Vi över 30 som längtar efter första barnet

Det enda jag kan komma på rak arm är att undvika värktabletter, speciellt de med acetylsalicylsyra. De kan tydligen göra att ägget inte fastnar eller framkalla missfall.

Och bisolvon gör väl inte så att ägget fastnar, eller? Har förstått det så att bisolvon gör sekretet (både hos kvinnan och mannen) tunnare så att spermierna lättare kan nå ägget. Är det inte glandin eller nåt annat som gör slemhinnan tjockare och underlättar för äggets fästande? Rätta mig gärna om jag har fel, orkar inte googla på det just nu. 

Jag drömde inatt, att en läkare undersökte mig (inte med VUL utan bara med händerna) och sa helt kallt: "det är dött, inget att göra nåt åt!". Vaknade helt förstörd och tyckte även att brösten hade blivit en aning mindre så har varit rätt knäckt till och från hela dagen. Oroat mig konstant. Tog ett test på förmiddagen och det var starkast hittills, i princip lika starkt som kontrollstrecket. Men jag vet ju också att hcg fortsätter att produceras ett tag innan kroppen fattar något och det är tydligen först när hcg:et sjunker till en viss gräns som kroppen själv sätter igång ett missfall. 

Min kropp verkar inte riktigt vilja bli av med hcg:et eftersom den aldrig satte igång något missfall och hann aldrig ner på noll innan det steg igen. Har dock börjat inbilla mig att det nog inte är ett embryo där inne utan säkert bara rester från förra graviditeten som spökar. Trots återkontroll hos gynläkaren som försäkrade att allt såg bra ut...

Känner mig inte det minsta gravid, det drar lite i magen nu och då och är lite yr, kissar kanske lite oftare än vanligt och kisset luktar mer än vanligt. Men jag har inte ömma bröst alls, har knappt växt i storlek. Förra gången sprängdes de nästan redan efter en vecka, hårda, ömma och stora. Mår inte illa, är inte tröttare än vanligt. Känner mig inte gravid helt enkelt. 

Att en dröm kan sätta igång så mycket.  Har självklart funderat mycket kring allt även innan, men en dröm kan ju skapa så otroligt starka känslor. 

Det kanske inte riktigt är rätt forum att gnälla över oro kring att vara gravid när vi/ni alla kämpar så för att nå dit jag har gjort. Men det är en så bra tråd att få pepp och stöd, orkar inte riktigt engagera mig i någon annan tråd. Även om kanske fler har samma erfarenheter som jag där. Hoppas ni inte tar illa upp.

Jag förstår inte varför livet ska vara så orättvist. Har haft ont i magen sedan i lördags, typ "bakom" naveln. Och nu har jag fått rosafärgade blödningar igen. Jag vet att man även kan ha "ofarliga" blödningar, men jag litar inte riktigt på det just nu. Och jag känner ju mig inte det minsta gravid så tror tyvärr att magkänslan är rätt även den här gången...

Och bland det värsta är att jag inte kan göra ett skit! Det är för tidigt att kunna se nåt på ultraljud så kan bara vänta. Jag tror på riktigt att jag kommer att bli totalt knäpp av det här...

I en annan tråd jag är med i var det en tjej som plussade först på BIM +19 (tror jag, länge var det iaf). Men sedan visade det sig att hon förmodligen haft ÄL ca två veckor senare än hon trodde.

Tycker dina humörsvängningar och förändrat luktsinne låter misstänkt graviditet, men kroppen har ju en tendens att kunna luras när man hoppas som mest...

Själv är jag i limboland, kan inte göra annat än vänta. Och hatar det! Har inte haft några färgade flytningar sen igår morse, men magen är hård och spänd och det trycker, drar och "bränner" i den.

Tog ett digitalt med veckoindikator idag och det visade "gravid 2-3 veckor", dvs att befruktningen skett för 2-3 veckor sedan. 3 veckor sedan idag var dagen innan jag var på återkontroll där det konstaterades att jag hade haft ÄL. Tycker det borde ha stått 3+ på testet, men kan ju vara möjligt att jag hade ÄL dagen innan kontrollen också.

Tycker det är lite förvirrande det där med vilken vecka man är i. Läser man här på FL:s hemsida om de olika veckorna så räknas tydligen mensens första dag som 0+0, dvs du är i vecka 1, ÄL sker ungefär 2+0, dvs v 3. Då borde jag vara i v 6 nu (ca 5+1), men enligt instruktionerna på testet skedde befruktning för 2-3 veckor sedan borde man vara i v 4-5. Förmodar att de räknar som läkarna gör, dvs hela veckor och dagar, t.ex. 5+1.

Ringde gyn igår och frågade lite allmänt och fick en tid 26:e januari för VUL. Vilket är vår bröllopsdag... Är det värt att förstöra den..? Samma kvinna som för övrigt skrämde upp mig rejält när jag ringde dit förra gången och hade lite rosa flytningar sade nu att det är helt normalt. Bekräftar bara deras olika svar. Får bara hoppas att hon är synsk eftersom hon hade rätt förra gången...

Försöker också hoppas men är en obotlig pessimist... Idag började jag faktiskt må störtilla helt plötsligt. Har mått lite si och så hela eftermiddagen. Men har också huvudvärk och då brukar jag börja må illa. Tolkar självklart huvudvärken som något negativt eftersom jag brukar få det när hormon tvärt stiger eller sjunker, dvs vid ÄL och mens. Men det är ju bara att vänta och se...

Jag är lite skeptiskt till det där med att börja blöda eftersom jag bara hade en liten flytning sist också, skulle inte ens ha märkt det om jag inte kollat på pappret (vilket jag gör maniskt numera! ). Och då hade ju det varit dött i fem veckor. Orkar inte riktigt med det igen...

Vi hade inget riktigt vinterbröllop iom att vi gifte oss i Thailand i 38-gradig värme.  Men skulle jag ha gift mig här hemma skulle jag nog ha valt ett vinterbröllop!

Inte för att inge några onödiga förhoppningar, men den där konstanta hungerskänslan hade jag vid förra graviditeten, precis i början. Kunde äta hur mycket som helst och ändå känna mig hungrig direkt efter. Som ett konstant sug efter nåt.

Härom kvällen fick jag ett akut behov av stekt ägg på macka. Första gången jag känt ett sånt behov av nåt, men det har inte återkommit så kanske kroppen bara skrek efter salt eller nåt...

Usch, det där med gravidbesked. Det kan verkligen knäcka en totalt. Och så mår man dessutom dåligt för att man inte kan glädjas med andra och känner sig som en värdelös person... Men det verkar ju som vi flesta här känner samma sak, ett bevis på hur stark vår längtan är kanske.

Igår var en bra dag för mig, kände mig ganska lugn (förutom att jag vaknade 04.20 när maken steg upp och kunde inte sova för jag grubblade så mkt). Tog ett graviditetstest med stickor från testlagret, samma som jag använt hela tiden innan. Strecket blev nästan svart efter inte ens en minut... Jämförde med test från samma tid förra graviditeten och det var inte lika starkt. Kan ju ha ljusnat lite med tiden dock.

MEN, nu vet jag ju att graviditetshormoner inte nödvändigtvis behöver betyda ett barn...  Känner mig fortfarande inte gravid på nåt sätt. Brösten är liiite större, men inte alls ömma, jag har halsbränna, kissar lite oftare, det molar på i magen, är yr och andfådd lite nu och då. Men det känns ändå inte som jag är gravid på nåt sätt. Och det första tecknet på MA är ju att symptomen avtar, men jag har ju aldrig haft några att tala om...

"Bara" två veckor kvar till VUL nu, längsta veckorna i mitt liv skulle jag tro.

Börjar bli dags för ett plus-stim snart igen, vi hade ju ett precis i början av året. Ett till inom januari ska vi väl klara av!

Tyvärr verkar det ju vara ett mens-stim istället för det efterfrågade plus-stimmet...  Tråkigt för er som fått besök, men ändå skönt för dig Irmelie att mensen är tillbaka. Nu är förhoppningsvis kroppen tillbaka i sin normala rytm, men det räcker ju med den här mensen, fler behöver du inte få på ett bra tag! 

En ensamkväll då maken är ute på galej ikväll. En lugn och skön kväll som jag sett framemot, skulle pyssla och dona, städa och fixa. Hmm, istället knockas man av total trötthet och kommer inte ur soffan. Måste dock ta mig ur den för att steka lite ägg, extremt sugen på det.  Önsketänkande kanske, eller så är det kanske trots allt lite symptom...  

Grattis till plussen Längtan81 och fruKM! Underbart när det händer! Håller alla tummar och tår för att det ska gå bra hela vägen.

Här är läget oförändrat, inga blödningar och inte speciellt många symptom. Har börjat må lite småilla mitt på dagarna om jag inte ätit på ett tag, men annars inget speciellt. Dvs, det känns exakt som förra gången vid den här tidpunkten (då embryot slutade utvecklas).

Inte så mycket annat att göra än att vänta på VUL som är på onsdag. Och oroa sig såklart, mest hela tiden...

Jag tror inte du behöver oroa dig. Jag har också läst om det där med missfall och massage och har faktiskt själv undvikit det, för säkerhets skull. Jag avbokade en massagetid förra gången jag var gravid men då sa massören att hon inte hade något emot att massera gravida. Det finns ju inga vetenskapliga bevis för att det är farligt eller kan orsaka missfall, det är mer bara en säkerhetsåtgärd för att OM det sker ett missfall ska man inte kunna lägga skulden på massagen. Men i de allra flesta fall kan man inte säga vad missfallet beror på och det i så fall skulle hända oberoende av vad man gjort/inte gjort. 

Jag ska absolut inte säga att du inte SKA oroa dig, jag är ju själv en mästare på det. Men jag tror faktiskt ärligt att du inte behöver göra det. Om det mot förmodan skulle gå dåligt tror jag att det skulle göra det ändå. Jag menar, jag gjorde inget "fel" vad jag vet och ändå blev det MA. Det är nog bara slumpen som avgör.

Njut istället av vad massagen gjorde med din kropp, du blev avslappnad, vilket säkert är jättebra för bebisen. En massa lyckohormoner spreds i kroppen! 

Det går ju inte att undvika allt! Jag läste också att man helst inte ska bada bastu och bada badkar de första 12 veckorna eftersom det kan ge en ökad risk iom att kroppstemperaturen ökar. Jag tror att många badar både bastu och badkar utan några större komplikationer.

Var på VUL imorse och fick se ett hjärta picka så fint! Läkaren ville ha mig till 6+4, jag tycker minst 7+1. Men det ska förhoppningsvis inte spela någon roll. Ska försöka att inte oroa mig alltför mycket och istället njuta av bröllopsdagen idag!

Åh, vilken intressant "diskussion" det där med svenska språket i Finland. Jag är ålänning och här på Åland är svenska modersmålet och det enda officiella språket (brukar vara många som inte vet det). Bl.a. min svärmor sa efter några glas vin typ femte gången vi träffades: "vad du är duktig på svenska!". Tack för det, det är mitt modersmål, var mitt svar då...

Finska började jag läsa först i årskurs 5 i skolan och sedan läst t.o.m genom hela gymnasiet och två kurser på universitet. Kan inte speciellt mycket för det... Kan kanske göra mig förstådd och förstå främst skriven text, men det är inte mycket som går in när någon pratar finska...

De flesta förväntar sig också att jag ska låta som ett mumintroll eller Mark Levengood.  Vi ålänningar pratar en alldeles egen dialekt, åländska. Den skiljer sig rätt mycket åt mellan olika områden även om vi inte bor på en särskilt stor yta eller är speciellt många (ca 27 000). Har nog rätt mycket från finlandssvenskan, men även mycket från svenskan.

Och med tanke på att jag bor på en ö är jag väldigt beroende av havet. Är ingen större båtmänniska, men det är ju snarare regel än undantag att man är ute på sjön åtminstone ett par gånger i månaden under sommaren. Min farfar var fiskare och hade en större fiskebåt, där har man dragit upp många torsk (när det fortfarande fanns såna här) och lax. Annars är det gädda, sik, abborre, gös och flundra som gäller.

Och för att återgå till det vi alla är här för, barnverkstaden. Börjar nästan ångra att jag har efterfrågat grav.symptom. Har mått illa i tre dagar och haft huvudvärk i två nu, och det verkar bara bli värre...  Från att ha önskat mig illamående som en bekräftelse på att allt är bra fasar jag nu för att det ska eskalera och inte sluta förrän ungen är ute... Alltid ska man oroa sig för nåt verkar vara mitt nya motto.