<
div class="quote"><
div class="quote-nick">Ti
diz skrev 2010-11-26 00:43:29 följan
de:
div>Kan ju bi
dra me
d att berätta om mitt försök att sy gar
diner, gick inte så bra som väntat, först höll jag på att få gar
dinstången i huvet två gånger å min bästa kompis sitter i soffan å bara skrattar åt mig (jag kan me
d å fixa hemma när han är här, vi har bott ihop förut så han vet precis hur jag fungerar), tappa
de tålamo
det kasta
de iväg gar
dinerna, skäll
de ut honom för att han inte hjälpte mig, samti
digt som jag var arg satt jag å skratta
de åt mitt eget beteen
de. Arg så man skakar men viker sig av skratt samti
digt, var en ny upplevelse kan jag säga.

dth="15" height="15">
Kanske inte så kul men
det visar ju lite på bristen av tålamo
d (vilket jag egentligen har, när
det är nått som är kul eller går bra) å humörsvängningarna jag har.
div>Jag har nog al
drig varit arg och skrattat samti
digt. Gråtit och skrattat har jag
däremot gjort
![Gla<span class=]()
d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" bor
der="0" alt="Gla
d"> Tack för
ditt bi
drag! En sak är säker, an
dra har i alla fall al
drig tråkigt ihop me
d någon som har ADHD/ADD.
Jag var me
d om en märklig hän
delse för ett par år se
dan. Jag bo
dde ihop me
d en polare och vi ha
de varit och köpt varsin glass. I hissen upp till lägenheten slänger jag mitt glasspapper (ja, jag vet, otroligt omoget). Vi går in i lägenheten men så kommer jag på att jag glömt något och måste alltså åka ner me
d hissen igen fortfaran
de ätan
des på glassen. Jag kliver in i hissen och ser att glasspappret låg kvar
där jag "la"
det men
det var inget jag tänkte på utan bara notera
de.
Hissen stannar på någon våning un
der
den vi bo
dde på och in stiger en man i övre me
delål
dern. Han tittar ner på glasspappret och se
dan upp på mig och på glassen som jag äter och kun
de väl konstatera att glassen och pappret "hör
de ihop" så han frågar mig (tjurigt) om
det är jag som slängt pappret i hissen.
Och DÅ inser jag "misstaget", att jag är så gott som buste
d. Men kreativ (och muppig) som jag är så svarar jag: Nä,
det är min kompis.
Mannen mumlar något för sig själv, ser ännu surare ut, suckar och tar upp pappret och slänger
det se
dan i en papperskorg utanför porten. När jag återvän
der till lägenheten berätta
de jag allt för polaren och vi kun
de skratta åt hela grejen. Än i
dag kan jag le åt
det hela men samti
digt tycka att jag bar mig jäkligt omoget och konstigt åt. Det tyckte jag
dock inte
då. Att slänga ett glasspapper så
där på måfå var hur sjukt
det än kan låta naturligt för mig. Alltså, jag han
dla
de rent impulsivt. Snabbt konstatera
de jag att nähe, här finns ingen papperskorg
då får jag väl "lägga" skräpet på golvet/marken
då. Fast... så
där går ju inte mina tankar egentligen, inte
där och
då. Jag bara gör
det utan att tänka på om
det är rätt, fel eller vilka konsekvenser
det kan få vilket IBLAND kan skapa ganska knepiga men roliga situationer.