Vi över 30 som längtar efter första barnet

Så, då har de där tråkiga flytningarna börjat i gen. De som jämt kommer några dagar innan mens , E väl lika bra att inse att det inte blev något denna gången heller. Börjar starkt att tvivla på att vi någonsin kommer att få några barn. Hoppas att de i på KS i Huddinge inte har så lång väntetid på utredning för det är dit min remiss gått, får se om jag försöker få tidigare tid på Sophia Hemmet istället. Känns helt j*vla värdelöst just nu...

Så nu har jag gnällt av mig lite, hoppas det är ok...

Lillamillan det är helt ok att gnälla av sig särskilt om man har försökt ett tag. :) Själv har man avklarat vad jag anser vara försökt 1 och fick idag som jag misstänkt veta att det gått åt pepparn dvs tant röd är skit lycklig. Som vanligt förbannade satkärring.

Tänk om mensen skulle var en människa??? - hatad skulle ju bara vara förnamnet, väldigt milt talat alltså eller hur? Det skulle säkert vara en man med ett konstant hånflin på läpparna. :) 

I allafall tillbaks till verkligheten, jag blev inte särskillt ledsen över det. Första försökt som sagt, jag och definitivt inte  min sambo har en sådan tur att det skulle ta sig på första. Räknar inte mf:t jag hade 2008, det barnet har i så fall varit högst oplanerat. Det hade i sig inte gjort men men...

En liten fråga som jag hoppas på att någon av er kan svara på. Jag har lagt in i kalendern att jag har 30 dagar mellan varje menstillfälle och lute tjohoo 14 dagar.  Det slog mig idag att nästan varje månad så kommer min mens några dagar tidigare än vad kalendern räknat ut. Som denna månaden tex det var tänkt den 19 och det blev idag istället.

Frågan är nu hur många dagars diff kan det vara innan jag bör ändra tidsintervallet? Kan jag forsätta ha 30 dagar även om den kommer 2-4 dagar för tidigt?? Gissar på att det är mellan 2-4 dagar, har som sagt inte lagt mycket tanke till det förens nu. 

Ansi30 - inget än så länge, men jag räknar med att den i så fall kommer på fredag... Vi har sagt att vi testar på fredagkväll om den inte kommit då... Just nu känns det som - äh, inbillning, inte f-n tog det sig på första gången...

Får väl säga något om mig också - 31 år, gift sedan knappt tre veckor  tillbaka, vi bor i Skåne med två katter. Min man och jag träffades för 5½ år sedan och tänkte väl redan då att han skulle kunna vara pappa till kommande barn... Bor i villa som vi håller på att renovera, det går långsamt framåt när man gör allt själv! Har ett rätt krävande jobb, avancerade ganska snabbt efter att jag pluggat klart, så man får betala lite för det nu - jag lär mig allt den hårda vägen. Likadant är det för min man - just nu tar med andra ord jobbet mycket av vår energi.

Mallanis - vilken tuff start, inte vad man räknar med när man äntligen fått plus... Brukar man inte få prata med läkare efter två missfall, få kollat extra eller så...?

Maria- Grattis i efterskott!  Hoppet är inte ute förrän tant röd är här! ;) Hoppas hoppas på positivt resultat på fredag!
ingen utredning förrän efter 3 missfall. När jag pratade med läkaren sist efter mitt mf så sa läkaren att du är nog snart gravid igen och då ska det nog gå bra..... det är ovanligt med tre missfall på raken....sen fortsatte han meningen ....och gör det inte det så får du utredning då! Blev ju att man lägger foccus på det sista han sa...

lillamillan- klart du får gnälla! Men jag tycker att du tar det bra! Känns det inte lite skönt att gå vidare till utredning iaf? 

Gris- Jag hade nog tänkt att cykeln var kortare. men svårt att säga hur mycket kortare 2-4 dagar då hade jag nog räknat med att jag hade 28 iaf. Du får kolla några cykler (fast jag hoppas att du blir gravid innan ;) ) Mensen är en häxa det är jag säker på ;) Jag skrev i en tråd och brukar benämna mensen som tant röd men när jag själv fick mens så skrev jag att häxan kommit.... Att det är en häxa tror jag också för mitt humör är för djävligt när hom kommer ;)

Ansi- Var tvungen att googla lite. Hur länge har du haft det? Arbetslivsintron, synd att det  inte funkar bra =(  Jag hade en pojkvänn som också kände av samma fobi. Det är väll inte så himla ovanligt va? 
Hoppas att det inte är pms vore väll kul om vi kunde få plus i denna tråd också !  Hundarna är en hollländskras.

mallanis: Min panikångest började redan när jag var 12 år, sen höll jag den någorlunda i schack till jag var 21 då rasade jag ihop fullständigt. lämnade inte ens hemmet (då hos mina föräldrar) på några år. Nu jobbar jag mig sakta sakta ut mot ett "normalt" liv men har långt kvar. 
Det är svårt att arbeta när jag är beroende av att alltid ha mamma, pappa eller sambo med sig som chaufför och sällskap. men med den nya socialförsäkringsreformen krävs att jag är med på de här tre månaderna. Och det är väl okej...dock försvann hälften av min inkomst. Så från 6000 kr i månaden till 3000... inte helt roligt eller lätt.
Tack gode någon att jag har sambo och föräldrar som kan hjälpa mig!

Agorafobi och panikångest är vanligt. Kanske är det mindre vanligt att man blir så "handikappad" och isolerad som jag varit och är. Men det är bara att kämpa på

Ja jag hoppas också att det inte är pms utan mer hormonturbulens Turligt nog ska jag vara hundvakt hela helgen åt mamma o pappas hund...då går dagarna lite fortare! 

Kände direkt att det här var rätt tråd för mig!

Jag är 31 år, varit tillsammans med maken i 5 år (gifta i snart 2). Har försökt få barn sedan maj i år. Fick mens i måndags på det femte försöket och bröt bokstavligen ihop. Det är rätt otroligt hur ledsen man kan bli över något som inte finns...

Jag har inte ätit p-piller på flera år eftersom de gjorde att mitt psyke blev helt koko så vi har kört med kondom sedan dess. Efter att varken försök 1 eller 2 tog sig testade vi bisolvon försök 3 och 4, utan resultat som synes. Både jag och maken åt bisolvonet.

Nu, det 6:e försöket, äter jag rosenrot. Har väl inga jätteförhoppningar eftersom det känns som jag aldrig kommer att få några biologiska barn... Men tänkte att rosenroten kanske kan få upp sexlusten lite! Den har aldrig varit jättebra, men efter att i princip sexat på schema i några månader är den nästan obefintlig.

Jag har väldigt regelbunden mens (27-29 dgr) och har testat med ÄL-test de senaste 3 månaderna och fått utslag. Ingen garanti att ÄL verkligen har skett, men det mesta tyder ju på det.

Jag vet att fem försök inte är speciellt mycket men jag känner en sådan panik över att bli gravid NU. Jag vill inte vara "för gammal" när jag får barn och jag vill framför allt ha syskon till mitt första barn. Och fertiliteten ökar ju inte direkt med åldern...

Men det känns skönt att det finns flera som inte har startat fabriken tidigare, förhoppningsvis får vi alla ett efterlängtat plus snart!

Nu blev det mest ett egoinlägg för att berätta lite om mig, men det verkar vara en härlig tråd med bra funderingar och mycket pepp!

Jag hoppar in här jag också, jag är 33 och slutade med p-piller i december . Vi har tagit hjälp av ÄL-stickor sedan i februari, men fortfarande inget +. Det är kanske inte så jättelänge egentligen, men det känns ju som en evighet med allt väntande på ÄL och BIM...

Nu funderar vi på att ta till fler knep, rosenrot till mig och zink till sambon. Det skadar ju inte att försöka.

Hej ernilla03 och Fröken Ellen! Välkomna!

Kom ihåg att genomsnittet väl ligger på att man blir gravid efter 7 mån...eller har jag blandat ihop nuffrerna nu?
Tror alltså att det i snitt tar 7 försök så ernilla03 INTE misströsta! Men visst är det peck när månaderna går, det håller jag med om till fullo! 

Då kan väl jag också passa på att berätta lite om mig.

Jag och min sambo har som sagt inte börjat än, men snart så. Vi ska gifta oss om några veckor och planerar första försöker strax därefter. Kommer min ÄL som förväntat, sker den på vår "bröllopsresa". Nu är jag inte så naiv att jag tror att vi ska lyckas på första försöket. Men tänk OM det skulle göra det. Romantiskt så det dryper om det.

Vi förbereder oss genom att vara allmänt sunda - ingen extravagans åt varken det ena eller andra hållet. Jag äter dock folsyra och har testat ÄL-stickor i några månader nu för att få rutin.

ernlia03 - jag kan inte rikigt föreställa mig besvikelsen än, men jag misstänker att jag kommer att känna precis likadant efter varje misslyckat försök. Min syster blev gravid på tredje försöket och har berättat att hon var övertygad om att det var något fel på henne redan efter första "missen".

Det verkar i alla fall vara en härlig och peppande tråd det här och jag håller tummarna för er allihopa!