ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 11:41:19 följande:div>Bea: Hur ser det ut på jobbfronten framöver? Har du mycket att göra?div>:D

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 11:59:45 följande:div>Beeeeeeeeeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!div>Hon kanske jobbar dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 10:49:18 följande:div>Jag läste en bok, minns inte vilken det var nu, kanske Vuxna med ADHD/DAMP. I alla fall, där fanns en kvinna som satte ord på hur jag upplevt det genom alla år, både då jag går och kör bil - att alla andra rör sig i slow motion. Sen fick hon sin diagnos (ADHD) och då gick det upp för henne att alla andra höll en "normal" takt medan det i själva verket var hon som var den som var otålig.
Känns det igen? d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">div>Ojoj. Ok, jag har alltid trott att alla andra är sega och långsamma bara. :) Detta ska jag berätta för mitt ex som beteer sig likadant som jag. Han klarar inte heller köer, att folk framför honom går långsamt. Vi har exakt samma gångtakt, vilket är ovanligt. Jag har alltid behövt sakta ned takten för alla andra, för det finns ingen som hinner ikapp mig när jag går. (Vilket har kännts jobbigt, tills jag träffade honom som var exakt som mig själv :) )

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 11:11:35 följande:div>Jag glömde det mest väsentliga (som vanligt). Jag tror inte att det ska vara några problem att få diagnos, varken för dig eller mig eller någon annan som inte haft jätteproblem i skolan. Man måste ju se till helheten eller hur? Och alla, även vi med ADHD, är olika.div><div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 11:41:19 följande:div>Bea: Hur ser det ut på jobbfronten framöver? Har du mycket att göra?div><div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 11:59:45 följande:div>Beeeeeeeeeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!div>Nu är jag här, jag sov på maten nån timme :) och snart är jag arbetslös så tid finns! Jag har svarat på ditt mejl!!

I allafall så är det otroligt skönt att höra att det är fler som inte har fått kommentarer av lärare! Jag kände mig som en bluff när jag satt där och sa att nä ingen kommenterade det.

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-02-22 15:03:41 följandediv><div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 11:41:19 följande:div>Bea: Hur ser det ut på jobbfronten framöver? Har du mycket att göra?div>Nu är jag här, jag sov på maten nån timme :) och snart är jag arbetslös så tid finns! Jag har svarat på ditt mejl!!div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Samarkand skrev 2011-02-22 14:29:03 följande:div>Ojoj. Ok, jag har alltid trott att alla andra är sega och långsamma bara. :) Detta ska jag berätta för mitt ex som beteer sig likadant som jag. Han klarar inte heller köer, att folk framför honom går långsamt. Vi har exakt samma gångtakt, vilket är ovanligt. Jag har alltid behövt sakta ned takten för alla andra, för det finns ingen som hinner ikapp mig när jag går. (Vilket har kännts jobbigt, tills jag träffade honom som var exakt som mig själv :) )div>Jag har inte lyckats komma underfund med hur jag själv funkar här riktigt. Jag kan vara riktigt seg och sävlig emellanåt men situationer eller platser där det rör sig mycket folk blir jag stressad och otålig.
Köer ja. Varför väljer man alltid den långsammaste kön? Den som det blir något strul i? Den där personen framför sölar? Sånt gör mig galen. Och jag gör sambon galen. Dels har jag beslutsångest ang vilken av kassorna jag ska välja (om det finns flera). När jag väl valt och upptäcker en bättre kassa (färra folk i kön) byter jag för att sedan byta igen och igen. Om jag tvingas stå i en lång kö är mitt tålamod slut efter ungefär  1 minut. Särskilt om kön inte rör sig. Jag har aldrig förstått hur andra människor gör för att inte störas av det, hur står dom ut med att bara stå där utan att bli halvgalna?   

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-02-22 15:03:41 följande:div><div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-22 11:41:19 följande:div>Bea: Hur ser det ut på jobbfronten framöver? Har du mycket att göra?div>Nu är jag här, jag sov på maten nån timme :) och snart är jag arbetslös så tid finns! Jag har svarat på ditt mejl!!

I allafall så är det otroligt skönt att höra att det är fler som inte har fått kommentarer av lärare! Jag kände mig som en bluff när jag satt där och sa att nä ingen kommenterade det.div>Jag läste i en bok igår att det gjorts någon studie på de som diagnosticeras med ADHD och enligt den studien var det 20-30% som hade inlärningssvårigheter. Nu vet jag inte om detta var i Sverige eller USA. Men jag trodde i alla fall det var fler. Men det betyder ju att vi kan sluta oroa oss och inte alls behöver känna det som att vi bluffar.

Men jag kan säga att detta är en del till varför jag tvivlat så. Å ena sidan har jag varit bombsäker på att jag har ADHD, å andra har jag tänkt att nä, jag är nog bara stresskadad eller nått, det finns säkert en naturlig förklaring. Men hur det än är så har jag problem och i natt när jag låg vaken pågick det rena rama tankekaravanen i skallen och då gick det upp för mig hur jag faktiskt delvis levt som i förnekelse och kanske fortfarande gör angående problem jag har.

Vem tusan vill berätta och erkänna för andra att man som vuxen och till synes helt normal kvinna inte klarar av att hålla koll på sin ekonomi eller ens kan få den att gå ihop? Att man inte klarar av att städa och organsiera i sitt eget hem? Och vem fan skulle tro på en när dom vet att man är en ganska klok och någorlunda intelligent person som tagit en examen här, fixat ett högskoleprov hyfsat bra där, lever med sambo och barn, har körkort, hus? Då är väl allt som det ska vara, eller hur? Inte kan det väl då vara så att man inte klarar av att sköta sin egen hygien? Man är lite lat bara. Lite slarvig. Personglighetsdrag. Dålig karaktär kanske. Men ADHD nej. 

Även om jag skulle våga berätta precis allt, vem fan skulle tro mig? De få jag nämnt något för har först blivit skeptiska, vissa är fortfarande. Jag vet inte om det är för att dom inte VILL tro, för att dom inte förstår eller vad. Men dom verkar inte få det att gå ihop. "Du som är så smart", "Du som är så och så", "Det har jag aldrig märkt". Nej, jag ser väl till att duscha innan jag träffar mina polare för tusan. Ingen vet att det var en vecka sen sist, eller att jag struntat i att borsta tänderna dom senaste tre dygnen. Och om vi träffas någon annanstans än hemma hos mig är det ju ingen som vet hur ostädat och rörigt jag har det. Inget vet heller att det tog mig 5 timmar att förbereda mig inför träffen och tre av dom timmarna letade jag efter och provade kläder. Det är ju inget jag berättar. Det är ju inget man pratar om. Inte ens till sina närmaste vänner.

Dom tror att jag är normal. Att jag, kanske två timmar innan jag skulle åka, åt, duschade, plockade fram mina rena, välvikta kläder och klädde mig. Sminkade mig i lugn och ro, sa hej och puss till sambon och barnen och lunkade sakta ut genom dörren i god tid till att bussen skulle gå. Dom tror väl också att jag är så lugn som jag ser ut (ibland). Dom vet inte vad som pågår inom mig. Den konstanta kampen mot klockan, tankekaravanen, att jag är en vandrande öppen ventil som suger in varenda jävla intryck. Dom vet inte att jag är supertrött innan vi ens har hunnit träffas. Att jag sitter där och önskar få åka hem och lägga mig, stänga in mig. 

Och vet ni vad som komplicerar allt ytterligare? Som om detta ovan inte var nog. Jo, det är att I N G E N T I N G med mig är beständigt. Som jag beskrivit ovan fungerar jag väl kanske oftast men så ibland är det som om jag har en och annan ADHD-fri dag och dessa dagar fungerar jag faktiskt ganska rationellt. Dessa dagar går jag upp i tid och allt klaffar. Dessa dagar tar jag en dusch och fixar mig som alla andra. Jag kommer i tid till förskolan med ungarna, jag fixar middag som är klar lagom tills sambon kommer hem och jag tänker: Jag är nog inte så sjuk ändå, nej, jag har ingen ADHD. Jag är ju normal, som alla andra.

Dagen efter sedan kommer jag knappt ur sängen. Försover mig, tycker ungarna är så jobbiga och krävande att jag knappt står ut. Jag hittar inte deras kläder, jag orkar knappt fixa frukost till dom, än mindre till mig själv. Jag måste leta efter bilnycklarna, kommer 20 min försent till förskolan. Jag skiter i att åka till affären fast jag lovat sambon köpa bröd och mjölk och middagen, ja den blir det inget med. Alla får käka mackor eller så får sambon fixa middag. Själv vill jag bara sova och det gör jag. Då blir sambon sur. Han tycker jag är lat. Att han få dra ett för stort lass. Han tror att jag kan om jag vill. Om jag vill. VILL!? Jag får dåligt samvete. Känner skuld. Självförakt. Tänker att jag är nog sjuk ändå. Sjuk och dum som inte klarar av det som alla andra tycks klara per automatik. Jag har nog ADHD ändå, tänker jag.     

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-24 01:05:46 följande:div>Jag läste i en bok igår att det gjorts någon studie på de som diagnosticeras med ADHD och enligt den studien var det 20-30% som hade inlärningssvårigheter. Nu vet jag inte om detta var i Sverige eller USA. Men jag trodde i alla fall det var fler. Men det betyder ju att vi kan sluta oroa oss och inte alls behöver känna det som att vi bluffar.

Men jag kan säga att detta är en del till varför jag tvivlat så. Å ena sidan har jag varit bombsäker på att jag har ADHD, å andra har jag tänkt att nä, jag är nog bara stresskadad eller nått, det finns säkert en naturlig förklaring. Men hur det än är så har jag problem och i natt när jag låg vaken pågick det rena rama tankekaravanen i skallen och då gick det upp för mig hur jag faktiskt delvis levt som i förnekelse och kanske fortfarande gör angående problem jag har.

Vem tusan vill berätta och erkänna för andra att man som vuxen och till synes helt normal kvinna inte klarar av att hålla koll på sin ekonomi eller ens kan få den att gå ihop? Att man inte klarar av att städa och organsiera i sitt eget hem? Och vem fan skulle tro på en när dom vet att man är en ganska klok och någorlunda intelligent person som tagit en examen här, fixat ett högskoleprov hyfsat bra där, lever med sambo och barn, har körkort, hus? Då är väl allt som det ska vara, eller hur? Inte kan det väl då vara så att man inte klarar av att sköta sin egen hygien? Man är lite lat bara. Lite slarvig. Personglighetsdrag. Dålig karaktär kanske. Men ADHD nej. 

Även om jag skulle våga berätta precis allt, vem fan skulle tro mig? De få jag nämnt något för har först blivit skeptiska, vissa är fortfarande. Jag vet inte om det är för att dom inte VILL tro, för att dom inte förstår eller vad. Men dom verkar inte få det att gå ihop. "Du som är så smart", "Du som är så och så", "Det har jag aldrig märkt". Nej, jag ser väl till att duscha innan jag träffar mina polare för tusan. Ingen vet att det var en vecka sen sist, eller att jag struntat i att borsta tänderna dom senaste tre dygnen. Och om vi träffas någon annanstans än hemma hos mig är det ju ingen som vet hur ostädat och rörigt jag har det. Inget vet heller att det tog mig 5 timmar att förbereda mig inför träffen och tre av dom timmarna letade jag efter och provade kläder. Det är ju inget jag berättar. Det är ju inget man pratar om. Inte ens till sina närmaste vänner.

Dom tror att jag är normal. Att jag, kanske två timmar innan jag skulle åka, åt, duschade, plockade fram mina rena, välvikta kläder och klädde mig. Sminkade mig i lugn och ro, sa hej och puss till sambon och barnen och lunkade sakta ut genom dörren i god tid till att bussen skulle gå. Dom tror väl också att jag är så lugn som jag ser ut (ibland). Dom vet inte vad som pågår inom mig. Den konstanta kampen mot klockan, tankekaravanen, att jag är en vandrande öppen ventil som suger in varenda jävla intryck. Dom vet inte att jag är supertrött innan vi ens har hunnit träffas. Att jag sitter där och önskar få åka hem och lägga mig, stänga in mig. 

Och vet ni vad som komplicerar allt ytterligare? Som om detta ovan inte var nog. Jo, det är att I N G E N T I N G med mig är beständigt. Som jag beskrivit ovan fungerar jag väl kanske oftast men så ibland är det som om jag har en och annan ADHD-fri dag och dessa dagar fungerar jag faktiskt ganska rationellt. Dessa dagar går jag upp i tid och allt klaffar. Dessa dagar tar jag en dusch och fixar mig som alla andra. Jag kommer i tid till förskolan med ungarna, jag fixar middag som är klar lagom tills sambon kommer hem och jag tänker: Jag är nog inte så sjuk ändå, nej, jag har ingen ADHD. Jag är ju normal, som alla andra.

Dagen efter sedan kommer jag knappt ur sängen. Försover mig, tycker ungarna är så jobbiga och krävande att jag knappt står ut. Jag hittar inte deras kläder, jag orkar knappt fixa frukost till dom, än mindre till mig själv. Jag måste leta efter bilnycklarna, kommer 20 min försent till förskolan. Jag skiter i att åka till affären fast jag lovat sambon köpa bröd och mjölk och middagen, ja den blir det inget med. Alla får käka mackor eller så får sambon fixa middag. Själv vill jag bara sova och det gör jag. Då blir sambon sur. Han tycker jag är lat. Att han få dra ett för stort lass. Han tror att jag kan om jag vill. Om jag vill. VILL!? Jag får dåligt samvete. Känner skuld. Självförakt. Tänker att jag är nog sjuk ändå. Sjuk och dum som inte klarar av det som alla andra tycks klara per automatik. Jag har nog ADHD ändå, tänker jag.     div>StrulMaja - åh vad jag känner igen mig!
I måndags och i onsdags var jag iväg på två mentalt ganska ansträngande saker - eller iaf för mig mentalt ansträngande jämfört med en frisk person.
Sen var resten av de två dagarna mer eller mindre förstörda - så slut i huvudet så jag hade kunna somna stående...
Antar att det är så för er också, att ni bli mer påverkade än vad friska rimligtivs borde bli?<div id="forummessagefooter">Det kan ALDRIG bli för mycket glitter!!! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-02-24 01:05:46 följande:div>Jag läste i en bok igår att det gjorts någon studie på de som diagnosticeras med ADHD och enligt den studien var det 20-30% som hade inlärningssvårigheter. Nu vet jag inte om detta var i Sverige eller USA. Men jag trodde i alla fall det var fler. Men det betyder ju att vi kan sluta oroa oss och inte alls behöver känna det som att vi bluffar.

Men jag kan säga att detta är en del till varför jag tvivlat så. Å ena sidan har jag varit bombsäker på att jag har ADHD, å andra har jag tänkt att nä, jag är nog bara stresskadad eller nått, det finns säkert en naturlig förklaring. Men hur det än är så har jag problem och i natt när jag låg vaken pågick det rena rama tankekaravanen i skallen och då gick det upp för mig hur jag faktiskt delvis levt som i förnekelse och kanske fortfarande gör angående problem jag har.

Vem tusan vill berätta och erkänna för andra att man som vuxen och till synes helt normal kvinna inte klarar av att hålla koll på sin ekonomi eller ens kan få den att gå ihop? Att man inte klarar av att städa och organsiera i sitt eget hem? Och vem fan skulle tro på en när dom vet att man är en ganska klok och någorlunda intelligent person som tagit en examen här, fixat ett högskoleprov hyfsat bra där, lever med sambo och barn, har körkort, hus? Då är väl allt som det ska vara, eller hur? Inte kan det väl då vara så att man inte klarar av att sköta sin egen hygien? Man är lite lat bara. Lite slarvig. Personglighetsdrag. Dålig karaktär kanske. Men ADHD nej. 

Även om jag skulle våga berätta precis allt, vem fan skulle tro mig? De få jag nämnt något för har först blivit skeptiska, vissa är fortfarande. Jag vet inte om det är för att dom inte VILL tro, för att dom inte förstår eller vad. Men dom verkar inte få det att gå ihop. "Du som är så smart", "Du som är så och så", "Det har jag aldrig märkt". Nej, jag ser väl till att duscha innan jag träffar mina polare för tusan. Ingen vet att det var en vecka sen sist, eller att jag struntat i att borsta tänderna dom senaste tre dygnen. Och om vi träffas någon annanstans än hemma hos mig är det ju ingen som vet hur ostädat och rörigt jag har det. Inget vet heller att det tog mig 5 timmar att förbereda mig inför träffen och tre av dom timmarna letade jag efter och provade kläder. Det är ju inget jag berättar. Det är ju inget man pratar om. Inte ens till sina närmaste vänner.

Dom tror att jag är normal. Att jag, kanske två timmar innan jag skulle åka, åt, duschade, plockade fram mina rena, välvikta kläder och klädde mig. Sminkade mig i lugn och ro, sa hej och puss till sambon och barnen och lunkade sakta ut genom dörren i god tid till att bussen skulle gå. Dom tror väl också att jag är så lugn som jag ser ut (ibland). Dom vet inte vad som pågår inom mig. Den konstanta kampen mot klockan, tankekaravanen, att jag är en vandrande öppen ventil som suger in varenda jävla intryck. Dom vet inte att jag är supertrött innan vi ens har hunnit träffas. Att jag sitter där och önskar få åka hem och lägga mig, stänga in mig. 

Och vet ni vad som komplicerar allt ytterligare? Som om detta ovan inte var nog. Jo, det är att I N G E N T I N G med mig är beständigt. Som jag beskrivit ovan fungerar jag väl kanske oftast men så ibland är det som om jag har en och annan ADHD-fri dag och dessa dagar fungerar jag faktiskt ganska rationellt. Dessa dagar går jag upp i tid och allt klaffar. Dessa dagar tar jag en dusch och fixar mig som alla andra. Jag kommer i tid till förskolan med ungarna, jag fixar middag som är klar lagom tills sambon kommer hem och jag tänker: Jag är nog inte så sjuk ändå, nej, jag har ingen ADHD. Jag är ju normal, som alla andra.

Dagen efter sedan kommer jag knappt ur sängen. Försover mig, tycker ungarna är så jobbiga och krävande att jag knappt står ut. Jag hittar inte deras kläder, jag orkar knappt fixa frukost till dom, än mindre till mig själv. Jag måste leta efter bilnycklarna, kommer 20 min försent till förskolan. Jag skiter i att åka till affären fast jag lovat sambon köpa bröd och mjölk och middagen, ja den blir det inget med. Alla får käka mackor eller så får sambon fixa middag. Själv vill jag bara sova och det gör jag. Då blir sambon sur. Han tycker jag är lat. Att han få dra ett för stort lass. Han tror att jag kan om jag vill. Om jag vill. VILL!? Jag får dåligt samvete. Känner skuld. Självförakt. Tänker att jag är nog sjuk ändå. Sjuk och dum som inte klarar av det som alla andra tycks klara per automatik. Jag har nog ADHD ändå, tänker jag.     div>Vem lever inte ett sånt liv?! Jag blir rätt less på mig själv för att jag inte orkar med allt. Det är 3:e dagen som disken står i diskhon odiskad.
En av kattungarna rev ned en blomkruka så det blev rätt geggigt med jorden på golvet. Jag torkade upp med papper och sopade upp allt, plockade krukskärvor. Men sen då.. Vad hände med det smutsiga golvet? Inget. Där försvann min arbetsork. Jag tänker att jag får ta det någon annan dag. Men så har jag disken i diskhon som måste diskas idag innan jag går och tränar, helst.
Detta är en av orsakerna till att jag har insett att jag bör minimera mitt innehav av ägodelar för jag klarar inte av att hålla ordning på dem någon längre tid
Det är bara att erkänna, men det är nog inget jag sitter och erkänner för mina vänner.
Jag har börjat berätta hur jag funkar för någon enstaka och de säger också: Är du? Du som funkar så bra. Du går ju till jobbet och du kan ju prata för dig. Alla struntar vi ibland i disken... etc etc.

Jag tror inte att de förstår vad ADHD/ADD är eg. Många tänker nog på barn som kastar stolar omkring sig och är allmännt aggressiva. (För såna barn har jag jobbat som resurs åt inom skola/förskola)
Jag tror att om man skulle använda det där Kattungeexemplet som nämnts här tidigare (tror jag att det var), så kanske de får en hum om hur det funkar för oss med en del.

Just nu har jag varit låg i humöret 1-2 dagar och när jag var hos psykologen igår sa hon bara att alla har ju såna dagar och det kommer ju alltid vara så. Känns ju lite skönt att tänka i den ordningen istället för att skuldbelägga sig själv. (även om jag vet att mina låga humördagar kommer oftare hos mig än hos normalfungerande personer).

Men vet ni?? Det är vår snart så vi har något roligt att se fram emot vi med :)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Alle skrev 2011-02-24 10:21:52 följande:div>StrulMaja - åh vad jag känner igen mig!
I måndags och i onsdags var jag iväg på två mentalt ganska ansträngande saker - eller iaf för mig mentalt ansträngande jämfört med en frisk person.
Sen var resten av de två dagarna mer eller mindre förstörda - så slut i huvudet så jag hade kunna somna stående...
Antar att det är så för er också, att ni bli mer påverkade än vad friska rimligtivs borde bli?div>Ja visst är det så. Det är inte mycket som behövs för att jag ska känna mig trött. Alla intryck som sugs in, allt jag hör och ser, hur jag konstant är på helspänn, scannar min omgivning, varje liten rörelse och hur oförmögen jag är att stänga oväsentligheter ute, gör att jag svämmar över (det känns så) och går under av utmattning. Det är mentalt ansträngande bara att vara.