Vi över 30 som längtar efter första barnet

Efter ca 4 timmars sömn inatt (kunde inte riktigt varva ner efter testet och konstig dygnsrytm sen nyår) så tog jag ett nytt test imorse och strecket var minst lika tydligt som igår. Så kan nog utesluta att det var testet som var felaktigt iaf...

Förra gången när strecket var så starkt som idag hade det gått fem dagar efter BIM. Nu vet jag ju inte riktigt när BIM var och så hade jag ju lite försprång med hcg:et i kroppen redan. Men borde ha haft ÄL runt 17-18:e december skulle jag tro och då borde jag vara ca 4+1 eller 4+2 nu.

Jag avvaktar nog att ringa både bm och gyn, jag vet att de bara kommer att säga att det enda jag kan göra är att vänta. Lärde mig det i förra omgången av besök och kontakt med dem. Det går ju heller inte att se så mkt så här tidigt.

Jag förstår dig helt och hållet! Kunde inte ha sagt det bättre själv. Följer man bara nån form av norm och skaffar barn för att man "måste" och känner att tiden börjar rinna ifrån en? Eller är det faktiskt nånting man vill? Jag vet faktiskt inte, men jag tror att det har med kontrollbehov att göra. Vi är ju rätt bra på sånt här i tråden.  Vi är ju dessutom så erfarna och kloka att vi inser att massor kommer att ändra när det kommer en liten i familjen och varför ändra på något som redan är bra (dvs våra nuvarande liv). Jag väljer dock att tro på samtliga i min omgivning som menar att få barn är det bästa de har gjort, det finns inget som kan jämföras med det.

Och det måste ju finnas nån anledning till att vi hänger här så mycket och våndas också!

Mallanis: Vad härligt med ett livligt knyte där inne! Känns det som du vågar hoppas nu..?

Undrar hur det kommer att kännas den dagen man faktiskt får se nåt levande på UL, har ju inga positiva erfarenheter av det hittills... Antar att du förstår mig precis med din historia... Jag skulle också ha haft RUL i veckan, men förhoppningsvis får jag boka en ny tid för det. Och snart får även du göra det Saftochbulle!

Inga rosa flytningar idag än så länge, för min mentala hälsas skull hoppas jag de håller sig borta. Rosa flytningar var ju det enda tecken jag hade på MA:et också...

Jag hoppas verkligen det där med "egna barn och andras ungar" stämmer för annars vet jag inte hur man nånsin kommer att orka med barn. Snacka om duracellkaniner! 
 

Det låter som vi är väldigt synkade. Betyder det också att vi är förutsägbara..?

Vi har också planerat in resa i vår. Funderar mellan England och New York. Kändes som Londonvistelsen precis efter skrapningen blev lite förstörd, vill ge landet en ny chans. Till New York jag har redan varit tre gånger, men skulle kunna åka hur många gånger som helst!

Har tränat regelbundet i mer eller mindre hela mitt liv, men i höstas blev det en liten svacka iom graviditet, missfall, mörker, kyla etc. Till slut blev ursäkterna många helt enkelt. Nu är jag dock igång igen, inte så ofta som jag skulle vilja men nån gång i veckan blir det och det får räcka för tillfället helt enkelt. Borde nog gå ner några trivselkilon, men är alldeles för mkt godisgris för det...

Hade inte tänkt ta ett graviditetstest idag, men kunde inte hålla mig för ett tag sedan och smög iväg på toan på jobbet. Det skulle jag såklart inte ha gjort för nu inbillar jag mig att strecket är svagare än sist.  Inga blödningar alls sen i söndags, men det vet jag ju att inte är någon garanti... Kan också vara att jag inte testade med morgonurin som igår, men det gjorde jag ju inte heller i söndags kväll. Tycker inte heller att kontrollstrecket är lika starkt idag, men det är förmodligen bara önsketänkande. Och det värsta är att det enda jag kan göra är att vänta. Jag HATAR att vänta! Har inget tålamod och vill helst att saker och ting ska vara gjorda igår. Definitivt en svaghet som jag borde jobba på, men helst inte nu!

Kan ju som sagt tidigare vara en nidblödning, men kan ju likaväl vara din kropp som fortsätter jävlas med dig... Jag fick en nidblödning 7 dgr efter ÄL förra graviditeten så omöjligt är det ju definitivt inte!Jag vet faktiskt inte det där med ställning, men har hört att det ska vara bra med bakifrån för de med bakåtvänd livmoder (som jag tydligen har) och om jag är gravid nu är det utifrån den ställningen.  När det är verkstad försöker jag ligga kvar en stund, men orkar aldrig längre än kanske 10 minuter, sen går jag också upp och kissar och tvättar av mig.

Kan bara föreställa mig hur jobbigt det var. Jag tycker det är jobbigt med bebisar som det är, men när det blir så påtagligt hur livet kunde ha varit måste det vara extremt jobbigt. Eller, jag tycker inte det är jobbigt med bebisar, jag är alltid först fram och i princip sliter dem ur famnen på föräldrarna , men längtan blir så ju påtaglig vid de tillfällena.

Om du har tid att läsa igenom lite kommer du se att i princip alla i den här tråden funderar exakt som du!

Jag är 79:a, dvs 31 år i några månader till...

Ceke: Jobbigt med dessa spottings! Speciellt nu när du fått upp hoppet och fått så bra hjälp, iaf hittills innan idag... Jag slutade med p-piller för ca 4 år sen. Bytte från Yasmin till Cerazette och fick världens depression, försökte med Yasmin igen sen men hade både humörsvängningar och spottings då. Slutade helt enkelt med hormonella medel efter att ha testat både p-ring och hormonspiral. Testade även kopparspiral men blödde så mycket att inte det heller funkade. Har kört med kondom, lite meck, men värt att må bra!

Har testat akupunktur, men inte för fertilitetsrelaterade problem utan för stress och migrän. Har dock aldrig gått regelbundet så har inte fått full effekt av det. Däremot brukar det hjälpa även för stunden. Kan dock tänka mig att det behövs ett tag för att det ska ge bäst resultat. Jag tror jag ska börja gå för stressen och ångesten. Finns en kinesisk man här som tydligen är läkare i Kina, men får inte praktisera här, otroligt duktig på massage och akupunktur.

Egostatus. Inga blödningar och rätt mycket stickningar i brösten. Får nöja mig med det för tillfället! 

Undrar hur länge det tar innan det finns rehab för testmissbruk?  Kanske redan finns iofs.

Jag började med ÄL-test tredje månaden vi försökte tror jag. Ville veta om det överhuvudtaget fanns någon höjning som kunde indikera ÄL. Sedan efter nån månad lärde man ju sig ungefär hur det skulle kännas och när man kunde förvänta sig ÄL, då gick det betydligt färre test åt.

Sen tror jag det har lite med kontrollbehovet att göra också. På något konstigt sätt känns det som man påverkar iaf lite genom att testa och veta. Man kan ju inte göra ett skit ändå, men man har lite koll iaf...

Vi har alltid kört på ca en vecka innan testen gett utslag, så borde inte ha missat ÄL av den anledningen tidigare.

Men på tal om testmissbruk så har jag inte testat idag! Dagen är iofs inte slut än...  Blöder inte heller tack och lov.

Hoppas ni som varit lite deppiga känner er bättre så småningom. Jag förstår er till fullo, det är så otroligt påfrestande att hela tiden åka berg-och-dal bana mellan hopp och förtvivlan. För det känns ju så, man hoppas även om man försöker intala sig själv att inte göra det och blir förtvivlad när mensen kommer. Men på något sätt går man ju vidare och försöker igen, och igen...

Jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera på ett gravidbesked just nu. Om/när jag inte är gravid känns det ju som hjärtat brister när man får veta, men försöker hålla god min. Men direkt jag blev gravid (och förhoppningsvis är det nu också) känns det snarare roligt med fler gravida. Undrar vad det säger om mig som person, usch, vill nog inte veta...

Grattis Sanna! Instämmer med de andra, vilket plus! Skönt att inte behöva fundera desto mer på det, ingen tvekan där!

Jag tror som andra kloka i den här tråden. Nämn att ni har börjat försöka och gör ingen större grej av det, vill hon berätta något då har ju du gett henne chansen. Om inte annat så vet hon ju om det och kanske pratar mer om det i ett senare tillfälle.Här är det också mest sex inför och under ÄL, sen går luften ur en på något sätt. Och när jag sen blev gravid blev det typ inget, jag hade ingen lust och det "behövdes" ju inte. Sen skrapningen och blödningar som medförde att vi inte FICK ha sex. Hade sex tre gånger då jag trodde att det var ÄL och sen inget efter det. Tråkigt men sant... 

Förstår om du har en svacka, men skulle jag vara du skulle jag försöka få till det ändå. Iaf jag skulle ångra mig senare om "man missat en chans". Men samtidigt är det ju inte optimalt med "påtvingat" sex, även om jag tror att spermierna och ägget fullkomligt skiter i hurdant sexet är. Jag menar, folk blir ju gravida i alla möjliga situationer (våldtäkter och dylikt).

Vet att vi diskuterat det där med att "sluta tänka på det så går det bättre". Jag tror inte på det, för det går inte att sluta tänka på det. Men jag är helt övertygad om att man är mer mottaglig för graviditet om kroppen och psyket är mer avslappnat. Så om det innebär att man struntar i sexet just den dagen för att man helt enkelt känner för stor press kanske det är lika bra att göra det. I längden kanske det lönar sig om man haft sex nån gång i närheten av ÄL-utslag. Och som vi också diskuterat så kanske det ändå är en fördröjning på testet så det kanske inte "behövs" just idag...Tråkigt med mens, som vanligt. Man lär sig alltid nåt vid varje cykel även om man egentligen inte har en aning om vad man pysslar med bebisverkstaden. Man försöker förstå och få kontroll men det blir ändå som det blir. Kanske det är att sannolikheten för att äggen släpper är större, att det bildas mer hormon som styr äggsläppet? Jag kände inget mer i kroppen, men däremot hade jag ett väldigt starkt utslag på ÄL-testet den månaden jag åt rosenrot. Starkare än vad jag nånsin haft förut, kan ju också vara att jag testade på exakt rätt tid, men det var också den månaden jag blev gravid...

Kunde hålla mig från att testa igår och har haft lite ångest idag över att testa. Känner mig inte speciellt gravid, sticker lite i bröstvårtorna och spänner och drar rätt ordentligt i livmodern och har mycket flytningar. Men förra gången var brösten som handbollar ganska snabbt, ömma, hårda och stora. Nu är de visserligen större, men betydligt slappare.

Tog dock ett test till slut med oro kring att det skulle vara svagare än sist, det var dock ingen tvekan. Kom direkt upp ett betydligt starkare streck! Oron finns självklart där och kommer antagligen alltid att göra det, men kan nog konstatera att just nu är jag gravid iaf! 

Vågar mig dock inte på att skriva in mig på någon BF-lista, även om jag såklart redan har räknat ut ungefärligt sådant... Lite svårt att veta, men eftersom jag vet ungefär när ÄL var tack vare återkontrollen till gyn så borde jag kunna räkna ut det ganska rätt. Maken fyller 30 15:e september och vi har varit tillsammans i 6 år den 12:e september, jag får ett ungefärligt BF till 10:e september... 

Jag har också en yngre man, dock "bara" två år men han är också väldigt noga med att påpeka att han var tre år yngre när vi träffades (han är född i sept och jag i juni). 

Jag har alltid sagt att jag ska ha första barnet innan jag är 30 och han har sagt att inte ska förrän han är 30. Jag har ju fått glömma de planerna och får väl se hur det går med hans. Som jag skrev tidigare så fyller han 30 15:e september och BF borde bli nån gång där i krokarna...