ADD symptom hos vuxna

www.familjeliv.se/Forum-4-362/m61422995.html  här är den andra.

det här är ju ingen dramatik, men jag har alltid vart en drama-queen. har det som sagt inte gällt personer så är det total mani när det gäller intressen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-10-06 15:26:44 följande:div>Jo men så är det. Det var förstås långt ifrån alla mornar som jag tog mig upp kl 5. Ofta försov jag mig och då ägnande jag den lilla tid som jag hade kvar innan det var dags att gå till att besluta om det var värt den stressen eller om jag skulle skita i det. Ibland tog jag mina två timmar till att vakna trots att jag egentligen inte hade tid och borde ha varit på väg till skolan för länge sen men jag ansåg mig någonstans ha rätt till mina två timmar. Om jag fick en dålig start på dagen blev hela dagen dålig och om jag inte då fick/kunde göra det på mitt sätt, struntade jag i att göra något alls. 

Det är fortfarande likadant. Jag är expert på att smida storartade planer. Alltifrån om hur jag ska förändra och förverkliga mig själv till förändra kosten, sluta med rökningen, börja träna, sluta shoppa, bli bättre på att hålla ordning men ingenting blir någonsin så som jag planerat. Faktum är att det inte blir något överhuvudtaget. Det konstiga är att jag ändå lyckas övertyga och inbilla mig själv gång på gång om att nuuuuu minsann kommer det gå vägen och jag tror ju på det precis varenda gång. Sambon däremot är inte lika lättövertygad längre. Han brukar titta mig och säga något i stil "Ja, ja det blir nog bra" och då blir jag sne för att det inte känns som om han litar och tror på att jag kan fixa det här som jag sagt att jag ska och det kan jag ju inte heller! Problemet är att jag själv inte minns hur misslyckad jag är och kan inte använda mig av gamla erfarenheter och göra annorlunda nästa gång. Jag upprepar samma misstag fast inom olika områden om och om igen utan att ha en aning om det, åtminstone inte då jag är mittuppe i det. 

Känns det igen?  div>OM det känns igen! Ojaa. The story of my life. På riktigt.  

Jag hade ett gymkort på autogiro i TVÅ ÅR utan att gå di en enda gång. En betalning gick tom till KF en gång. Varför sade jag bara inte upp kortet? Ja. Det kan man ju fråga sig. 

Jag gör upp grandiosa planer. Om jag fick bestämma så skulle jag bli: mäklare, advokat, sjuksköterska, veterinär, socionom och psykolog! 

Nu har jag inga barn utan bara sambo men jag kan i mitt liv inte förstå hur folk orkar! När jag kommer hem från jobbet så är jag helt slut (detta även om jag inte har jobbat utan bara drällt en hel dag). Tanken på att hämta barn, laga mat, skjutsa hit och dit skrämmer mig till vettet, jag orkar inte ens duscha när jag kommer hem.. Jag antar att man gör det för att man måste. Och jag vill ha barn inom ett par år iaf.

Jag är väääldigt effektiv under tidspress, jag får alltid det gjort, på ett sätt eller ett annat, om jag måste! Jag behöver en deadline. Jag antar att barn är som en konstant deadline, det finns inget "senare".

Frågan jag ofta ställer mig är:

Om jag kan få såhär mycket gjort under tidspress, undrar då hur mycket jag skulle kunna få gjort om jag fungerande som andra människor?

Det förundrade alltid mig att folk pluggade i veckor för ett MVG, medan jag satt sista kvällen till kl 5 på morgonen, höll mig vaken, gick till skolan skrev provet och fick MVG.

  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (HF) skrev 2011-10-06 15:55:25 följande:div>OM det känns igen! Ojaa. The story of my life. På riktigt.  

Jag hade ett gymkort på autogiro i TVÅ ÅR utan att gå di en enda gång. En betalning gick tom till KF en gång. Varför sade jag bara inte upp kortet? Ja. Det kan man ju fråga sig. 

Jag gör upp grandiosa planer. Om jag fick bestämma så skulle jag bli: mäklare, advokat, sjuksköterska, veterinär, socionom och psykolog! 

Nu har jag inga barn utan bara sambo men jag kan i mitt liv inte förstå hur folk orkar! När jag kommer hem från jobbet så är jag helt slut (detta även om jag inte har jobbat utan bara drällt en hel dag). Tanken på att hämta barn, laga mat, skjutsa hit och dit skrämmer mig till vettet, jag orkar inte ens duscha när jag kommer hem.. Jag antar att man gör det för att man måste. Och jag vill ha barn inom ett par år iaf.

Jag är väääldigt effektiv under tidspress, jag får alltid det gjort, på ett sätt eller ett annat, om jag måste! Jag behöver en deadline. Jag antar att barn är som en konstant deadline, det finns inget "senare".

Frågan jag ofta ställer mig är:

Om jag kan få såhär mycket gjort under tidspress, undrar då hur mycket jag skulle kunna få gjort om jag fungerande som andra människor?

Det förundrade alltid mig att folk pluggade i veckor för ett MVG, medan jag satt sista kvällen till kl 5 på morgonen, höll mig vaken, gick till skolan skrev provet och fick MVG.

  div>det här är exakt mina tankar och vardag. min sambo har sett en del av inläggen och trott att jag skrivit typ alla.

Ni som har gjort en add-utredning vart har ni gjort den? Vart ringde ni och sa att ni vill ha en add-utredning? 

  Funderar på om jag borde ringa och söka hjälp nånstans, men vet inte vart. Vill inte gärna ringa till öppenpsyk som finns här där jag bor då jag ringt dit ett antal gånger och gått i terapi ett antal gånger där utan någon förbättring, känns som om dem e rätt trötta på mig där nu. Sen vet jag inte om jag tycker dem är särkskilt bra där då jag fortfarande inte är bättre efter x antal år!

nu känner jag att vi behöver en klocka ovanför teven, annars kommer ingen i familjen i tid. till mio. nu!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-06 18:08:50 följande:div>Ni som har gjort en add-utredning vart har ni gjort den? Vart ringde ni och sa att ni vill ha en add-utredning? 

  Funderar på om jag borde ringa och söka hjälp nånstans, men vet inte vart. Vill inte gärna ringa till öppenpsyk som finns här där jag bor då jag ringt dit ett antal gånger och gått i terapi ett antal gånger där utan någon förbättring, känns som om dem e rätt trötta på mig där nu. Sen vet jag inte om jag tycker dem är särkskilt bra där då jag fortfarande inte är bättre efter x antal år!div>Jag står i kö för utredning, men jag skrev ut ett självskattningsformulär och gick till vårdcentralen. Sjukt jobbigt men slutade med remiss i alla fall.<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (HF) skrev 2011-10-06 15:55:25 följande:div>OM det känns igen! Ojaa. The story of my life. På riktigt.  

Jag hade ett gymkort på autogiro i TVÅ ÅR utan att gå di en enda gång. En betalning gick tom till KF en gång. Varför sade jag bara inte upp kortet? Ja. Det kan man ju fråga sig. 

Jag gör upp grandiosa planer. Om jag fick bestämma så skulle jag bli: mäklare, advokat, sjuksköterska, veterinär, socionom och psykolog! 

Nu har jag inga barn utan bara sambo men jag kan i mitt liv inte förstå hur folk orkar! När jag kommer hem från jobbet så är jag helt slut (detta även om jag inte har jobbat utan bara drällt en hel dag). Tanken på att hämta barn, laga mat, skjutsa hit och dit skrämmer mig till vettet, jag orkar inte ens duscha när jag kommer hem.. Jag antar att man gör det för att man måste. Och jag vill ha barn inom ett par år iaf.

Jag är väääldigt effektiv under tidspress, jag får alltid det gjort, på ett sätt eller ett annat, om jag måste! Jag behöver en deadline. Jag antar att barn är som en konstant deadline, det finns inget "senare".

Frågan jag ofta ställer mig är:

Om jag kan få såhär mycket gjort under tidspress, undrar då hur mycket jag skulle kunna få gjort om jag fungerande som andra människor?

Det förundrade alltid mig att folk pluggade i veckor för ett MVG, medan jag satt sista kvällen till kl 5 på morgonen, höll mig vaken, gick till skolan skrev provet och fick MVG.

  div>jepp jepp jepp och jepp, precis samma här.  Läste in en hel termin matte på ett par dagar och fick mvg i kursen. Vilket är helt sjukt eftersom jag verkligen råsuger på matte.  Jag har två barn, ett på tio månader en som just fyllt två, och det som håller mig levande är att de kommer sköta sig själva mer när de blir äldre. Och att det är så jäkla mysigt roligt och kärlekigt. Men jag har jämt dåligt samvete för att jag fastnar vid datorn och inte underhåller barnen så mycket som jag känner att jag borde. Så himla skönt att storebror börjar hos dagmamma nu!!!! Vill supergärna vara en mamma som tycker det är askul att bygga med klossar eller köra brumbrum med en bil, men jag tycker det är såååå tråkigt.. och hur gör vi med sånt vi tycker är tråkig? I kör nu, allihopa! ;)

Men det blir sjutk kul när de kommer i pysselålder, då ska vi fan bygga en månraket av toarullar och dra till mars! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ny) skrev 2011-10-06 15:47:48 följande:div>jag var så uttråkad i morse, satt å läste en tråd om skolbarn och dess mathållning. folk var så jävla präktiga och poängterade hur viktigt det är att äta rätt frukost och började räkna kalorier och grejer.
så jag tänkte kolla reaktionerna med en sån här tråd, helt plötsligt var det inte alls så himla viktigt längre med "rätt" slags frukost (nej jag håller med)

så ja, detta är vad jag sysselsatt mig med. (obs, det finns ingen sanning alls i det som står i TS)
www.familjeliv.se/Forum-4-288/m61437021.html

jag är skyldig till många hetska diskussioner här under årendig" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif" loading="lazy" border="0" alt="Oskyldig"> men jag hade ett avbrott på typ 1,5 år, och add tråden är den enda jag är aktiv i (förutom den länkade då he-he)div>hahaha jaså var det du, jag läste båda två. Inte trådarna alltså för det pallade jag inte, men ts. Bra fejkat :)  Jag höll på att säga tt jag är rätt präktig med maten själv, men det blir lite av en lögn eftersom jag verkligen får kämpa för att ge sonen frukost varje dag eftersom han är ungefär lika intresserad som jag. Brukar bli en rostad macka med smör (utan pålägg för han slänger det bara på golvet) och en skål med mjölk och havrefras. :D<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Minifer skrev 2011-10-06 19:08:34 följande:div>Jag står i kö för utredning, men jag skrev ut ett självskattningsformulär och gick till vårdcentralen. Sjukt jobbigt men slutade med remiss i alla fall.<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (HF) skrev 2011-10-06 15:55:25 följande:div>OM det känns igen! Ojaa. The story of my life. På riktigt.  

Jag hade ett gymkort på autogiro i TVÅ ÅR utan att gå di en enda gång. En betalning gick tom till KF en gång. Varför sade jag bara inte upp kortet? Ja. Det kan man ju fråga sig. 

Jag gör upp grandiosa planer. Om jag fick bestämma så skulle jag bli: mäklare, advokat, sjuksköterska, veterinär, socionom och psykolog! 

Nu har jag inga barn utan bara sambo men jag kan i mitt liv inte förstå hur folk orkar! När jag kommer hem från jobbet så är jag helt slut (detta även om jag inte har jobbat utan bara drällt en hel dag). Tanken på att hämta barn, laga mat, skjutsa hit och dit skrämmer mig till vettet, jag orkar inte ens duscha när jag kommer hem.. Jag antar att man gör det för att man måste. Och jag vill ha barn inom ett par år iaf.

Jag är väääldigt effektiv under tidspress, jag får alltid det gjort, på ett sätt eller ett annat, om jag måste! Jag behöver en deadline. Jag antar att barn är som en konstant deadline, det finns inget "senare".

Frågan jag ofta ställer mig är:

Om jag kan få såhär mycket gjort under tidspress, undrar då hur mycket jag skulle kunna få gjort om jag fungerande som andra människor?

Det förundrade alltid mig att folk pluggade i veckor för ett MVG, medan jag satt sista kvällen till kl 5 på morgonen, höll mig vaken, gick till skolan skrev provet och fick MVG.

  div>jepp jepp jepp och jepp, precis samma här.  Läste in en hel termin matte på ett par dagar och fick mvg i kursen. Vilket är helt sjukt eftersom jag verkligen råsuger på matte.  Jag har två barn, ett på tio månader en som just fyllt två, och det som håller mig levande är att de kommer sköta sig själva mer när de blir äldre. Och att det är så jäkla mysigt roligt och kärlekigt. Men jag har jämt dåligt samvete för att jag fastnar vid datorn och inte underhåller barnen så mycket som jag känner att jag borde. Så himla skönt att storebror börjar hos dagmamma nu!!!! Vill supergärna vara en mamma som tycker det är askul att bygga med klossar eller köra brumbrum med en bil, men jag tycker det är såååå tråkigt.. och hur gör vi med sånt vi tycker är tråkig? I kör nu, allihopa! ;)

Men det blir sjutk kul när de kommer i pysselålder, då ska vi fan bygga en månraket av toarullar och dra till mars! dth="15" height="15">hahaha jaså var det du, jag läste båda två. Inte trådarna alltså för det pallade jag inte, men ts. Bra fejkat :)  Jag höll på att säga tt jag är rätt präktig med maten själv, men det blir lite av en lögn eftersom jag verkligen får kämpa för att ge sonen frukost varje dag eftersom han är ungefär lika intresserad som jag. Brukar bli en rostad macka med smör (utan pålägg för han slänger det bara på golvet) och en skål med mjölk och havrefras. :Ddiv>Då ska jag ta och ringa till vårdcentralen imorgon redan! Behöver jag också ha med mig ett sånt där självskattningstest tror du? Är det svårt att få remiss? Vill ju så gärna må bra efter alla år som jag mått skit nu! =(

Vem är jag och är det fysiskt eller psykiskt om det är nåt fel?

Beskrivning:

Smart, kreativ och glidit genom skolan och även så på universitetet.

Mycket stresskänslig. Blir arg och ledsen om jag inte hinner städa klart innan gästerna kommer. Hoppar och springer när telefonen ringer.

Extremt trött, sömnig och energilös. Detta vet alla som känner mig. Somnar ofta 2-3 timmar på soffan efter jobb och har gjort så sedan tonåren. (Är nästan 30 nu) Vaknar aldrig utvilad. Jag kan sova 12-14 timmar på natten om ingen väcker mig. Misstas för lat när jag faktiskt inte orkar på riktigt.

Ser detaljer och missar helheter i vissa sammanhang. Blir tex alltid stressad och spänd vid bilkörning.

Glömsk och förvirrad. Glömmer regelbundet viktiga saker på jobb trots att jag anstränger mig.

Temperamentsfull, kort stubin. Känslosam och gråter och skrattar för ingenting. Skrattar också vid "fel" tillfällen som när jag berättar om tragiska upplevelser.

Planerar allt, listor, påminnelser almanackor. Men gör allt i sista sekund. Skrev en halv C-uppsats på en vecka och gör det då bra. Har alltid jobbat bäst under press.

Hinkar i mig kaffe och allt med nikotin. Mellan 16-22 (ca) experimenterade jag även mycket med amfetamin, extacy, hallucinogener och drack mycket sprit. Tyckte hasch var skittråkigt.

Impulsiv, främst förr. Kunde chatta med nån och sedan sticka på en fest i ödemarken med 5 främlingar.

Social till tusen. Är jag ensam känner jag mig verkligen ensam. Utanför, oönskad och ensammast i världen.

När jag gör något gör jag det i 100km/h för att sedan svettig behöva sätta mig.

Prestationsångesten är på en löjlig nivå. Blev tillsagt av en psykolog att jag inte fick satsa på högre än godkänt i skolan. Jag dumförklarade henne självklart. Jag är sällan stolt över något jag gjort för det är aldrig bra i mina ögon.

Kör över folk verbalt med argument. Är också brutalt ärlig och rak. Blivit kallad "manlig" många ggr, även om jag ser kvinnlig ut. Har mycket svårt för folk som påstår korkade saker utan belägg för det. Helst ska allt och alla vara som jag tycker.

Noll tålamod. Ska kunna allt på en sekund annars bryter jag ihop.

Kan fokusera länge på saker, lyssna aktivt osv. Snöar ibland in på grejer och läser på galet mycket. Fastnar oftast vid datorn i hur många timmar som helst. Där kan jag vara aktiv, "social", läsa, lära mig grejer men samtidigt blir jag inte stressad eller trött.

Om jag blir färdig eller lär mig mycket om något tröttnar jag. Kanske borde jag läsa en ny universitetsutbildning nu tex? dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag är vig och var bra i idrott. Men jag är klumpig när jag inte fokuserar på det. Går in i saker, slår mig hela tiden. Jag har också svårt för lagsporter för det kan jag inte kontrollera.

Kontrollfreak.

MEN: som sagt, flutit genom skolan (till och med blivit tillbakahållen), sköter mitt liv. Varit självständig sedan låg ålder. Sköter jobb, åtaganden, möten, vänner, familj, ekonomi. Har aldrig haft skulder eller kriminella drag (utöver att själv ha stoppat i mig droger). Är detta så kallat normala drag, eller är det liksom lite för mycket?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-06 19:17:09 följande:div>Då ska jag ta och ringa till vårdcentralen imorgon redan! Behöver jag också ha med mig ett sånt där självskattningstest tror du? Är det svårt att få remiss? Vill ju så gärna må bra efter alla år som jag mått skit nu! =(div>Jag vet inte om man ska ha det eller ej, men jag är så jäkla van vid att inte bli tagen på allvar av vården, så därför ville jag liksom ha med mig något som de själva använder liksom. Jag hade listat mina symptom också, men det tyckte läkaren var så strukturerat av mig att han tvivlade på att jag har adhd. Jag fick nog remissen lite på nåder. För att jag "alltid skulle undra annars". Men det är nog väldigt olika från läkare till läkare. Detta är det test jag hade med mig

http://adhd-npf.com/wp-content/uploads/2009/01/18Q-ADHDTest.pdf<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Who am I?) skrev 2011-10-06 20:16:27 följande:div>Vem är jag och är det fysiskt eller psykiskt om det är nåt fel?

Beskrivning:

Smart, kreativ och glidit genom skolan och även så på universitetet.

Mycket stresskänslig. Blir arg och ledsen om jag inte hinner städa klart innan gästerna kommer. Hoppar och springer när telefonen ringer.

Extremt trött, sömnig och energilös. Detta vet alla som känner mig. Somnar ofta 2-3 timmar på soffan efter jobb och har gjort så sedan tonåren. (Är nästan 30 nu) Vaknar aldrig utvilad. Jag kan sova 12-14 timmar på natten om ingen väcker mig. Misstas för lat när jag faktiskt inte orkar på riktigt.

Ser detaljer och missar helheter i vissa sammanhang. Blir tex alltid stressad och spänd vid bilkörning.

Glömsk och förvirrad. Glömmer regelbundet viktiga saker på jobb trots att jag anstränger mig.

Temperamentsfull, kort stubin. Känslosam och gråter och skrattar för ingenting. Skrattar också vid "fel" tillfällen som när jag berättar om tragiska upplevelser.

Planerar allt, listor, påminnelser almanackor. Men gör allt i sista sekund. Skrev en halv C-uppsats på en vecka och gör det då bra. Har alltid jobbat bäst under press.

Hinkar i mig kaffe och allt med nikotin. Mellan 16-22 (ca) experimenterade jag även mycket med amfetamin, extacy, hallucinogener och drack mycket sprit. Tyckte hasch var skittråkigt.

Impulsiv, främst förr. Kunde chatta med nån och sedan sticka på en fest i ödemarken med 5 främlingar.

Social till tusen. Är jag ensam känner jag mig verkligen ensam. Utanför, oönskad och ensammast i världen.

När jag gör något gör jag det i 100km/h för att sedan svettig behöva sätta mig.

Prestationsångesten är på en löjlig nivå. Blev tillsagt av en psykolog att jag inte fick satsa på högre än godkänt i skolan. Jag dumförklarade henne självklart. Jag är sällan stolt över något jag gjort för det är aldrig bra i mina ögon.

Kör över folk verbalt med argument. Är också brutalt ärlig och rak. Blivit kallad "manlig" många ggr, även om jag ser kvinnlig ut. Har mycket svårt för folk som påstår korkade saker utan belägg för det. Helst ska allt och alla vara som jag tycker.

Noll tålamod. Ska kunna allt på en sekund annars bryter jag ihop.

Kan fokusera länge på saker, lyssna aktivt osv. Snöar ibland in på grejer och läser på galet mycket. Fastnar oftast vid datorn i hur många timmar som helst. Där kan jag vara aktiv, "social", läsa, lära mig grejer men samtidigt blir jag inte stressad eller trött.

Om jag blir färdig eller lär mig mycket om något tröttnar jag. Kanske borde jag läsa en ny universitetsutbildning nu tex? dth="15" height="15">

Jag är vig och var bra i idrott. Men jag är klumpig när jag inte fokuserar på det. Går in i saker, slår mig hela tiden. Jag har också svårt för lagsporter för det kan jag inte kontrollera.

Kontrollfreak.

MEN: som sagt, flutit genom skolan (till och med blivit tillbakahållen), sköter mitt liv. Varit självständig sedan låg ålder. Sköter jobb, åtaganden, möten, vänner, familj, ekonomi. Har aldrig haft skulder eller kriminella drag (utöver att själv ha stoppat i mig droger). Är detta så kallat normala drag, eller är det liksom lite för mycket?div>Är de ett problem i din vardag? Det mesta du skrev kunde varit jag, men jag har ingen diagnos (än)<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>