ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (HF) skrev 2011-10-06 14:50:59 följande:div>Jag har ingen diagnos än. Är i första "steget" till utredning för ADD. Men är ganska säker på att jag har ADHD/ADD.

Varje morgon då jag måste gå upp (mån-fre) vill jag hellre att någon kommer och bryter benet på mig än att jag ska behöva lämna sängen och gå till jobbet. Jag har varenda eviga morgon en 20-45 min diskussion med mig själv om jag ens ska gå upp.

Är kroniskt sen till jobbet, varje dag. Om inte 5 min så 40 min.. 

Det är rent ut sagt så otroligt fördjävla jobbigt att ens leva på morgonen.

(På helger är det helt ok att gå upp, om jag ska någonstans typ kalas är det dock samma visa, vill bara ställa in, vill inte behöva göra något. Samtidigt konstant ångest om jag inte har något att göra/fokusera på.)      div>jag är likadan, det kan ju fan inte vara helt "normalt men bara lite slött" som jag alltid trott. jag har aldrig funderat ens om det är nåt sjukt. tills jag hittade denna tråd.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-06 14:55:01 följande:div>
Har också jättesvårt för att äta frukost, har inte ätit något idag alls sen jag klev upp vid 12. Men nu börjar jag känna mig lite hungrig så ska ta en macka =)div>
Japp, på jobbet kan inte mina kollegor ens förstå hur jag kan glömma bort att äta lunch. (Frukost har jag aldrig ätit, sedan jag var liten). "Hur kan du inte känna hunger? Dööör du inte av svält på dagarna?"

Men det är ju sånt projekt (jobbar i city) att äta lunch. Man ska ta sig från datorn, komma på vad tusan man skall äta, gå dit, ta med det till jobbet, eller välja att äta där. Så många val! Det slutar ofta med att jag struntar i det.

 Jag känner ofta ingen hunger. Jag börjar må illa, få ont i magen och då tänds glödlampan - juste! Slutar med att jag äter frukost, lunch och middag i ett svep hemma efter jobbet!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (HF) skrev 2011-10-06 15:11:53 följande:div>Exakt samma för mig, enda skillnaden var att jag hade säkert planerat att gå upp kl 5 och göra ditten och datten. Läs: "Imorgon ska jag gå upp tidigare, ha ooordeeentligt med tid på mig.."

 Visst, sure bacon Arne att jag går upp. När klockan ringer kl 5 då stängs den med all säkerhet av. Alla planer man gjorde kvällen innan kan liksom inte väga upp den enorma tröttheten. Haha, suck.    div>Jo men så är det. Det var förstås långt ifrån alla mornar som jag tog mig upp kl 5. Ofta försov jag mig och då ägnande jag den lilla tid som jag hade kvar innan det var dags att gå till att besluta om det var värt den stressen eller om jag skulle skita i det. Ibland tog jag mina två timmar till att vakna trots att jag egentligen inte hade tid och borde ha varit på väg till skolan för länge sen men jag ansåg mig någonstans ha rätt till mina två timmar. Om jag fick en dålig start på dagen blev hela dagen dålig och om jag inte då fick/kunde göra det på mitt sätt, struntade jag i att göra något alls. 

Det är fortfarande likadant. Jag är expert på att smida storartade planer. Alltifrån om hur jag ska förändra och förverkliga mig själv till förändra kosten, sluta med rökningen, börja träna, sluta shoppa, bli bättre på att hålla ordning men ingenting blir någonsin så som jag planerat. Faktum är att det inte blir något överhuvudtaget. Det konstiga är att jag ändå lyckas övertyga och inbilla mig själv gång på gång om att nuuuuu minsann kommer det gå vägen och jag tror ju på det precis varenda gång. Sambon däremot är inte lika lättövertygad längre. Han brukar titta mig och säga något i stil "Ja, ja det blir nog bra" och då blir jag sne för att det inte känns som om han litar och tror på att jag kan fixa det här som jag sagt att jag ska och det kan jag ju inte heller! Problemet är att jag själv inte minns hur misslyckad jag är och kan inte använda mig av gamla erfarenheter och göra annorlunda nästa gång. Jag upprepar samma misstag fast inom olika områden om och om igen utan att ha en aning om det, åtminstone inte då jag är mittuppe i det. 

Känns det igen?  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-06 15:10:01 följande:div>Det där med att vara frusen känner jag igen! Det är ju ännu svårare att gå upp när man vet att man kommer frysa arslet av sig, hatar att frysa!

Kommer ihåg från när jag gick i grundskolan hur svårt jag hade att gå upp redan då! Och inget har ändrats. Suck, finns det någon medicin för det här? haha. Är trött på att må dåligt nu!   div>jaså? då är vi lika :) ja det undrar jag med. jag har alltid beundrat de människor som kan gå upp i god tid. på jobbet som personlig assistent såg jag hur folk levde. dock var det ju ingen vanlig sits men ändå en inblick (min brukares anhöriga)
De gick upp, tog en dusch, satte på kaffe och gjorde sig en god frukost, gick ut och hämtade morgontidningen som de sen satt och läste i lugn och ro innan de skulle i väg till arbetet. "så mysigt, så  ska jag också göra" i alla år tex har jag planerat att dricka varm choklad med grädde och tittade på lucia på nyhetsmorgon ihop med barnen...

det har jag aldrig lyckats med =/

eller de som drar ut på en löprunda innan arbetet. jag skulle aldrig göra det, trötta ut mig på det viset (fast det enligt dem ger energi<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-06 15:10:33 följande:div>Anonym (ny): Har du fått någon diagnos? Går du hos någon psykolog?div>nej, ingenting.när min son föddes och höll på att dö (jag drabbades av preeklampsi, som blev till eklampsi med kramper och medvetslöshet med mitt första barn, där blodtrycket var för högt), både han och jag så blev mitt kontrollbehov så sjukligt starkt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. jag mätte mitt blodtryck konstant. ungefär 50 gånger om dagen. det skulle ligga perfekt, den ångesten,  ja den går inte att beskriva,
jag gick till en kurator på VC som ansåg att jag skulle börja med KBT, men jag stod inte ut med tanken att låta bli blodtrycksmätaren.
jag kunde sitta på bussen också när ångesten kom smygandes.
jag hade även panikångest som tonåring men jag har lärt mig lugna ner mig och tänker att ingen har ju dött av detta...men jag flyger tex inte. och det tog flera år innan jag vågade ge mig ut och åka ålandsfärjan.

 mitt blodtryck kollar jag nån gång varannan månad i dag, och det har tagit mig 6 år. jag skulle kalla det ett maniskt beteende. men sen ligger det också stabilt. fan vet vad som hänt annars?

jag vågade inte bli gravid igen, när jag blev det av misstag fick jag sån äcklig ångest och ÖNSKADE av hela mitt hjärta att jag skulle få missfall. vilket jag också fick. dock blev jag lite ledsen när jag hade vant mig vid tanken.
min mamma har massa psykiska sjukdomar, bla panikångest.

sen blev jag gravid ändå. jag å sambon hade sex när jag hade mens fortfarande (låter trevligt i know) och på ägglossningstickan visade det klartecken. en gång nuppade vi på en hel månad och jag blev ändå gravid.
och den gick jättebra den graviditeten. och det är jag ju glad för i dag der="0" alt="Solig"> fast jag förlorade 5 liter blod...sen fick jag blod och det blev jag sjuk av blablalablabla..

ni behöver inte säga nåt om detta, vet hur jobbigt det är att läsa en sån här lång text och kanske inte vet vad man ska skriva som svar. 

men i skolan fattade jag ingenting för mina tankar var nån helt annanstans, jag sket i högstadiet och skolade, drack massa alkohol och levde väldigt farligt. 

nu ska jag hålla käften. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-10-06 15:26:44 följande:div>Jo men så är det. Det var förstås långt ifrån alla mornar som jag tog mig upp kl 5. Ofta försov jag mig och då ägnande jag den lilla tid som jag hade kvar innan det var dags att gå till att besluta om det var värt den stressen eller om jag skulle skita i det. Ibland tog jag mina två timmar till att vakna trots att jag egentligen inte hade tid och borde ha varit på väg till skolan för länge sen men jag ansåg mig någonstans ha rätt till mina två timmar. Om jag fick en dålig start på dagen blev hela dagen dålig och om jag inte då fick/kunde göra det på mitt sätt, struntade jag i att göra något alls. 

Det är fortfarande likadant. Jag är expert på att smida storartade planer. Alltifrån om hur jag ska förändra och förverkliga mig själv till förändra kosten, sluta med rökningen, börja träna, sluta shoppa, bli bättre på att hålla ordning men ingenting blir någonsin så som jag planerat. Faktum är att det inte blir något överhuvudtaget. Det konstiga är att jag ändå lyckas övertyga och inbilla mig själv gång på gång om att nuuuuu minsann kommer det gå vägen och jag tror ju på det precis varenda gång. Sambon däremot är inte lika lättövertygad längre. Han brukar titta mig och säga något i stil "Ja, ja det blir nog bra" och då blir jag sne för att det inte känns som om han litar och tror på att jag kan fixa det här som jag sagt att jag ska och det kan jag ju inte heller! Problemet är att jag själv inte minns hur misslyckad jag är och kan inte använda mig av gamla erfarenheter och göra annorlunda nästa gång. Jag upprepar samma misstag fast inom olika områden om och om igen utan att ha en aning om det, åtminstone inte då jag är mittuppe i det. 

Känns det igen?  div>Japp =) Tänker ofta när jag går och lägger mig att imorrn ska jag komma upp i tid och plugga minst 6 timmar - blir aldrig av. Eller att jag ska börja träna och träna minst 3 ggr i veckan, håller i sig någon månad sen så ligger träningskortet och dammar. 

Har också haft någon period där jag läste en massa "själv-hjälps" böcker för att få bättre självförtroende eller för att bli piggare och må bättre. Efter ett tag tröttnade jag och nu ligger alla böcker och dammar i någon låda. Sen har jag pluggat på varenda skola i Stockholm, tröttnar väldigt snabbt på det jag gör. Men den utbildning jag läser nu (på distans) verkar gå bättre faktiskt. Är väl för att jag slipper hasa i väg mig till skolan varje dag som jag har lättare att "stå ut" med utbildningen.   

en sista sak, att det ni läser om mig här. det är inte den tjejen folk känner. de skulle inte ha en aning att jag kände såhär. Lite lat och slarvig är jag känd för, men eftersom jag ibland är så uppe i varv när jag sysslar med nåt som intresserar mig så väger det upp. för vissa saker är verkligen ingen en "lat" person ens skulle tänka tanken.

Alltså jag måste bara säga hur vridet, underbart och fantastiskt det är att vara ensam i hela världen om alla dessa miljarder skitkonstiga grejer man haft för sig, och så hittar man är tråd där ALLA är som jag! Utan adhd-trådarna här på fl hade jag aldrig fattat att det nog är ADD jag har och inte bara är ett freak :D *studsar och kramar alla*

Så underbart att bara kunna vräka ur sig hejdlöst om massa saker jag alltid gjort mitt bästa för att dölja =)

<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

jag var så uttråkad i morse, satt å läste en tråd om skolbarn och dess mathållning. folk var så jävla präktiga och poängterade hur viktigt det är att äta rätt frukost och började räkna kalorier och grejer.
så jag tänkte kolla reaktionerna med en sån här tråd, helt plötsligt var det inte alls så himla viktigt längre med "rätt" slags frukost (nej jag håller med)

så ja, detta är vad jag sysselsatt mig med. (obs, det finns ingen sanning alls i det som står i TS)
www.familjeliv.se/Forum-4-288/m61437021.html

jag är skyldig till många hetska diskussioner här under årendig" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif" loading="lazy" border="0" alt="Oskyldig"> men jag hade ett avbrott på typ 1,5 år, och add tråden är den enda jag är aktiv i (förutom den länkade då he-he)
 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Minifer skrev 2011-10-06 15:44:10 följande:div>Alltså jag måste bara säga hur vridet, underbart och fantastiskt det är att vara ensam i hela världen om alla dessa miljarder skitkonstiga grejer man haft för sig, och så hittar man är tråd där ALLA är som jag! Utan adhd-trådarna här på fl hade jag aldrig fattat att det nog är ADD jag har och inte bara är ett freak :D *studsar och kramar alla*

Så underbart att bara kunna vräka ur sig hejdlöst om massa saker jag alltid gjort mitt bästa för att dölja =)div>haha superhärligt!!!!!! kram till alla!!!!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ny) skrev 2011-10-06 15:47:48 följande:div>jag var så uttråkad i morse, satt å läste en tråd om skolbarn och dess mathållning. folk var så jävla präktiga och poängterade hur viktigt det är att äta rätt frukost och började räkna kalorier och grejer.
så jag tänkte kolla reaktionerna med en sån här tråd, helt plötsligt var det inte alls så himla viktigt längre med "rätt" slags frukost (nej jag håller med)

så ja, detta är vad jag sysselsatt mig med. (obs, det finns ingen sanning alls i det som står i TS)
www.familjeliv.se/Forum-4-288/m61437021.html

jag är skyldig till många hetska diskussioner här under årendig" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif" loading="lazy" border="0" alt="Oskyldig"> men jag hade ett avbrott på typ 1,5 år, och add tråden är den enda jag är aktiv i (förutom den länkade då he-he)div>på sidan 27 avslöjar mig för jag orkade inte längre.. haha nu ser ni vad barnslig jag är.