Vi över 30 som längtar efter första barnet

Haha, nu blev sambon ÄNNU mer nervig när han läste detta och gick för att pinka, HAN tar väl testet snart gissar jag

Lite vita flytningar bara här..och så mår jag lite småsunkigt...hmmm...

Åh, trodde jag skulle få ett svar nu Polarlantis!  Men ärligt talat, känn ingen press från oss. Det är din stund och är det något jag har lärt mig så är det att ta kroppens och psykets intuition på allvar. Man vet rätt säkert vad det ska visa på stickan, även om man inte tillåter sig tro eller hoppas det innan. Men med facit i hand så VISSTE man, iaf var det så för mig.

Jag har definitivt hormoner kvar i kroppen, eller så är det PMS eller nåt annat på gång. Bläddrade förbi svt1 och såg typ en kvart av förberedelserna inför Victorias bröllop, började grina... Jag som inte ens är svensk.  

Nu har jag kört en timme på fitnessbrädan till Wii:et och ska lägga mig bredvid min nyduschade sovande man (han jobbar som brevbärare och stiger upp 5 på mornarna), har inte så mycket kvällstid tillsammans för tillfället...

Godnatt alla! 

Hi hi va roligt, jag har också kört en timma på Wii brädan : )

Suck kan inte sova.. Är i grubblartagen. Har haft tilltagande menskänningar de senaste dagarna så jag känner mig rätt säker på att mensen är på g. Det jobbigaste är att maken är så hoppfull. Han säger varje månad att han tror att det är en liten bebis där inne och är så glad och optimistisk. Det känns så jobbigt att behöva göra honom besviken varje gång. Han vill ju så gärna. Och för varje månad som går så känns det mer och mer som det är fel på mig, och jag funderar på vad jag kan göra annorlunda för att öka chanserna. Vara helnykter, träna mer, stressa mindre? Eg. tror jag inte jag kan påverka så mycket och det är det som är så störande. "jag" gör honom besviken och kan inte göra nåt bättre...

Suck! Ursäkta egoinlägg...

essalady: känner så väl igen mig! Pratade med min man om det senast i söndags. Är det för att jag gått upp i vikt, för att jag drack på julfesten för att jag stressar för mycket, för att jag tänker för mycket. Han är så himla go och stöttande och positiv hela tiden. Klappar mig på magen och ber mig ta hand om "batchen" som vi kallar den. Oftast säger han inget negativt, bara jag. Fast förra veckan kom han hem och hade ätit lunch där en bebis hade suttit och tittat på honom. Det hade tagit rätt in i hans hjärta och han grät när han berättade det. Åh min älskling! Hoppas det är vår tur nu. Kan inte låta bli att tänka på att vårt barn skulle varit 1 och en halv månad nu men så får jag inte tänka.

Mensvärkarna har slutat vilket är ett dåligt tecken för mig. När väl mensen kommer känner jag inget och sen börjar det igen. BIM idag fram till torsdag. Glad gubbe den 15/12 så antar att ÄL var runt 16:e och då är nog inte BIM förrän 30.

essalady - Usch vilka jobbiga tankar. Tycker att du ska prata med din man, antagligen känner han att det är hans fel, båda går ju säkert och grubblar i sin ensamhet. Kram till dig!

Håller ala tummar för er som går i testartagen! Känns ju nästan ännu mer spännannde när andra ska testa än när man gör det själv.

EGO: Vi träffade gamla vänner igår som vi inte träffat på länge. En av dem berättade då att hon var gravid. Jag har aldrig varit med om det som då hände. Jag tappade ansiktet totalt och kände det som ett knytnävslag i magen! Självklart är jag egentligen glad för deras skull, men fy fan vad svårt jag hade att lägga på mig ett glatt ansikte och säga grattis. Jag vill inte vara så, jag vill inte reagera på det sättet när andra talar om såna underbara nyheter, det gör ju mig till en hemsk människa, usch! Till saken hör också att de har försökt i flera år, så det är ju fantastiskt att de äntligen väntar barn! Jag vet allt detta och ändå så gör det ont i mig att det är hon och inte jag... Jag och mannen pratade om detta på vägen hem och han förstog mig och sa snart, snart är det vi, han är för gullig och jag hoppas att han har rätt.

Jag tror faktiskt att de enda som jag på riktigt kan glädja mig med, som blir gravida, är med er. Konstigt, men helt sant.

Essalady- Bort med sådana tankar!!! Det kan ta tid att få barn, visst kan man äta sunt stressa mindre.... Men inte 17 behöver det vara det det sitter i!! Du kan leva hur bra som helst göra allt rätt men bebis låter ändå vänta på sig!!! Tror inte att det är bra med sådana tankar inte hjälper det dig att bli gravid och inte heller mår du bättre under tiden ni försöker! Visst lev sunt men det är mycket som ska klaffa för att det ska bli bebis... er bebis kommer också även om det kanske inte känns så just nu!!!

jojjo- Japp känner igen mig! Det är som att kroppen spontant reagerar på orden och allt liksom knyter sig.... När jag hade mitt första ma så träffade jag en verkligen "kär" vänn hon berättade att de skulle få tvåan.... Och även om jag verkligen unnar och tycker massa om denna tjej.... så kom det ut ett hemskt falskt...Grattis! Mådde kass fast jag verkligen verkligen vill denna tjej allt gott!!!