<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (känner igen mig) skrev 2011-10-12 15:47:33 följande:div>Ja det är problematiskt, har blivit extra problematiskt på sista tiden. Känner precis som du att jag "inte är som alla andra" har alltid känt mig konstig och annorlunda. Kan aldrig svara "bra" på frågan "hur mår du?" Är aldrig riktigt tillfredsställd och har en konstans inre oro och rastlösthet. Kommer ihåg från när man gick i skolan, var hur jobbigt som helst att sitta en längre stund och lyssna på föreläsningarna. Kunda inte sitta stilla! Bytte ställning hela tiden och pillade på saker. Tappade lätt koncentrationen och tankarna flög åt ett annat håll.
Måste ta mig i kragen och ringa. Men skjuter ju alltid upp det där jobbiga! div>förstår dig helt!<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Who am I?) skrev 2011-10-12 16:42:36 följande:div>Hej, tack för era svar på mitt långa inlägg
Har funderat en hel del på detta senaste veckan. Jag har ju onekligen en del jag brottas med i vardagen. Men är det tillräckligt för att ha en diagnos liksom? Och OM jag nu skulle ha ADD, skulle det vara av nytta för mig att få en utredning och diagnos då? Jag är inte särskilt positivt inställd till medicinering kan jag säga. Men jag hade kanske gett det en chans. Kan man köra bil när man tar de medicinerna? Är inte de lite som amfetamin? Blir man konstig av dem? Kommer jag bli annorlunda av dem? Känna mig som en annan människa?
Hur påverkas man av en diagnos? Är det något som kan få redas på av t.ex blivande jobb? Kan tänka mig att det är svårare att få anställning om chefen där får veta att man har ADD (sen kan det kvitta vad de får och inte får göra med den infon, de lär ta någon annan av hundratals sökande).
Kan man få annan hjälp och vad i så fall?
Jag funderar i stor sett på om det är lönt att ens ringa VC. Om det inte finns någon vettig hjälp känns det inte så. Jag är inte ute efter något stort svar på mitt livs mysterium. Jag fixar ju mitt liv rätt bra ändå, det "bara" är som att springa i motvind liksom. Det jag måste göra- det gör jag. Sen blir jag utmattad och sover eller sitter handlingsförlamad i pyjamas framför datorn en halv dag. Det hade jag gärna sluppit. Men kommer jag slippa det om jag får en diagnos?div> ja dom tankarna har jag också haft, eller har. gick och funderade på det i dag, tänk om man blir personlighetsförändrad? en ytlig bekant sa till mig att inte göra en utredning, men då hade ju han massa annat, som manodeppressiv och bipolär osv eller hur man uttalar det. Han mådde mkt sämre av det. Jag tror att han kände sig stämplad eller nåt. han har i a f vart sjukdkriven sen dess och det var några månader sen.
adhd är dock inget jag är rädd för, utan tror snarare det skulle kännas som en lättad, men om de hittade massa annat vet jag inte...
Detta tror jag inte man måste tala om för sin arbetsgivare, jag sa inte ens att jag hade typ1 diabetes.
Angående att få en diagnos och att det inte skulle hjälpa med medicin. Då skulle det väl vara som ett "bevis" även för min tvekan "är jag inte normal ändå?" (haha ok det kanske man inte bör känna efter ha skrivit allt jag har här)
Men framför allt skulle det vara skönt att kunna säga det till andra i min närhet. min killes släktingar som kommit hit och hjälpt till att städa inför kalas etc, inte bara vanliga kalas, utan senast hade vi iofs en bröllopsfest här och det kom massa av deras gemensamma släkt osv.
men dom vet ju också hur tvätten växer och hur rörigt vi har det i alla skåp osv.
Typ.
Nu har jag snöat in på den där tävlingen. jäkla skit. den håller på tills söndag. och nu känner jag att jag bara MÅSTE ha den där tvättmaskinen. och vi har INTE råd att handla den, men så som jag är kommer jag väl försöka köpa en ändå.
der="0" alt="Skål">
der="0" alt="Solig"> 
der="0" alt="Katt">
