Åh, vilken intressant "diskussion" det där med svenska språket i Finland. Jag är ålänning och här på Åland är svenska modersmålet och det enda officiella språket (brukar vara många som inte vet det). Bl.a. min svärmor sa efter några glas vin typ femte gången vi träffades: "vad du är duktig på svenska!". Tack för det, det är mitt modersmål, var mitt svar då... 
Finska började jag läsa först i årskurs 5 i skolan och sedan läst t.o.m genom hela gymnasiet och två kurser på universitet. Kan inte speciellt mycket för det... Kan kanske göra mig förstådd och förstå främst skriven text, men det är inte mycket som går in när någon pratar finska...
De flesta förväntar sig också att jag ska låta som ett mumintroll eller Mark Levengood.
Vi ålänningar pratar en alldeles egen dialekt, åländska. Den skiljer sig rätt mycket åt mellan olika områden även om vi inte bor på en särskilt stor yta eller är speciellt många (ca 27 000). Har nog rätt mycket från finlandssvenskan, men även mycket från svenskan.
Och med tanke på att jag bor på en ö är jag väldigt beroende av havet. Är ingen större båtmänniska, men det är ju snarare regel än undantag att man är ute på sjön åtminstone ett par gånger i månaden under sommaren. Min farfar var fiskare och hade en större fiskebåt, där har man dragit upp många torsk (när det fortfarande fanns såna här) och lax. Annars är det gädda, sik, abborre, gös och flundra som gäller.
Och för att återgå till det vi alla är här för, barnverkstaden. Börjar nästan ångra att jag har efterfrågat grav.symptom. Har mått illa i tre dagar och haft huvudvärk i två nu, och det verkar bara bli värre...
Från att ha önskat mig illamående som en bekräftelse på att allt är bra fasar jag nu för att det ska eskalera och inte sluta förrän ungen är ute... Alltid ska man oroa sig för nåt verkar vara mitt nya motto. 