ADD symptom hos vuxna

Ja jag visste att det var nåt med de där bokstäverna och den här diagnosen haha dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> . Nä men de flesta jag känner som haft liknande problematik har haft samma problem nämligen... sen var det någonting mer också... hmm men kan inte komma på just nu vad det var. Jag har också extremt sifferminne men det kanske inte hör ihop med just den här diagnosen... har ni något sånt där litet som ni är extrema på eller lite ovanliga?

Iallafall! Jag har nu fått en tid för eventuellt medicin i nästa vecka!!!!!!!!!! SKITGLAD!!!!! och hoppas hoppas hoppas det hjälper!!!!! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Och som grädde på moset har jag kanske ett jobb på gång också... kan dagen bli så mycket bättre!! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (B) skrev 2010-10-29 11:01:15 följande:div>Tänkte på det du sa.
Är så irriterad på min mans läkare och på honom själv. Han sökte för ett år sedan för onormal trötthet som kommit på senare tid. Samt problem med magen som lös avföring etc.
Han fick då fylla i ett formulär och blev sedan hemskickad med citalopram och har nu ätit det ngt år. Grrrrr!
Inget samtal eller nåt! Nu ska han bara fortsätta med det. Alltså det är sjukt!div>Det låter som kroniskt trötthetsyndrom...det hör ofta ihop med IBS - irriterad tarm... Hoppas du läser det här så ni kan forska vidare

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (virrpanna) skrev 2010-11-30 13:53:41 följande:div>Ja jag visste att det var nåt med de där bokstäverna och den här diagnosen haha dth="15" height="15"> . Nä men de flesta jag känner som haft liknande problematik har haft samma problem nämligen... sen var det någonting mer också... hmm men kan inte komma på just nu vad det var. Jag har också extremt sifferminne men det kanske inte hör ihop med just den här diagnosen... har ni något sånt där litet som ni är extrema på eller lite ovanliga?

Iallafall! Jag har nu fått en tid för eventuellt medicin i nästa vecka!!!!!!!!!! SKITGLAD!!!!! och hoppas hoppas hoppas det hjälper!!!!! dth="15" height="15"> Och som grädde på moset har jag kanske ett jobb på gång också... kan dagen bli så mycket bättre!! dth="15" height="15">div>Haha, det kan vara. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Har inte stött på någon med liknande problem iallafall, men då är de flesta av mina vänner neurotypiska. Sifferminne saknar jag totalt, har nog en släng av dyskalkeli, däremot är jag en hejare på att minnas andra saker, länder, huvudstäder, namn osv. Det kan dock höra ihop med min misstänkta AS, så lägg inte för stor vikt på det, jag vet inte om detaljminne hör direkt till ADD.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (virrpanna) skrev 2010-11-30 12:16:22 följande:div>Hej!

Här är en som har diagnos ADD. Jag har alltid upplevt mig vara annorlunda än alla andra såsom slarvig, oorganiserad, (alltså inte bara lite småslarvig utan jag är känd för detta), stökig och har ingen ordning alls. Med stökig menar jag då slarvig. Är inte hyperaktiv för fem öre men i hjärnan är det ständigt rörelse. Mina problem är att jag inte kan sköta hemmet. Som någon skrev så blir jag bara i soffan och så blir inget gjort. Att baka en kaka tex är jordens projekt. Är supernära nu att få medicin, väntar på läkartid bara. Hoppas hoppas hoppas det hjälper. Annars vet jag ärligt inte vad jag ska göra.

Du som skrev att du har två barn och får inget gjort, kan du ta hem besök och så? Här skäms jag alltid när det kommer oväntat besök. Har två barn också och det är rent ut sagt kaos med allt... men ändå så gör man inget åt skiten? Jag KAN bara inte på något oförståeligt sätt. Skitsvårt att förklara för nån som inte hajar...

Skolgången hade jag inga problem med då jag var väldigt lättlärd. MEN det jag inte var intresserad av gick åt pipsvängen men mina föräldrar styrde upp så att jag var tvungen att göra hemläxor och liknande. Men det jag var intresserad av gjordes med bravör. En annan grej var att jag fick gå extralektioner för att lära mig skillnaden på b och d. Någon annan som har haft just den grejen också?

Ja och alla misstag man gjort på jobb osv osv... orkar inte rada upp allt men det är iallafall klockrent med ADD samt att jag har gjort utredning som visade det. Skönt att hittat hem liksom dth="15" height="15"> Nu väntar jag bara på meduuucciiiiin!div>Vet inte om det var mig du menade men jag har två barn och har svårt att få tummen ur. Jag tycker inte heller om oväntat besök av just den anledningen du nämner, för att det är så stökigt och oorganiserat. I hallen finns ca 75 par skor och inga av dom hamnar på skohyllan. Konstigt det där. Det står alltid disk i diskhon, leksaker, barnstumpor och diverse barnkläder ligger spridda på golvet över hela huset. I tvättstugan står för tillfället TRE fulla tvättkorgar, ändå har jag tvättat flera dagar i sträck. Never ending story. Papper i drivor. Öppnade och oöppnade brev, post kan man hitta i högar lite varstans. På köksbordet, skärbrädan, golvet i hallen. Påsen vi lägger och samlar papper i är förstås överfull, likaså den med glasflaskor. Ja, det är väl lite av hur det ser ut här. Jag tror eller hoppas inte att någon skulle anse mitt hem som skitigt och snuskigt för det tycker inte jag att det är. Men att det är ordning och alldeles för många prylar på fel plats kan jag skriva under på. 

Skillnaden mellan b och d har jag aldrig haft svårt för. Däremot c och s och klockslagen 15 och 17. Te.x om någon ber mig skriva upp klockan fem så kan jag skriva 15:00 istället för 17:00. Tror det är det där med att det finns en femma i 15 som förvirrar mig.

Någon nämnde dyskalkeli och det har jag med all säkerhet också. Inget sifferminne, blir osäker när siffror kommer på tal, om någon te.x rabblar ett telefonnummer kan jag behöva fråga flera ggr så jag vet att jag hört rätt, kan bli lite jobbigt när man ringer nånstans och kommer till en telefonsvarare som rabblar sjuttioelva nummer och telefontider, jag skojar inte när jag säger att jag ofta får ringa upp samma telefonsvarare minst 3-4 ggr. 

Min hjärna stänger liksom av när någon ska förklara någon uträkning och jag hade rejäla svårigheter med matten i skolan, matten och att lära mig klockan. Digitalklocka gick ganska bra men den andra vanliga hade jag så svårt med att jag grät av frustration. Händer än idag att jag ser fel och tror att klockan är något annat än vad den är.  

 Vad mer? Ansikten är jag bra på att komma ihåg och hyfsat bra på att placera. Namn är det värre med. Lokalsinnet är inte det bästa och att läsa en karta är.... något jag helst låter bli. Det blir helt enkelt inte så bra då der="0" alt="Flört"> 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-11-30 12:50:38 följande:div>Strulmaja, tack så hemskt mycket för ditt svar. Känns så skönt att prata med andra med samma eller liknande problematik så det går inte att beskriva det...

Ang. schemat så måste jag bara berätta om hur det kommit till.
Jag skrev upp till tio st. innan jag hittade ett som fungerar just av den anledningen som du skrev: "ska jag sätta lunchen vid 12 eller 12:30?" Det var jätteproblematiskt för mig att få till det helt exakt, och det funkar inte för mig att bara stryka över och skriva dit en ny tid - det får absolut inte se kladdigt ut för då blir jag ännu mer förvirrad.
Det måste vara uppspaltat med mellanrum som motsvarar tiden mellan aktiviteterna, så att det blir överskådligt.
Låter knepigt, men om det är t.ex. en timme mellan lunch och fruktstund så får avståndet inte se ut som två timmar eller en kvart i jämförelse med de tidigare avstånden, för då blir det fel för mig. Suck...
Så upp till tio st. scheman blev det innan jag fick till detta som funkade.
Nu undrar ni kanske varför jag inte använde blyerts så jag kunde sudda? Det är också typiskt mig, jag vägrar inse att det kanske blir så att jag skriver fel och måste sudda, sen har jag inte tålamod att sudda och skriva om - då knögglar jag hellre ihop pappret och börjar på ett nytt. Minsta lilla motgång gör att jag ger upp.
Så detta schema har tagit en hel del tid i anspråk, och skamligt många träd har förmodligen fått sätta livet till för att ge mig kladdpapper. dth="15" height="15">

Jag är dock väldigt nöjd med att jag fått till det, det funkar jättebra och min son mår superbra. Jag skulle som sagt behöva ett schema där jag integrerat mina egna aktiviteter tillsammans med hans, men det får bli nästa projekt. Jag kan verkligen rekommendera schema-metoden till er andra, även om jag vet att det är sjukt svårt att få till. För mig har det iallafall underlättat. Nu har jag visserligen ingen diagnos än, så jag kan ju inte svära på att det funkar för er andra. :o)

Någon frågade om att blanda ihop b och d. Jag vill minnas att jag hade de problemen när jag började skolan, men det gick över efter ett tag och ingen var särskilt oroad för mig eftersom jag hade så lätt i skolan.
Jag lärde mig själv att läsa och skriva vid fyra års ålder (förutom just b och d då ;) ) och de hade inte så  mkt att lära mig när jag började skolan, så hela första klass tilläts jag i princip dagdrömma bort - vilket inte var bra alls för mig egentligen.
I tvåan (tror jag) fick jag ett ryck och räknade ut hela matteboken hemma en kväll - och fick jättemycket skäll när jag kom tillbaka. Vad skulle jag nu göra på lektionerna? Däremot de läxor jag verkligen SKULLE göra blev aldrig gjorda, boken kom oftast inte ens med hem... Jag förstod inte alls varför jag fick skäll och blev så sårad, jag fixade inte skäll när jag var liten - var livrädd för alla vuxna utom mina päron.

Nu måste jag gå, schemat kallar. dth="15" height="15">
Tack för att ni finns!!!div>Oj oj OJ vad jag känner igen mig. Ja, precis så som du berättar här har det sett ut när jag ska försöka mig på att skriva schema eller handskrivna brev. Jag skulle skriva ett brev till min mormor i somras. I alla fall så skulle min make skriva upp något häromdagen och hittade det kollegeblock som jag försökt få till ett brev i. På kanske en 10-15 sidor stod det "Hej mormor" och inget mer. På ytterligare 10 kanske det stod "Hej mormor" + en eller två meningar. Maken skrattade till lite och frågade om jag hade lyckats få iväg något brev sen och nej, det fick jag inte. Samma sak händer alltså med schemat. Men nästa gång jag försöker mig på ett ska jag nog skriva ett på datorn istället.

Och samma sak det här med matsedel. Jag vill ha en matsedel. Jag vill att våra middagar ska planeras. Maken är helt med på detta och säger: Ja men det är väl bara att skriva en då. Men nej, så enkelt är det inte. Först och främst måste jag hitta den perfekta white eller blackboard tavlan och den har inte dykt upp än. Då tycker maken att det är väl bara att skriva på ett vanligt papper så länge men nej, det går inte heller. För jag vill att det ska se rent och prydligt ut, som du skriver, så det blir överskådligt, ingen jäkla kluddlapp. Nä, då får det hellre vara och så är det nu. Ingen middagsplanering överhuvudtaget. En timme innan mannen kommer hem börjar jag så smått fundera över vad jag ska laga för mat. En halvtimme senare står jag och glor i kylskåpet och försöker komma på något att laga av det som finns hemma. Av någon sjuk anledning brukar jag alltid få ihop det. Hur jag gör vet jag inte. Men om jag har en deadline och utsätts för en lagom dos stress kan jag fixa det mesta. Sen om det blir bra är en annan femma de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande"> 

Åh det här med läxor minns jag så väl. De läxor jag skulle göra var aldrig roliga nog. Jag minns hur jag kunde ta itu med en roligare läxa som inte skulle vara inlämnad förrän en vecka senare istället för att göra den tråkiga som skulle vara klar till dagen efter.

Oops måste springa. Brb!

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-11-30 13:17:03 följande:div>Hur tyckte du att psykodynamisk fungerade? Är lite nyfiken på den, har läst en del på psykiatrin och tror att jag nog skulle behöva reda ut en del, även om det kanske inte påverkar ADD:n så skulle det nog kunna påverka min allmänhälsa, men det känns lite knepigt med två olika terapier samtidigt? dth="15" height="15">div>För mig och där jag var just då (d.v.s i en djup depression) fungerade det bra. Det fanns mycket outrett i min bakgrund eller vad man ska säga, jag hade sedan många år tillbaka hamnat i konflikt med delar av min familj så det var väl egentligen mest det vi pratade om, mina tankar kring varför. Mycket "rota i barndomen" efter svar på vissa frågor. Den största skillnaden som jag upplevde mellan KBT och psykodynamisk var att den psykodynamiska är mer inriktad på självreflektion. Det var en mer grävande terapi (om man kan säga så), mer djupgående än KBT. KBT-terapeuten var inte särskilt intresserad varför saker blivit som dom blivit utan HUR vi eller jag skulle kunna lösa det här och nu. Jag fick en mer tydlig guidening där, verktyg att jobba med, läxor tills nästa gång och jag kände att vi jobbade mot ett tydligt mål. Medan det i den psykodynamiska egentligen inte fanns något mål (mer än att jag förhoppningsvis skulle komma till insikt med vissa saker och börja må bättre) men där var det mer jag som styrde eller vad man ska säga. Terapeuten överlämnade hela sessionen till mig att bestämma vad jag ville prata om och hennes roll var mer lyssnande än KBT-terapeutens.

Jag blev hjälpt av båda terapiformerna så mina erfarenheter är enbart goda och jag skulle nog aldrig avråda någon att prova för det är egentligen först då man vet om det är något för en.

Jo, boken jag läser, fan den är SÅ bra. Och jag vill dela med mig av lite från den, för jag nästan grät när jag läste detta:

HUMÖRSVÄNGNINGAR OCH BETEENDESTÖRNINGAR

"Kraftiga och snabba humörsvängningar är nästan alltid en del av DAMP/ADHD. Bristande impulskontroll leder ofta till utbrott av ilska och irritation. Ibland går upphetsningen så långt att man förlorar kontrollen, både i ord och handling. Men ofta går utbrotten fort över och sen har man svårt att förstå varför andra fortfarande kan vara arga.

Lika vanligt är svängningar mellan intensitet eller ett slags lycka i att vara på gång, ha "fullt ös", och å andra sidan passivititet eller nedslagenhet, när allt känns hopplöst och omöjligt.
En omvittnat vanlig företeelse bland vuxna med DAMP/ADHD är deppighet efter framgång. Den höga stimulansen i ansträngningen för att genomföra något, stort eller smått, ersätts med låg stimulans när saken är klar. Då kommer känslor av meningslöshet och tomhet. Sådana kraftiga svängningar kan inträffa flera gånger per dag eller från dag till dag, och varar som mest några få dagar. Det är som en berg-och dalbana, ibland som en reaktion på händelser, ibland till synes utan anledning."

När jag läste den här texten gick det upp för mig att kanske, kanske är det därför jag aldrig känner mig nöjd, aldrig 100 % tillfredställd med livet, mig själv eller något jag åstadkommit. Och såhär har det varit så länge jag kan minnas. Min make retar ihjäl sig på det. Han säger att jag måste lära mig att landa i det jag har, där jag är för stunden och uppskatta det medan jag själv aldrig förstått varför man ska nöja sig när man kan få bättre. Så har mina egna tankar gått tills jag läste det här.

Men nu tänker jag då att det kanske inte är jakten efter något bättre jag varit ute efter utan snarare jakten på ytterligare stimulans eftersom jag har så svårt att härbärgera dessa mer depressiva känslor som kommer efter ett avslutat projekt eller efter en ansträngning som gav goda resultat. Jag kan nämna flera saker där jag upplevt precis det som beskrivs i texten, te.x när jag efter att jag klarat körkortet, examen, förlossningarna, skrivit bra på högskoleprovet, blivit friskförklarad från min depression och avslutade terapin, alla ganska stora och betydande saker i livet, saker eller händelser "normala" människor kanske skulle känna sig överlyckliga av, känna sig stolta o.s.v. Men inte jag.

Strax efteråt, medan någon gav mig en "Grattis-fan-vad-bra-du-är"-dunk i ryggen höll jag på att sjunka ner i det här tillståndet av någon slags oro och meninglöshet. Vad ska jag nu ta mig för? Vad händer nu då? Nu är det "roliga" slut så vad tusan ska jag göra nu? Eller var det här allt? Ska det inte kännas mer? Och så fick jag alltid frågan: Är du inte glad? Är du inte stolt över dig själv nu?  
Och vad tusan skulle jag svara på det? Jag kände mig inte särskilt glad eller stolt. Lite kanske men de andra känslorna tog snabbt över, den sabla oron och ängsligheten, TOMHETEN. Så jag har aldrig fått njuta av de få "segrar" jag faktiskt lyckats åstadkomma, aldrig fått skörda det jag sått. Ja, ni hajar. 

Snälla, säg att ni känner igen er i detta? För ingen jag nämnt detta för kan relatera till det. Dom tycker mest jag är konstig och menar att jag är deprimerad d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">   

Åhh Strulmaja! Tomhet efter framgång är min kille i ett nötskal! Han blir ofta deppig när han har lyckats avsluta något och "borde" vara lycklig. Jag har tidigare anklagat honom för att han inte "vill" känna sig lycklig men nu fick jag en ny syn på det hela.. Jag blir mer och mer övertygad av att han har adhd även om han inte tror det.

Själv känner jag mest igen mig i kraftiga humörsvängningar.

Strulmaja, jag skrev precis massor men klantade bort det.
I alla fall skrev jag ungefär så här att jag känner igen mig jättemycket. När jag hade gått klart skolan (vuxenutbildning) och kämpat som en dåre och äntligen fick mina betyg på papper så kändes som att nån ryckte mattan från under mina fötter. Allt var hopplöst, meningslöst, ovisst, inget skulle någonsin bli bra eller "fixa sig" och vart ska jag ta vägen nu då? 
Samma känsla när jag har fått den där jättefina lägenheten som jag så gärna ville ha och precis flyttat in i, eller fått till det med den där killen jag spanat på så länge, eller fått barn, eller köpt något jag velat ha länge, eller haft en trevlig kväll eller ett väldigt givande samtal. Jag blir så otroligt uppe i varv när det är något jag tycker är roligt och stimulerande så jag får hjärtklappning och blir alldeles pirrig i hela kroppen, ibland så mycket att jag blir skakig och hackar tänder som om jag frös. Sen efteråt känns allt helt omotiverande och meningslöst, tom om jag tänker tillbaks på det jag blev så till mig för alldeles nyss, så känns det bara som äsch det där, vad var det för speciellt med det nu då? Som om allt redan är uttömt och jag inte kan känna något mer för den saken.

Och då känns det väldigt tomt i mig. 

Har bara antagit att alla känner så, har aldrig frågat nån eller pratat med nån om det. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-11-30 22:29:11 följande:div>Åhh Strulmaja! Tomhet efter framgång är min kille i ett nötskal! Han blir ofta deppig när han har lyckats avsluta något och "borde" vara lycklig. Jag har tidigare anklagat honom för att han inte "vill" känna sig lycklig men nu fick jag en ny syn på det hela.. Jag blir mer och mer övertygad av att han har adhd även om han inte tror det.

Själv känner jag mest igen mig i kraftiga humörsvängningar.div><div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (relentless) skrev 2010-11-30 23:21:42 följande:div>Strulmaja, jag skrev precis massor men klantade bort det.
I alla fall skrev jag ungefär så här att jag känner igen mig jättemycket. När jag hade gått klart skolan (vuxenutbildning) och kämpat som en dåre och äntligen fick mina betyg på papper så kändes som att nån ryckte mattan från under mina fötter. Allt var hopplöst, meningslöst, ovisst, inget skulle någonsin bli bra eller "fixa sig" och vart ska jag ta vägen nu då? 
Samma känsla när jag har fått den där jättefina lägenheten som jag så gärna ville ha och precis flyttat in i, eller fått till det med den där killen jag spanat på så länge, eller fått barn, eller köpt något jag velat ha länge, eller haft en trevlig kväll eller ett väldigt givande samtal. Jag blir så otroligt uppe i varv när det är något jag tycker är roligt och stimulerande så jag får hjärtklappning och blir alldeles pirrig i hela kroppen, ibland så mycket att jag blir skakig och hackar tänder som om jag frös. Sen efteråt känns allt helt omotiverande och meningslöst, tom om jag tänker tillbaks på det jag blev så till mig för alldeles nyss, så känns det bara som äsch det där, vad var det för speciellt med det nu då? Som om allt redan är uttömt och jag inte kan känna något mer för den saken.

Och då känns det väldigt tomt i mig. 

Har bara antagit att alla känner så, har aldrig frågat nån eller pratat med nån om det. div>Tack båda för era svar, nu vet jag att jag inte är ensam. Och du recentless, ditt inlägg gav mig ännu fler insikter. Det är ju inte bara med stora händelser som de jag tog upp då jag känner eller känt såhär utan även liknande de du tar upp. Att få killen jag gått och suktat efter te.x, eller när jag fått något materellt jag länge velat ha. Ett exempel på det är en skinnjacka jag köpte för ungefär 1 år sedan. Bara någon månad innan det hade jag köpt en annan skinnjacka men när jag såg denna blev jag kär och jag var säker på att jag skulle bli en lyckligare människa om jag bara fick den. Min make tyckte det var onödigt, dels var den dyr men så hade jag ju nyss köpt en skinnjacka så vad tusan skulle jag med denna till? Men jag var bara tvungen att ha den och lyckades på något sätt övertala min man om att jag behövde den, också.  
Jag kan dock berätta att när den väl fanns i mina ägo var den inte hälften så intressant längre. Snygg jovisst men tydligen inte så snygg att jag ville använda den. Den hänger helt orörd i min garderob fortfarande med lapparna på. Behöver jag nämna vad maken anser om det hela? Detta är så JAG! 

Jag skäms en aning. Jag vill kunna känna tacksamhet, kunna uppskatta nuet, kunna känna mig stolt över mig själv och det jag presterar (om det är något bra) och få njuta av när det väl går bra för mig. Jag har fler ggr än jag kan räkna fått höra att jag är otacksam, att jag aldrig blir nöjd, att jag är BORTSKÄMD (fast det är det sista jag är) m.m och trots att jag aldrig känt att den kritiken varit befogad så har jag förstås undrat vad tusan som är fel med mig. Så tack, TACK för era svar. Betyder mycket för mig att veta att jag inte är ensam. der="0" alt="Hjärta">