på familjeliv, därför kan man inte heller kategoriskt säga att det var fel att avvisa personerna ifråga. Nej det är inte rimligt att man ska gå flera mil hem, men jag har svårt att tro att det inte fanns alternativ mitt emellan de två extremerna. Om man inte själv kan lugna ner barnet kan man kanske be någon medpassagerare att vänligt men bestämt be det vara tyst? Brukar vara effektivt.  

"Jag är mamma, jag är en amazon, jag äter upp den som säger eller påpeka något dumt om mitt/mina barn.." citat från den typiska fl-mamman.

Hur kommer det sig att föräldrar tror att bara för att det är ett barn så får det göra som det vill? Har barnet tråkigt och/eller låter på bussen, då får man försöka roa det så det inte behöver skrika eller kräva uppmärksamhet.
Som förälder har man ett visst ansvar när det gäller ens barn, man kan inte bara låta dom bete sig hur som helst och sen bli förbannad när omgivningen säger ifrån.

Nån som har tänkt på ts barn i allt detta?
Om vi förutsätter att det lilla barnet sjöng och förde lite oväsen (och nej, det är oftast inte så vackert när småbarn sjunger men jo, småbarnen själva tycker det och det är riktigt illa för deras utveckling att tala om för dem att de sjunger fult, upplysningsvis för er som inte har barn och/eller vet noll om barns utveckling) och själv tyckte att det var rätt trevligt, och så blir barnet och mamman utvisade från bussen av en främmande vuxen. På detta blir mamma dessutom ledsen och skakad. Något som ett barn garanterat märker.

Det måste ha varit en hemsk upplevelse för det lilla barnet.

En betydligt värre upplevelse än barnets sång kan ha varit för ens den mest lättstörda ombord på bussen. 

Ni som urskiljningslöst klagar på störande barn måste ju själva ha varit små en gång. Fast hur det var har ni tydligen glömt. 

"Du sjunger jättefint Pelle men man får inte göra det på bussen. Däremot kan vi sjunga sen när vi kommer hem!"?

Ja Herregud barnet har säkert blivit traumatiserat för livet.

Kliché.

I verkligheten finns visserligen den mamma du beskriver. Och motsvarande pappa.
Men det finns också alldeles för många som bara hakar upp sig på barn. På barns ljusa röster. På att barn tittar rakt på folk. På att barn över huvud taget finns/hörs/syns.
Jag skojar inte. Jag har en liten som älskar att åka buss och är glad ungefär 99 procent av tiden, men det finns människor som sneglar surt på min lilla solstråle ändå. Inte minst när jag leker med honom, läser saga till exempel. Det är tydligen också störande för vissa. Sjunga barnvisor (även lågt) - ännu värre!

Så säg vad du vill, visst finns det gallskrikande, ruskiga ungar och föräldrar som inte bryr sig, men det är nog avsevärt vanligare med helt vanliga barn och helt vanliga mammor. Ibland gråter småbarn, av en hel massa skäl. Vissa kan inte sova på bussar och blir griniga av trötthet. Vissa kanske bara har haft en för lång dag, eller har varit hos doktorn, eller av tusen andra skäl har tappat humöret.

Eftersom jag inte kör bil och bor på landet blir det rätt många bussresor och jag har inte en enda gång sett "en unge som jäklas och en förälder som inte bryr sig". Ärligt. Inte en enda gång.
Däremot har jag stött på ledsna barn eller smågriniga barn på bussen många, många gånger.
Som fembarnsförälder tror jag mig om att kunna se och höra skillnad.

Vänta, eftertanke. Jo, jag har faktiskt stött på en liten trasselpelle för några år sedan. Han satt och sparkade på ryggstödet framför sig och ignorerade sin trötta och klart ineffektiva mamma. Fick intrycket att han "straffade" mamman för något. Vad det handlade om vet jag ju inte.
Vad jag däremot vet är att han la av med sparkandet när jag gjorde grimaser åt honom. Brukar inte lägga mig i andras affärer men mamman verkade helt slut. Hade hon fräst åt mig eller bligat hade jag bett om ursäkt, men som det nu var så fungerade taktiken. Klart bättre än att bara sitta och tänka "vilken ouppfostrad unge" i alla fall ...
Var det jobbigt att sitta och spexa åt någon annans unge i en timme? Ja, det var det. Men lite får man väl faktiskt bjuda på. Kallas att vara medmänniska ...

Någon annan "jobbig" unge kan jag inte ens komma ihåg. Av det skälet tror jag att det är ni som ser "jobbiga ungar" överallt som är fördomsfulla, stressade och har fel. Inte mammorna på FL ...