Vi över 30 som längtar efter första barnet
Grattis Saftis! Visste ju det. 
Andra gången är vår gång!
Inlägg från: ernlia03
|
-
-
Usch så tråkigt med ännu ett missfall i tråden. Lider med dig Maria, önskar att jag inte visste hur det kändes...
Men som du säger, ni kan bli gravida! Och tur i oturen att det hände relativt snabbt, då kommer nog kroppen igång snabbt. Både för- och nackdelar det där med att få lite föraningar om vad som kanske händer...
Om jag var tvungen att få ännu ett missfall skulle jag definitivt föredra ett "riktigt" missfall och inte ännu ett MA där man luras av kroppen i flera veckor. Jag hoppas innerligt att jag inte får ännu ett, men har haft skumma beiga/bruna flytningar idag och igår så förväntar mig såklart det värsta... -
För mig var det svårast innan skrapningen. Fick ju veta på fredagen och hade skrapning på tisdagen. Då var det mycket tårar och mycket apati... Efter skrapningen kändes det lite bättre, som att man kunde börja om. Jag trodde jag hade klarat av det rätt bra, tills jag blev gravid igen... Jag tror inte jag gav mig tillräcklig tid till att sörja ordentligt, det enda jag kunde tänka på var att bli gravid igen och fortsätta där jag slutade. Jag var hela tiden övertygad om att jag skulle bli det också, men kunde inte föreställa mig alla tankar och känslor när jag väl blev det igen.L Maria skrev 2011-02-14 12:37:30 följande:Frifantasi - på något vis blir det lite bearbetning för mig att dela med mig...
Ego - Idag är en tuff dag - jag hade tänkt gå till jobbet, var uppe och duschade och käkade frukost, men vid köksbordet började tårarna komma så jag kände att jag fick ge mig på det.... Idag har det gråtits mycket... Ni som varit med om detta - när slutar man gråta...?
Kan säga att jag har en helt annan respekt för er som också gått igenom det här, det är en stor förlust med en millimeter embryo...
Jag fick även bita ihop lite eftersom vi åkte till London med svärföräldrarna, som inte visste något, bara två dagar efter skrapningen. På ett sätt var det bra, att tänka på något annat och komma bort lite. Men jag tror även att jag skulle ha mått bättre av att ha varit hemma och vilat och grubblat lite.
Det är ju som du säger, inte barnet i sig man sörjer, utan alla drömmar, förhoppningar och planer som man hinner bygga när plusset kommer. Och även om man vet att missfall är vanligt tänker man ju ändå nånstans att det "händer inte mig". Så gjorde iaf jag och tänker istället helt tvärtom nu, tyvärr...
Jag tror man gråter så länge man behöver och lite till. Jag skulle nog ha gråtit mer över förlusten i sig om jag inte blev gravid så snabbt igen. Nu fick jag ju tillfälle att kanske drömma lite igen (även om jag inte riktigt vågar det)... Nu gråter jag istället över oro och panik, men det är säkert mycket sorg bakom de känslorna också.
Så mitt råd är att ta dig tid att gråta och det ligger nog nånting i påståendet att det är bra för den mentala hälsans skull att vänta minst en mens innan man försöker igen. Men när man har försökt så länge som vi har och känner att tiden inte riktigt är med oss så vet jag också att det är svårt att "låta en chans gå förbi". -
Apati-fasen kommer och går ett tag. Antar att det är räddningen på något sätt, för man orkar inte gråta hur mycket som helst. Och man är rätt kall i apatin, tills man gråter igen...L Maria skrev 2011-02-14 14:00:33 följande:Jag är nog i apati-fasen nu - eller ja, nånstans där liksom - har gråtit oavbrutet i typ en timme och nu är det mer stilla. Lite i ett vaakum, kan inte tänka att jag skulle bli gravid igen snart, samtidigt som jag vill det - jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att jag inte är gravid, även om det bara hann gå 11 dagar.
Jag ska också till England - imorgon, tre dagars jobbmöten med mina europeiska kollegor, som inte vet och inte ska få veta heller. Blir till att bita ihop om dagarna och gråta på kvällarna...
Jag ringde min gamla kollega på HR för att sjukanmäla mig idag och kunde inte få fram vad det var, varför jag inte skulle komma till jobbet, hon blev helt skärrad "lilla gumman vad är det som hänt?" när jag bara grät. Undrar när jag kommer att kunna säga något utan att börja gråta...
Förstår att det är enormt känslosamt att bli gravid igen och jag tror att jag kommer att känna likadant - nu tänkte man visserligen att risken är stor för missfall, men att det inte händer oss, i nästa kommer jag inte att kunna tänka på annat under den första tiden. Det blir "alkoholisttankar" på den - en dag i taget, en dag i taget...
Förlåt för att jag spammar tråden med deppinlägg nu, är enormt tacksam för att ha er som ventil och det är i den här tråden stödet och förståelsen finns! Tack för att ni finns!!
Ett råd är att ta det lugnt de närmaste dagarna. Nu är det säkert stor skillnad på att skrapas och att kroppen tar hand om det på egen hand och jag var ju i v 12 när jag skrapades. Men jag fick ju vettlöst ont av att gå mycket och anstränga mig på så sätt. Försök ta det lugnt och låt kroppen främst jobba med missfallet om det är möjligt.
Det ÄR verkligen "alkoholisttankar", även om jag inte ens kan ta en dag i taget. Känns som jag har tagit det ett toabesök i taget. Varje besök utan blod är en liten vinst... Det är absolut inte sunt på nåt sätt, men jag fixar det inte på annat sätt. Det känns som direkt jag vågar landa i känslan att vara gravid och vågar tro på det lite grann så kommer det ett bakslag i form av färgade flytningar eller extra ont i magen eller nåt sånt. Jag tror dock det är i princip oundvikligt, speciellt eftersom jag aldrig har genomgått en lyckad graviditet.
Men tänk inte på det nu, försök bearbeta det här först. Kunde ha slagit till läkaren när han sade så åt mig på återbesöket. Ville ju inget annat än veta när jag kunde bli gravid igen.
Men som jag sa tidigare så tror jag det är rätt bra att ta det lugnt. Men förstår dig till fullo om du inte vill vänta!
Enligt min läkare skulle det ju inte vara någon extra risk för nytt missfall även om vi inte väntade en mens. Därför tänkte vi att "blir det så blir det" och försökte inte direkt aktivt, men klart att tanken fanns där i bakhuvudet... -
Jopp, jag har sett pyret med ett pickande hjärta hela tre gånger redan! Annars skulle jag väl ligga inne på någon avdelning nu... Men jag vet ju att det inte är några garantier, även om risken för missfall minskar när hjärtat har börjat slå. Det finns ju ett stort utvecklingssteg till och det är när moderkakan ska ta över gulesäckens roll, det brukar ske fr.o.m. v 10. Dvs där jag är nu...L Maria skrev 2011-02-14 14:28:43 följande:På det viset är det nog skönt att kroppen fixade det själv - jag har mensvärk "som vanligt", något mer kanske, och det blöder nog ungefär som mens - svårt att säga eftersom jag bara använder tampong annars, men nu blir det binda (urk, har inte använt det på säkert 12 år!). Maken ville nog försöka mer aktivt direkt, vi får väl se hur det går - om det slutar blöda om en vecka, så att man kan anta att kroppen behandlat det som en mens och kommer igång direkt igen. Vi får se.
Jag lider verkligen med dig, rädslan som inte lämnar en... Och jag ska väl minst av alla säga något - men du har sett din bönas hjärta och det är ju positivt? Risken att det ska hända något efter att man konstaterat det är ju enormt mycket mindre. Har läst lite av inläggen om missfall, många som undrat om blödningar och det finns många som, trots typ dagliga blödningar, gått igenom hela graviditeten och fått sina bebisar. Ok, skumt det här blev - hoppas du tar mitt peppförsök på ett bra sätt...
Jag försöker också läsa de positiva inlägg jag hittar, där folk har blött och ändå fått friska barn. Och jag skulle säkert våga tro på det också, om jag inte haft de erfarenheter jag har...
Ska och lyssna på hjärtljud om en månad, det är först då vi får veta om det fortfarande lever eller inte. Om inget har hänt innan dess...
Men tack för peppen! Även om jag är en obotlig pessimist uppskattas det!
-
Grattis Millan! Lycka till och testa inte ihjäl dig!
Och vad skönt för dig Ceke att alla prover var bra! Och dessutom verkar du ha hittat en riktig pärla i sjukvårdsdjungeln, inte det lättaste.
Inatt drömde jag att jag födde en liten pojke. Min mage var bara som en påse och jag kunde tydligt se barnet genom "påsen", i princip exakt hur han såg ut. Kommer inte ihåg att jag faktiskt födde ut honom, men ut kom en liten underbart söt pojke på 3060 g och 48 cm. Skumt hur detaljerat man kan drömma ibland.
Fick tidigt känslan att det är en pojke, men vet inte om drömmen kommer ur det tänket eller om det faktiskt är ytterligare ett "tecken". Tror egentligen inte på sånt men kan inte bortse från den starka känslan jag har.
V 10+0 idag så det är fortfarande långt kvar tills det kommer att kännas någorlunda säkert...
-
Hcg fördubblas väl varannan dag så imorgon borde det vara starkare! Och koncentrationen av urinen spelar nog en rätt stor roll om man just vill jämföra test. Den här gången blev inte heller mina test speciellt mycket starkare på några dagar, tyckte t.o.m. att det verkade svagare en dag, men sen tog det fart!Kattflickan skrev 2011-02-19 10:21:54 följande:Hejsan,
Tyvärr var inte testet starkare idag, men heller inte svagare. Hur snabbt ska det bli starkare i början?
Kan det spela in att min urin igår var mer koncentrerad än idag? (dvs jag hade druckit mindre vätska i förrgår kväll?
Tyvärr är det väl bara att vänta och se! Ingen blödning iallafall. Jag är på BIM idag. Men nu är brösten lite ömma.
Millan
Så det är nog svårt att säga så mycket baserat på ett sånt test, men förstår att du är lite avvaktande... -
Tog du det med morgonurin? Jag gjorde exakt samma "misstag". Ville ha "3+" men fick bara "2-3" och blev såklart jättenojig. Men tydligen är det säkrast att ta med morgonurinen för att det ska visa rätt... Och även om du tog det med morgonurinet är det inte helt pålitligt. Hcg stiger olika snabbt för olika personer och mitt pyre var tydligen seg i starten eftersom jag inte heller var så långt gången som jag trodde på VUL. Ägget kan ju ha fäst rätt sent i livmodern och då börjar ju hcg bildas senare också.Kattflickan skrev 2011-02-23 17:31:17 följande:Aaaarrrgghhh! Varför är jag så dum att jag köpte ett cb digital med veckoindikator! Tänkte att det kunde lugna mig lite om jag såg att jag enligt det gått in i vecka 2-3 (efter befruktning). Naturligtvis visade testet "gravid-vecke 1-2".
Jag har varit knäckt hela dan, jag ska ju vara gången 4 veckor +4 dagar och testet borde ha visat 2-3 veckor. Så jag kanske får förbereda mig på att det blir ett missfall
Har inte börjat blöda än iallafall. Men jag har inte så stora förhoppningar. Det enda positiva var att jag även tog ett testlagret test som visade lite starkare än det gjorde i söndags.
Millan
Lägg inte för stor vikt vid testet! Jag förstår att du funderar och är orolig, jag är expert på det själv! Men jag tror ärligt talat inte att man kan säga speciellt mycket utifrån det...
Kramar! -
Jag var tydligen något av ett original enligt gynläkaren, extremt bakåtriktad och dessutom snedvriden på något sätt... Men den enda gången jag har haft problem med spottings är när jag bytte p-pillermärke en gång. Blev bra när jag bytte tillbaka... Dock verkar det ju som jag har problem med blödningar under graviditet istället. Ännu en rosa flytning igår och paniken är fullständig. Men bara att vänta, inget mer idag än iaf...ceke skrev 2011-02-27 20:11:18 följande:
Är det nån av er som fått veta att ni har en bakåtlutande livmoder? Det har jag.. ska tydligen va rätt vanligt. I min spottingstråd är vi många som har det. Hmmm, spännande sammanträffande tycker jag!.. Så därför tänkte jag kolla här bland en massa icke-spottare om det är några som har det?
-
Helt otroligt mycket mer flytningar vid graviditet! Känns som jag kissat på mig ibland...Kaprifolen skrev 2011-03-02 12:31:23 följande:
Mmm, jag förstår. I vanliga fall har jag ju koll, men hela denna månaden har ju varit knas och jag nästan "saknar" min aömma bröst, för då vet jag att mensen ändå är på G. Faktum är att jag själv har mår lite halv-illa, ibland...och så har jag sjukt mkt uppstötningar. Är dett detta som kallas skengravid???
Kan man vara det mot sin vilja, ja jag tänker på att jag fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken på att jag faktiskt kan bli gravid. Jag känner att jag har haft en relativt "nykter" inställning till bebisverkstan hitintills men nu känner jag mig asnojjig.
Är det ngn av er gravida som fått ökade flytningar vid graviditeten? Ursäkta frågan, men hur ser dessa ut? Jag blir ju fundersam eftersom jag har slemmiga, lite äggviteliknande, men inte lika "blöta" som min vanliga äggvita. När jag närmar mig mens i vanliga fall så brukar jag ha mer lotion-liknande.
Jag har haft det från precis i början och fortsätter än verkar det som (v 12). Vissa dagar kan det vara lite torrare, men sen rinner det till ordentligt igen. Mina är rätt genomskinligt vita på något sätt, och som sagt väldigt blöta.
Angående brösten så brukar jag ALLTID få tunga och lite ömma bröst ca 3 dagar innan mens. Första gången jag blev gravid märkte jag ca en vecka före BIM att det brände och ilade i bröstvårtorna. Kändes lite som någon drog i dem. Sedan växte brösten till sig och blev stenhårda och ömma, men kommer inte riktigt ihåg hur tidigt det var. Andra gången kände jag också att det brände och stack i bröstvårtorna, men inte alls lika påtagligt som första gången. Började dock fundera lite. Det tog dock flera veckor innan de började ömma och blev hårda den här gången...
Så det är nog väldigt svårt att säga hur det SKA kännas, jag tror man får utgå ifrån sig själv och hur det brukar vara. Bryts mönstret så kan det vara något på gång, men det kan ju lika bra vara kroppen som jävlas med en, tyvärr... Men hoppas gör vi självklart!