Vi över 30 som längtar efter första barnet

Hej alla! Nu drar jag iväg till London för en lite längre weekend tillsammans med svärföräldrarna. Inte jättelust att åka, tanken var att berätta för dem att de skulle bli farföräldrar. Nu vill inte maken (och egentligen inte jag heller) att de ska få veta nåt innan vi är gravida igen. Får väl se hur bra jag håller ihop för att kunna hemlighålla det...

Se till att få in lite plus i tråden när jag är borta!  

Hej alla fina! Är tillbaka efter en intensiv weekend i London. Tyvärr kunde nog resan ha varit bättre. Fick väldigt ont i magen på torsdagen. Ville inte berätta något för svärföräldrarna som var med så det blev att bita ihop mycket. Hade personer här hemma som ringde till gyn och frågade. Men som vanligt var det olika bud mot vad vi tidigare hört. Jag blödde inget, och det var såklart jättefarligt. Man SKULLE blöda, annars var det förmodligen blod kvar och det skulle bli en infektion. Jag blev såklart helt hispig. BM som pratade med mig efter skrapningen sa att jag skulle ta det lugnt och inte gå så mycket eftersom jag kunde få ont då, men det skulle inte vara någon annan fara. Vilket skulle jag gå på? Trodde såklart det värsta, men jag så länge jag inte fick feber eller började lukta illa tänkte jag att jag skulle avvakta.

Käkade värktabletter och stackars maken fick släpa på alla väskor... Åkte till akuten när jag kom hem på måndagskvällen men blev hemskickad utan att ens fått träffa läkare. Sköterskan ansåg att han bara skulle ge mig värktabletter och be mig kontakta gyn dagen efter. Och det kunde hon lika bra ge mig...

Ringde till gyn direkt på tisdagsmorgonen och fick en tid till onsdagen. Jag skulle dock åka in till labbet och ge prover för att kolla infektion. Var i princip i upplösningstillstånd, trött och stressad och orolig. Var skakig och yr och gjorde misstaget att googla på äggledarinflammation. Hade symptom som stämde in till 90%. Fick ännu mer panik och bad min moster ringa till gyn och fråga vad jag skulle göra. Orkade inte vänta till onsdagen. BM där kollade mina provsvar och bad oss åka in akut och vi skulle kräva att bli undersökta av en gynläkare. Tror ni jag fick mindre panik då?!

Åkte till akuten igen och infektionsproven visade bra, fick träffa gynläkaren som hade gjort skrapningen. Såklart hade jag inte speciellt ont just då, men han gjorde både UL och VUL. Och jag hade blod och vätska kvar i livmodern som inte kommit ut ordentligt. Lättnaden var total när jag insåg att det inte var värre och att han dessutom ansåg att ännu en skrapning inte skulle göra nån större skillnad. Fick sammandragande tabletter istället.

Har blödit lite grann sen dess, men skulle vilja att det blödde mer så att jag var säker på att allt kom ut! Ska på återbesök 22 december och skulle vilja att det här var överstökat då!

Jag frågade läkaren när vi kunde börja försöka igen och han sa att så fort det här är över, jag ätit tabletterna klart och slutat blöda så var det bara att köra på. Vad han kunde se hade jag redan en fin slemhinna i livmodern och inga synliga fel på äggstockarna. Nu gäller det att fokusera på det.

Ok, nu har jag pratat av mig angående den pärsen.

Men vad händer här, jag trodde att det skulle ha trillat in plus under min frånvaro!  Nu måste ju trenden svänga snart, blir ju deprimerad av den här statistiken...

Jag förstår inte heller hur man INTE ska tänka på bebisverkstad. Maken har inte alls samma problem, han längtar också väldigt mycket men är inte lika besatt som jag är. Kanske karlarna inte känner den biologiska klockan på samma sätt...? 

Aktivera sig är nog bra, men svårt att ändå inte tänka. För min del funkar det faktiskt att inte läsa så många mammabloggar och här på FL. Men det är svårt att hålla sig borta, självplågare tydligen...

Jag har dessutom väldigt svårt för gravida just nu. En bekant ska få runt midsommar, alltså samtidigt som jag skulle ha fått. Klarar inte ens att se henne inloggad på facebook... Det förstår inte maken heller, man måste ju kunna glädjas med andra. Visst, det måste man kanske, men jag kan inte det. Inte just nu, det gick bra när jag själv var gravid. Det är inte så att jag missunnar någon annan att vara gravid, men det är bara väldigt jobbigt att få höra och påminnas om jag inte är det.

Men vVad kul att vi äntligen fått några plus i tråden! Ärligt talat är jag fruktansvärt avundsjuk, men bara för att några blir gravida minskar det ju inte chanserna för att andra blir det! 

Idag är för övrigt en riktig skitdag. Jag vill vara gravid, jag vill ha en bebis i magen, jag vill inte börja om med hela den känslomässiga bergochdalbanan igen. Har inte gråtit på några dagar, men idag är det jobbigt. 

Blöder fortfarande lite brunt, koagulerat blod. Skrapningen ska ju räknas som mensens första dag och om allt funkar som innan borde jag i så fall ha ÄL tisdag-onsdag. Men jag vet inte om jag ens får en chans den här månaden. Man ska ju inte ha sex utan kondom innan man slutat blöda, för infektionsrisken. Jag är dock rätt säker på att min livmoder har läkt och inte har några sårytor längre, nu är det ju "bara" gammalt blod som kommer ut. Men jag äter ju fortfarande tabletter som ska göra att livmodern sammandrar sig. Kanske man inte ens kan få ÄL då? Vet inte om vi ska chansa att sexa utan kondom. Vill ju inte sumpa en månads chans, men kanske det är farligt att bli gravid om det fortfarande finns blod kvar i livmodern? Samtidigt tänker jag att kroppen kanske sköter det där själv, det fäster inget om det finns blod kvar och med "sammandragningar". Å andra sidan litar jag inte direkt på min kropp just nu...

Kanske inte riktigt är rätt forum att ventilera de här tankarna, men orkar inte aktivera mig i någon missfallstråd eller dylikt just nu. Ni får helt enkelt hoppa över och innerligt hoppas att ni inte behöver veta sånt nån gång! 

En positiv sak är dock att jag börjar må bättre psykiskt. Det är såklart jättejobbigt allt som har med missfallet att göra, men den där övervägande känslan att allt är skit börjar försvinna. Vilket iofs gör mig rätt rädd för att bli gravid igen. Sannolikheten för att bli deprimerad igen är ju rätt stor i så fall. Men det verkar ju som jag börjar må bättre när hormonerna går ur kroppen. 

Usch, vad långa och depressiva inlägg jag skriver hela tiden.  Hoppas ni har överseende med mig. Antar att det är rätt mycket hormoner i omlopp fortfarande. 
 

Jag hade så innan, under och nu efter graviditeten. Fick extra ont i den när jag hade ont i livmodern när den försökte stöta ut lite blod. Har dock fått det uppkollat två gånger och i mitt fall är det inget relaterat till äggstockar eller nåt sånt iaf. "En ganska snygg äggstock" sa läkaren nu sist när han kollade. Hmm, jag hakade såklart upp mig på "ganska". Vadå ganska?! Varför är den bara "snygg"? Nåja, det syntes iaf inget som kunde förklara min ömhet.

Jag har dock börjat fundera om det kanske har att göra med mitt ganska sneda bäcken. Har rätt rejält ont i ryggen pga av det, främst på höger sida. Och varför skulle det inte även påverka framsidans muskler om det påverkar baksidans...?

Ingen aning om varför du har ont, du kanske känner av den kommande ÄL helt enkelt. Som jag har förstått det ska man ha rätt rejält ont innan det är någon fara, men det lugnar man sig såklart inte med om man funderar på om det påverkar fertiliteten. Jag tror dock inte du ska oroa dig speciellt mycket. Kanske du sträckt dig? Träningsvärk?

Jag testade aldrig innan BIM, men på BIM var det så svagt, så svagt att det knappt syntes. Även dagen efter, sedan väntade jag två dagar och då var det knappt starkare. Jag tror du måste ha lite tålamod eftersom du bara är på BIM idag. Men tänker inte säga att det säkert inte är någon fara, för är allergisk mot de orden just nu. Det finns ju alltid en risk för missfall, men jag tycker du ska försöka ta det lugnt och avvakta fler test. Du kan ändå inte påverka något, tyvärr! Försök njut av tanken att du faktiskt är gravid just nu!

CajsaK: Jag kände absolut ingenting av mitt missfall/MA. Hade lite rosafärgade flytningar tre dagar av fem under vecka och skulle iväg på resa så ville kolla upp det. Hade inte ont alls. Vet inte riktigt varför jag ens kollade upp det eftersom alla sa att det förmodligen inte var någon fara. Blödningar är det många som har under graviditet. Antar att det var något i kroppen som sade åt mig att nåt var fel...

Angående utredningar så är det jättebra att det finns så många sätt att hjälpa nu. Oftast verkar de ju inte hitta några direkta fel, vilket säkert måste kännas lite hopplöst. Det är ju som lättare att ta tag i problemen om man vet vilka de är... Kontrollfreak som man är.

Det är en av få fördelar med hela den här MA-historien. Det känns som jag har blivit ganska grundligt uppkollad i hela reproduktionssystemet. Inga hormontester eller nåt sånt, men iaf några VUL där de kollat att allt ser bra ut.

Jag undrar faktiskt om jag har ÄL nu i dagarna. Allt är ju upp och ner, vilket är lite jobbigt eftersom jag som sagt gillar att ha "lite" koll. Men om skrapningen räknas som mensens första dag borde jag ha haft ÄL-stegring i onsdags (baserat på tidigare månaders testande), dvs ÄL nån gång mellan onsdag och fredag kanske. Jag har äntligen slutat blöda, typ i förrgår. Det känns som jag har ÄL-flytningar och har även starka känningar i ena äggstocken. Men som sagt, allt är ju lite konstigt efter skrapningen och tabletterna efter det. Eller så är det inte det, kanske ÄL kom tillbaka precis i gamla banor!

Hur som helst så busade vi till det lite grann igår (utan kondom eftersom jag inte blöder längre). Så om jag har ÄL finns det ju en viss chans/risk till graviditet igen. Vet inte riktigt vad jag vill faktiskt. Eller jo, gravid vill jag ju bli. Men tänk om det blir missfall igen för att vi var för tidiga. Tycker inte att livmodern borde kunna ta emot ett ägg om den inte är redo, men jag litar inte riktigt på min kropp efter att det bar på ett dött foster i flera veckor utan att göra något åt det...

När jag var in akut förra tisdagen sa läkaren att allt såg bra ut, slemhinnan var fin och det var bara att köra på. Men samtidigt sa han att "vi ska få det här klart först". Frågan är vad han menade då. Nu har ju blödningen upphört och jag äter inte tabletterna längre, är det "över" då? Det är ju 2,5 vecka sedan skrapningen. Ska dit på återkontroll på onsdag och är lite rädd för att "få skäll" om det visar sig att jag är gravid...  Tänk om kroppen inte alls var redo men ägget fäste ändå.

Nu är jag här och terroriserar med långa inlägg om tråkiga saker igen.  Måste skriva lite oftare så att jag kommer ihåg vad ni har diskuterat och kan ge lite kommentarer på det. Nu läser jag allt, men hinner glömma vad som skrivits när jag kommit så långt att jag ska skriva ett eget inlägg...

Lägger in mig i BIM-listan, enbart utifrån skrapningen. Skulle ju vara bra om mensen kickade igång som vanligt om den nu prompt måste komma tillbaka!

 DECEMBER  
X -- Saftochbulle (sjunde försöket)
~8 -- Irmelie Ev ÄL 21-24 nov (MA på 3:e försöket, 1:a försöket efter MA)
12 -- Pingla77 ÄL 28 nov (7:e försöket)
16 -- FruKM ÄL ~2 dec (tredje försöket)
16 -- simtim ÄL ~2 dec (femte försöket)
21 -- Fröken Ellen ÄL 7 dec (8:e försöket)
22 -- Längtan81 ÄL 9-10 dec (11 försöket)
23 -- Jojjo55 ÄL 9 dec (2:a försöket)
24 -- Millan75 ÄL ca 7 dec (försök nr 2 )
25 -- Gris78 ÄL 11 dec (försök nr 4)
26 -- Essalady ÄL 12 dec (försök nr 5)
26 -- Polarlantis ÄL 13 dec (första försöket)
27 -- Astrogirl  ÄL 13 dec (försök nr 11) 
27 -- emmafemma  ÄL ~ 11-12 nov (försök nr 3)
27-28 - ernlia03 ÄL 15-16 dec? (första "försöket" efter MA i v 11)
30 -- Kaprifolen1979 ÄL 15 dec (försök nr 2)
29 -- Daniela01 ÄL ~ 14 nov (massa försök)
31 -- Bäbis201008  ÄL 14-15 dec (försök nr 5)

 Januari   
1 -- SannaK    ÄL 18 dec (flera försök)
1 -- Zalia ÄL 20 dec (2:a försöket)
2 -- Sanna77  ÄL 22 dec (försök nr 4)
2 -- Ansi30 ÄL 19-20 (9e försöket)
2 -- änglabitch ÄL 19-20 dec (3:e försöket)
5-6 -- MariaF79  ÄL 25 dec (försök nr 4)
8 -- AnnJan ÄL 25 dec (2:a försöket)
10-- Finlandssvenskan ÄL 28 dec ( 3:e försöket)
11 -- Saftochbulle ÄL 28 dec (sjunde försöket)
12-13 - Ceke ÄL 29-30 dec (sjunde försöket)
Uppsara (sjätte försöket)

GRAVIDA MED FÖRSTA BARNET 
Mallanis: BF 5 juni 2011. (Försökt ca ett år ett ma och mf på vägen.) 
Drömmen om Elin: BF 23 juni 2011
MD77:  BF 9 juli 2011 (Bestämde mig för ca 5 månader sen, lyckades på 3:e försöket)
Rosavit:  BF 11 juli (Tredje försöket)
Inna: BF augusti 2011 (5:e försöket)

 

Usch, nu blev det jobbigt igen. Ser på facebook att en fd innebandylagkamrat som är samma årskull som mig ska ha sitt andra barn på två år nu. Jättekul för henne, men jag har väldigt svårt för gravidbesked i min närhet just nu...

Julshoppade igår och fick klump i halsen varje gång jag gick förbi babykläderna... Vissa dagar går bättre än andra helt enkelt.

Det där har jag googlat mig tokig på och inte blivit direkt klokare. Som med det mesta annat som berör graviditet och barngörande så får man tusen olika svar. Det jag har lyckats utläsa är att du själv måste känna dig redo. Det är sällan det finns några fysiska hinder och de är väl främst om man haft någon komplikation som infektion eller liknande. Eftersom du fick så tidigt missfall tror jag att det i princip räknas som en försenad mens och det mest fortsätter förmodligen som vanligt. 

Vissa rekommenderar en mens emellan, vissa två-tre menser, andra säger kör på direkt. Men eftersom du fick missfall så tidigt hade nog inte kroppen riktigt hunnit fatta det och det är inte så mycket som behöver bli återställt.

För min egen del (MA v 11) så hade ju livmodern fortsatt växa även om fostret dött redan v 6. Och det har känts att kroppen behövt lite tid att återhämta sig. Ärligt talat är den nog inte helt återställd ännu, men vi har valt att köra på igen, utan att vänta på någon mens emellan. Jag är alldeles för otålig! 

Det ska bli intressant om jag känner min egen kropp eftersom jag tror att jag har/har haft ÄL i dagarna. Har haft mycket flytningar och känner även på livmodertappen att den är mer öppen än den varit på ett tag. Några cykler försökte jag tolka hur livmodertappen kändes under ÄL, inför mens etc. Jag blev aldrig 100% klok på det och det är nog ingen tillförlitlig metod. Det jag dock kunde känna var att den blev mycket mjukare och hade större öppning under ÄL och just inför mens. Men jag kunde aldrig med säkerhet säga när under ÄL den kändes så. Så antingen är det ÄL eller mens just nu! Och jag borde inte få mens eftersom det inte ens är tre veckor sen skrapningen...

Är det förresten nån som vet om man kan ha foglossning även om man inte är gravid längre? Jag har en sån tryckande känsla i hela underlivet och väldigt ont i svanskotan (utan att ha trillat eller dylikt) och efter lite efterforskningar verkar det vara tydliga symptom på foglossning. Har förstått att man kan ha det ett tag efter förlossning, men efter ett så relativt tidigt missfall?!

Den är jobbig den här kroppen när man tillåter sig känna efter så mycket! 

Nu blir jag lite orolig. Jag fick ju MA i vecka 11, men läkaren sa åt mig att det bara var att köra på "när det här var över". Och "över" har jag tolkat som att det ska sluta blöda och känner mig redo. Det är väl "bara" när man blöder som det finns en förhöjd infektionsrisk? Men det verkar ju inte finnas någon instruktionsbok för hur man ska fortsätta efter MF/MA...

Vi har inte väntat utan kört på utan skydd så snart jag slutade blöda. Kan inte direkt påstå att vi har varit jätteaktiva, inte som under de perioder jag visste att jag hade ÄL.

Men på något sätt så känns det som att jag kommer att bli gravid direkt igen. Vet inte varför och jag kommer väl antagligen att bryta ihop totalt när mensen kommer. Är bara så inställd på att vara gravid. Samtidigt som jag skyddar mig själv genom att säga "det kommer att dröja jättelänge, jag kanske aldrig blir gravid". Men jag tror inte riktigt på det själv... Återkom dock efter nästa mens och se hur jag tänker då.

Vi gifte oss utomlands i slutet av vår ca 6 månader långa backpackingresa utan att någon visste om det. Lade bara ut en bröllopsbild på resebloggen dagen efter.

Hade en bröllopsfest förra sommaren och gav faktiskt tackkorten redan på festen. Blev inte så personliga, men ett smidigt sätt att få ut dem!