Jag försökte klura ut det där med smetkänsla och ÄL, men lyckades inte speciellt bra. Typ en gång av fem märkte jag av någon form av äggviteflytning, annars var det mest bara lite blötare än vanligt.
Jag kom igång ganska sent med att göra långresor och upptäcka världen och känner att jag har mycket kvar. Förhoppningsvis kommer vi att fortsätta resa med barn, men inser redan nu att det kommer att bli andra sorters resor då. Men jag tror att barnen vinner på att komma ut i världen tidigt och se annat än trygga Norden. Jag HOPPAS att jag kommer att orka fortsätta resa. Iofs tror jag inte att jag ska uttala mig om nåt för nu känns det inte som jag ork till nåt. 
Hej alla. Är här och läser lite nu och då, men orkar inte vara speciellt aktiv. Vet inte riktigt vad jag ska skriva ibland. Vet ju exakt hur ni känner er i er väntan och våndan, samtidigt som det redan känns som en hel evighet sen jag själv var i samma sits. En annan anledning till brist på skrivande är att jag helt enkelt inte mår speciellt bra. Illamåendet har lagt sig tack och lov, men psykiskt är det värre. Det påminner oroväckande mycket om känslorna när jag var deprimerad för ca 4 år sen. Och det är tydligen ganska vanligt att "få återfall" just under graviditet. Det är långt ifrån samma ångestkänslor som då, men liknande och oron finns att det ska bli värre. Min största fasa är att drabbas av förlossningsdepression. Jag vet att det finns hjälp att få, men jag vet också hur jobbigt det är att kämpa sig ur det där mörka hålet.
Förhoppningsvis är det här "bara" en omställning för min kropp att hantera, att det stabiliserar sig ju längre tiden går. Hormonerna kan ju ställa till en hel del. Sist jag blev deprimerad var det pga p-piller så jag verkar vara känslig för det.
Lite snopet bara att inte kunna njuta fullt ut att jag är gravid, det mesta känns bara tråkigt och är less på det mesta. Tänker knappt på att jag är gravid för det mesta. Eftersom jag inte mår illa längre är det enda symptomet större och ömma bröst. Kanske jag inte ens är gravid längre?!
Inte meningen att dra ner stämningen i tråden eller bara dyka upp och beklaga mig, men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till alla känslor. Ska till BM för mitt andra besök idag, ska ta upp det med henne och se om det kanske finns någon samtalshjälp eller nåt att få. Det brukar hjälpa en del för mig iaf.
Det pratades ju innan i tråden om funderingar på vad man verkligen ger sig in på och de känslorna har jag verkligen i allra högsta grad! Hade besök av en 4-månaders igår som var lite halvgrinig. Klart man funderar på hur man faktiskt orkar med det hela tiden, dygnet runt. Barnen är ju väldigt sällan griniga exakt hela dygnen, men vissa är ju mer besvärliga än andra. Men jag antar att den kärlek man har till sina egna barn uppväger allt sånt "jobbigt" som kommer med ett barn! Det är ju trots allt mera sällan någon helt sonika lämnar bort barnen...
Usch, så negativ jag låter! Riktigt så illa är det inte, men aningen jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Jag berättade förresten för min chef idag och han blev glad för min skull! Sade t.o.m. att de i princip hade räknat med en mammaledighet för mig...
Ceke: Lycka till med din operation! Skönt att få det gjort så kan du förhoppningsvis börja med verkstaden ordentligt sen!
Astrogirl: Synd med mensen, men skönt att ni har kommit igång med utredning så snabbt. Måste ju vara en lättnad att bara bli tagen på allvar av så kompetenta läkare.
Tack för ert stöd, underbara ni!
BM höll med om att det finns en viss risk för depression om man tidigare haft det, men hon sa även att jag skulle tillåta mig vara lite nere och less på allt. Man blir inte lyckligare per automatik för att man blir gravid, hur mycket man än har längtat och vill det. Det händer så mycket i kroppen att i princip vilka känslor som helst kan uppkomma. Hon rekommenderade psykologhjälp om jag kände att jag behövde. Jag tänkte dock avvakta ett tag och vänta ut de här berömda 12 första veckorna (som jag går ur 7:e december).
Min man är underbar och stöttar mig så gott han kan, inte så lätt att stå bredvid, varken när det gäller graviditet och/eller depression. Men han stöttade mig igenom förra depressionen också, även om vi just träffats, så han kan jag lita på i vått och torrt. Iofs spelar det mindre roll när man mår piss. Eller det gör det ju inte, men eftersom jag kan känna varken bu eller bä så är det nästan jobbigt att ha någon annan att tänka på också. Hoppas ni förstår mig rätt. Jag vet ju att det är min deppighet som talar, men det är en av de jobbigaste aspekterna med deppigheten. Även om jag älskar min man över allt annat så känner jag inget när jag är deprimerad. Jag älskar honom, men kan inte KÄNNA kärleken. Hmm, svårt att förklara.
Riktigt så illa är det dock inte den här gången, inte än iaf. Jag hoppas det håller i sig i hanterbart skick också. På ett sätt kanske det är bra att jag känner igen känslorna och vet vad det innebär. Skulle tro att det är ännu jobbigare att uppleva dem för första gången som gravid.
Till något som är lite roligare: 20 december ska vi få lyssna på hjärtljud och 10:e januari är det dags för RUL! Förhoppningsvis får vi då veta om det är en liten tjej eller kille där inne! Eftersom det BARA har fötts pojkar de senaste fem åren bland familj och vänner är det många som önskar att det är en liten flicka där inne. Så även jag, men en pojke är självklart lika välkommen!
Vet inte riktigt vad jag ska tänka just nu... Har haft rosa, småblodiga flytningar i måndags, igår och även idag. Fick även konstiga känningar i magen igår. Inte värk, men lite molande. Som jag hade i början när det kallades växtvärk, en väldigt mild variant av mensvärk. Ringde till gyn idag och fick prata med en tant som skrämde upp mig så otroligt att jag inte kan annat än gråta just nu. Allt hon sa kändes som "förbered dig på missfall". Först tyckte hon att jag skulle vänta till måndag, men när jag pratade längre med henne var hon väldigt hård på att jag måste komma in på akuttid idag. Men det var inte säkert att någon läkare skulle hinna kolla något... Och även om allt visade bra på VUL just när undersökningen gjordes kunde det bara vara "falskt hopp" eftersom det inte visade något om hur det skulle se ut en timme senare...
Eftersom jag var i vecka 10+5 enligt deras beräkningar (enbart utifrån sista mensens första dag) skulle man ta allvarligt på blödningar.
Jag nämnde även att jag ska resa till London nästa vecka, men det var ingen bra idé enligt henne. Det skulle inte vara roligt om jag fick missfall utomlands...
Hon frågade även om jag kände mig gravid, var jag illamående och hade ömma bröst? Och illamåendet har ju faktiskt minskat den senaste veckan och det sade jag även till henne. Då klämmer hon ur sig att om man känner sig väldigt gravid är det säkert ingen fara. Och jag som just sade att jag hade minskade symptom...
Jag var till BM i tisdags och tog upp blödningarna då också, i hennes öron lät det inget farligt och det är sånt som kan uppstå.
Usch, vet inte vad jag ska tänka just nu. Ska iaf till gynakuten vid 13-tiden och antagligen sitta där i massor med timmar, OM jag ens får träffa någon läkare.
Mådde jag dåligt innan psykiskt är det inget mot just nu...
Det var inga goda nyheter. Fostret hade dött i vecka 6 redan... 
Ska in på skrapning på tisdag. Fick inga tabletter eftersom det ändå bara var 50 % chans att få ut allt då och vi har en resa till London inplanerad till torsdagen. Då ville han säkerställa att allt kom ut direkt. Vi som skulle berätta för svärföräldrarna på resan...
Fruktansvärt ledsen, dåligt samvete för att jag inte mått bättre och längtat mer efter pyret, känner mig otroligt lurad. Allt bara faller. Jag var ju i vecka 11, inte alls länge till jag "klarat mig"...
Tack för era styrkekramar, de värmer verkligen. Har inte orkat engagera mig så mycket i er andra så tyvärr blir det ännu ett egoinlägg...
Har gråtit och gråtit, men de senaste timmarna har faktiskt varit helt ok. Umgåtts med familj (som alla vet om vad som hänt), men inte ältat det utan försökt tänka på annat. Det är dock lite svårt när man vet att det ligger något dött i mig... Är så besviken på min kropp, känner mig lurad helt enkelt. Jag menar, i nästan fem veckor har jag gått omkring och trott att jag var gravid och följt varje veckas utveckling. "Nu är den si och så stor och har utvecklat det och det". Ska inte säga att det skulle ha varit lättare om den kom ut redan i vecka 6 när den faktiskt dog, men jag tror det. Nu hade man ändå börjat skapa lite drömmar och planer. Jag tror iofs inte ens att det hann vara ett levande embryo, läkaren kallade det ofostrig graviditet.
Helst skulle jag bara ha tagit bort det direkt, men tydligen görs det skrapningar bara på tisdagar och torsdagar här. Han ville inte ge mig tabletter eftersom det oftast ändå innebar skrapning när man hunnit så långt som jag (v 11) utan att det kommit ut innan. Han ville ändå säkerställa att allt kom ut direkt eftersom vi har resan inplanerad på torsdagen.
Är lite orolig för skrapningen och att bli sövd, och att det ska bli några komplikationer direkt efter eller visa sig senare. Maken tänker iaf ta ledigt för att vara med och det känns som en otrolig lättnad. Han kan ju inte göra så mycket mer än att "bara" vara med, men det räcker ju långt.
Känner att jag bara vill få det bortgjort och komma igång med att försöka igen. Samtidigt som jag är livrädd att liknande ska hända igen.
En liiiiten tröst i sammanhanget är den som alla som fått missfall brukar få höra, "ni vet ju att ni kan bli gravida iaf". Och visst är det så, men det är ju heller ingen garanti att det blir något igen.
Absolut en erfarenhet jag kunde ha klarat mig utan, men det går ju inte gräva ner sig heller. Vill man ha barn får man kämpa en hel del verkar det som! Betydligt mer än jag nånsin hade kunnat föreställa mig! Det är ju en hel vetenskap, ett under att det föds friska barn hela tiden känns det som.
Nu måste ni se till att starta en positiv trend med en massa plus i tråden tills det är dags för mig att komma tillbaka!!
Hej alla.
Kom just hem från sjukhuset efter att ha mest bara väntat hela dagen. Själva skrapningen och sövningen gick bättre än förväntat, jobbigast var faktiskt att först vänta 7 h på att komma in på operation och sen 5 h efter för att de skulle se att jag mådde bra. Är inte så bra på att vara utan mat någon längre tid, men fick näringsdropp så klarade mig från migrän och annat kul...
Skrapningen gick som sagt bra, tror jag iaf. Jag hörde bara personalen på uppvaket prata med BM som hämtade mig därifrån och jag förstod inte alla medicinska termer men förstod iaf att det hade gått fort och utan komplikationer. Det duger för mig för tillfället!
Men är riktigt irriterad på att jag bara fått dubbla budskap. BM som jag pratade med igår sa en sak, BM som jag pratade med imorse sa nåt helt annat. Enligt den första skulle det ta 7-10 dgr för graviditetshormonet att gå ur kroppen, den andra menade att det kunde dröja över två veckor. Den första sa att det inte fanns några medicinska eller fysiska hinder från att börja försöka bli gravid igen direkt, den andra menade att det finns en större risk för nytt missfall eftersom slemhinnan inte hunnit byggas upp ordentligt om man inte väntar en mens först. Den ena sa att jag skulle blöda ca 4 dagar, den andra ca 8 dgr etc. Blir så less, vem ska man tro på, hur kan de ge så olika budskap på samma ställe?! 
Både jag och mannen vill börja försöka så fort som möjligt, men frågan är om det värt att riskera ev. nytt missfall? Hon jag pratade med imorse sa att BM jag hade pratat med igår hade jobbat länge i Sverige (jag bor i Finland) och att de kanske hade andra policys där. Men det är väl olika var i Sverige man är också antar jag? Skulle vara intressant att se nån statistik på om det är vanligare med återkommande missfall i Sverige än i Finland om dom följer de rekommendationerna!
Är en väldigt otålig typ så vet inte riktigt hur jag ska klara av all väntan nu. Gillar kontroll också och nu vet jag inte ens när nästa mens kommer....
Rent psykiskt har dagen varit bättre än de senaste dagarna, på något sätt är det skönt att ha det gjort och kunna börja om. Men det är absolut en erfarenhet jag kunde klara mig utan! Även om jag mådde rätt dåligt under graviditeten är det ju trots allt det vi alla siktar mot, att bli förälder! Förstår dock inte hur jag ska orka börja räkna ÄL och BIM och leta symptom igen. Men vad har jag för val...
Usch, vad negativ jag låter och känner mig... Men antar att det bara är naturligt.
Tur att det finns så många härliga människor i den här tråden som man kan lufta tankarna med och våndas med och glädjas med i slutändan!