ADD symptom hos vuxna

Woho!!!
Äntligen verkar det som att jag kan få lite hjälp, ringde pykologen på öppenpsyk igen å tjatade väl ett litet litet hål i huvudet på henne så hon skulle ta uopp mig på deras möte på tisdag!
Hon frågade lite frågor om vad jag hade för symtom, varför jag trodde jag har ADD å sånt. När jag berättade om skolgången så verkade det som att hon faktiskt tog mig på allvar. Så nu hoppas jag att jag ska få komma dit, bli utredd och eventuellt medicinerad. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Håll tummarna alla!

Jag vill bara säga att jag gråter nästan av lättnad när jag läser vad ni alla har skrivit, nu förstår jag äntligen vad som är "fel" på mig. Känner igen mig i i princip allt. Nu förstår jag varför jag alltid upplevt att andra har så lätt att leva och för mig är allting så kämpigt, inget flyter på automatiskt.
Orkar inte skriva mer nu för jag kan knappt samla tankarna, men äntligen har jag hittat någon/några som skulle förstå mig.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-11-28 18:19:57 följande:div>Jag vill bara säga att jag gråter nästan av lättnad när jag läser vad ni alla har skrivit, nu förstår jag äntligen vad som är "fel" på mig. Känner igen mig i i princip allt. Nu förstår jag varför jag alltid upplevt att andra har så lätt att leva och för mig är allting så kämpigt, inget flyter på automatiskt.
Orkar inte skriva mer nu för jag kan knappt samla tankarna, men äntligen har jag hittat någon/några som skulle förstå mig.div>Du är välkommen tillbaka hit till tråden närhelst du vill dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}"><div class="quote"><div class="quote-nick">Tidiz skrev 2010-11-26 14:08:56 följande:div>Woho!!!
Äntligen verkar det som att jag kan få lite hjälp, ringde pykologen på öppenpsyk igen å tjatade väl ett litet litet hål i huvudet på henne så hon skulle ta uopp mig på deras möte på tisdag!
Hon frågade lite frågor om vad jag hade för symtom, varför jag trodde jag har ADD å sånt. När jag berättade om skolgången så verkade det som att hon faktiskt tog mig på allvar. Så nu hoppas jag att jag ska få komma dit, bli utredd och eventuellt medicinerad. dth="15" height="15">
Håll tummarna alla!div>Självklart håller jag mina tummar! d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> Hoppas du vill uppdatera här då och då och berätta hur det går för dig.

<div class="quote"><div class="quote-nick">monsken87 skrev 2010-11-26 08:51:57 följande:div>jag lever konstigt nog..varit iof vaken halva natten med en febrig son han lyckades somna tillslut...men mamma hade svårare...:S

jag kan berätta om julshopping för ca 3 år sen;P

jag å väninnan var i luleå och skulle shoppa, jag suuuper stressad för att hinna med ALLA affärer (helst på en gång) jag ska gå in på H&M märker inte att dom ska stänga så jag kutar rakt in i stängslet där som dom drar ner för dörrarna med huvudet före...alla skrattar och det enda jag kan säga fråga var " jahaa nni ska stänga ,? det var därför det gjorde ont"...

typisk Tarja grejj att göra, alla andra såg att dom höll på å stänga förutom jag, för att jag var helt i min egen värld..:S div>Jag log när jag läste ditt inlägg, det här med stressen att vilja hinna med alla butiker och helst alla samtidigt. Jag känner så väl igen det. När jag kommer in i ett varuhus/shopping centrum blir jag lite som en ko som nyss släppts ut på grönbete. Det finns ju så många butiker och jag vet inte i vilken jag börja. Tror faktiskt inte det syns så mycket på utsidan men inom mig är det kaos, så här märks verkligen mina svårigheter med att sortera relevant information och att lägga upp som nån slags strategi. Det är jag urusel på. 

Tack för att du delade med dig. Hoppas du och ni andra också haft en skön och mysig helg med första advent och allt.  

Jag undrar lite hur jag ska gå tillväga för att få en utredning gjord. Det finns ju de som gör utredningar utan att kräva remiss, har kontaktat två st. men den ena tog 15.000 och den andra 40.000 för en utredning om man kom dit på eget bevåg så att säga. Annars var det upp till ett års väntetid. Det funkar ju inte vilket som... Ringde en psykolog idag och frågade hur det går till om man vill ha en remiss, sekreteraren verkade inte veta alls vad jag pratade om med ADD (hon visste inte ens att det existerade, började prata om att det hette ADHD) men lovade kontakta mig när hon pratat med psykologen. Det låter så fånigt att ringa och säga "hej, jag är 99 procent säker på att jag har ADD, ge mig en remiss till utredning tack". Samtidigt måste man ju börja någonstans, men jag är så extremt otålig och vill att det ska hända NU NU NU. Hade det funnits som alternativ hade jag börjat utredningen redan ikväll, haha. Blir matt när jag tänker på hur många steg som ska gås igenom, hur lång tid det tar, o.s.v.

Nu är jag vuxen och har lärt mig att leva med min problematik, men jag har alltid känslan av att andra har så mycket "lättare att leva", för mig är allting så krångligt och ansträngande. Allt som går på rutin för andra måste jag anstränga mig för. Nu har jag ett eget barn, det är delvis därför jag är så angelägen att få en utredning, jag vill kunna hjälpa honom om han skulle ärva detta av mig.

Mina största problem i nuläget är att jag har så svårt att koncentrera mig, kan inte fokusera mer än nån minut i taget. Att titta på film går inte, hur mycket jag än vill. Min sambo och jag har börjat pausa var 20:e minut så jag får göra något annat emellan, på så vis kan vi trots allt plöja igenom en film under en kväll. Jag påbörjar tusen projekt om dagen men slutför sällan någonting. Ingen känsla för ordning, jag hatar verkligen oordning men vet inte hur jag ska organisera mig så jag får ett städat hem. Allting måste ha en given plats för att jag ska kunna städa, jag måste veta exakt var just den prylen hör hemma. När jag städar är det på ett väldigt kaosartat sätt. Jag börjar i ett hörn för att rensa papper, sen hittar jag en omaka strumpa och då börjar jag leta igenom tvätten för att hitta den andra, då ser jag att jag behöver vika in tvätt och så börjar jag med det, i byrålådan hittar jag en tidning som jag inte läst klart, där hittar jag en artikel med recept, då springer jag ner i köket och börjar plocka fram för middagen o.s.v. o.s.v. Såhär är det hela tiden, min kille blir galen på mig för alla saker till olika projekt som ligger överallt i huset. Nu kanske det låter som att jag är överaktiv, men det är jag inte. Jag är ständigt trött och reagerar ofta på svårigheter med att vilja sova. Fick jag så skulle jag sova minst 16 h om dygnet.

För att det ska funka med min son så har jag helt enkelt skrivit ett schema med mat-, sov- och aktivitetstider. Det underlättar för mig själv också, han mår bra av att ha fasta tider för mat och sömn och jag mår bra av att veta vad som förväntas av mig. Jag är inte helt nitisk med tiderna, men jag har något att rätta mig efter och jag tror att jag skulle må bra av att göra ett likadant schema för mig själv faktiskt. Det får mig dock att känna mig som ett stort barn tyvärr, och så blir jag ännu lite mer uppgiven... :(

Förlåt att det blev så långt!

Var hos min psykolog idag. Fick en akut läkartid på onsdag (brukar ta en månad annars, blev lite imponerad...). Vi ska prata om att jag ska börja på ny anti-depp kur, samt ifall det finns någon medicin som kanske fungerar bättre för mig än strattera som jag för närvarande äter. Jag beskrev ärligt hur jag mått senaste tiden och hon tycker inte att det ska behöva vara så när man äter medicin. Jag har fortfarande jättesvårt att organisera min vardag, när jag kommer hem ligger jag bara i soffan, orkar ingenting. Kan knappt bidra till hemmet genom att städa/laga mat osv. Kan dessutom inte styra mitt humör alls utan får raserianfall hela tiden för löjliga anledningar som i stridens hetta känns jätteviktiga. Jag föreslog kbt och hoppas att hon tar upp det också. Jag måste få hjälp, min vardag fungerar inte, och mitt förhållande slits rejält även om jag tack och lov fått en pojkvän med en rejäl skopa tålamod. Är inte riktigt pepp på att byta till tex concerta eller ritalin, främst eftersom dom är mer vanebildade än vad strattera är, men å andra sidan måste jag prioritera min hälsa och liv just nu, så det får väl bli som det blir. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-11-29 17:07:04 följande:div>Jag undrar lite hur jag ska gå tillväga för att få en utredning gjord. Det finns ju de som gör utredningar utan att kräva remiss, har kontaktat två st. men den ena tog 15.000 och den andra 40.000 för en utredning om man kom dit på eget bevåg så att säga. Annars var det upp till ett års väntetid. Det funkar ju inte vilket som... Ringde en psykolog idag och frågade hur det går till om man vill ha en remiss, sekreteraren verkade inte veta alls vad jag pratade om med ADD (hon visste inte ens att det existerade, började prata om att det hette ADHD) men lovade kontakta mig när hon pratat med psykologen. Det låter så fånigt att ringa och säga "hej, jag är 99 procent säker på att jag har ADD, ge mig en remiss till utredning tack". Samtidigt måste man ju börja någonstans, men jag är så extremt otålig och vill att det ska hända NU NU NU. Hade det funnits som alternativ hade jag börjat utredningen redan ikväll, haha. Blir matt när jag tänker på hur många steg som ska gås igenom, hur lång tid det tar, o.s.v.

Nu är jag vuxen och har lärt mig att leva med min problematik, men jag har alltid känslan av att andra har så mycket "lättare att leva", för mig är allting så krångligt och ansträngande. Allt som går på rutin för andra måste jag anstränga mig för. Nu har jag ett eget barn, det är delvis därför jag är så angelägen att få en utredning, jag vill kunna hjälpa honom om han skulle ärva detta av mig.

Mina största problem i nuläget är att jag har så svårt att koncentrera mig, kan inte fokusera mer än nån minut i taget. Att titta på film går inte, hur mycket jag än vill. Min sambo och jag har börjat pausa var 20:e minut så jag får göra något annat emellan, på så vis kan vi trots allt plöja igenom en film under en kväll. Jag påbörjar tusen projekt om dagen men slutför sällan någonting. Ingen känsla för ordning, jag hatar verkligen oordning men vet inte hur jag ska organisera mig så jag får ett städat hem. Allting måste ha en given plats för att jag ska kunna städa, jag måste veta exakt var just den prylen hör hemma. När jag städar är det på ett väldigt kaosartat sätt. Jag börjar i ett hörn för att rensa papper, sen hittar jag en omaka strumpa och då börjar jag leta igenom tvätten för att hitta den andra, då ser jag att jag behöver vika in tvätt och så börjar jag med det, i byrålådan hittar jag en tidning som jag inte läst klart, där hittar jag en artikel med recept, då springer jag ner i köket och börjar plocka fram för middagen o.s.v. o.s.v. Såhär är det hela tiden, min kille blir galen på mig för alla saker till olika projekt som ligger överallt i huset. Nu kanske det låter som att jag är överaktiv, men det är jag inte. Jag är ständigt trött och reagerar ofta på svårigheter med att vilja sova. Fick jag så skulle jag sova minst 16 h om dygnet.

För att det ska funka med min son så har jag helt enkelt skrivit ett schema med mat-, sov- och aktivitetstider. Det underlättar för mig själv också, han mår bra av att ha fasta tider för mat och sömn och jag mår bra av att veta vad som förväntas av mig. Jag är inte helt nitisk med tiderna, men jag har något att rätta mig efter och jag tror att jag skulle må bra av att göra ett likadant schema för mig själv faktiskt. Det får mig dock att känna mig som ett stort barn tyvärr, och så blir jag ännu lite mer uppgiven... :(

Förlåt att det blev så långt!div>Tyvärr tror jag inte att det finns något alternativ till den långa väntan, förutom att betala privat. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Jag fick också vänta grymt länge på min utredning, och då var jag ändå prioriterad då jag var under arton. Det där med schema lät jättebra! Hoppas det löser sig för dig. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Tids nog får du din utredning, och förhoppningsvis den hjälp du behöver.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

Jag har då aldrig passat in nånstans men inte tänkt att jag kan ha adhd. 
Skulle detta kunna vara symptom på adhd, ska försöka rada upp.

Är allmänt klumpig, snubblar, välter omkull, jättesvårt lära mig simma, cykla å allt det där.

Hade tics som barn men inte längre.

Både extremt envis och kan ge upp för minsta lilla.

Alltid varit obstinat.

Som någon annan skrev, ingenting blev gjort i skolan men det extremt lilla jag företog mig fick jag alltid högsta betyg på.

Har alltid haft en inre rastlöshet som får mig att känna att jag skulle vilja krypa ur mitt eget skinn. Som yngre var jag totalt lamslagen av känslan och kunde inte företa mig någonting, det enda jag kunde tänka klart var hela tiden jag måste ut, jag måste härifrån, varpå jag rymde hemifrån otaliga gånger för jag inte visste vart jag skulle ta vägen med mig själv. Idag hanterar jag det genom att göra något hela tiden, även om jag bara står och hoppar på stället.

Känner inte heller igen ansikten, alla ser ju likadana ut!

Förstår ofta inte när folk skämtar eller är ironiska (ibland kan jag lista ut det om jag tänker efter) Tror aldrig att folk skulle ljuga, som om den möjligheten inte fanns. Gått på några nitar men lär mig ju aldrig.

Vill gärna ha vänner och umgås med folk men det känns som jag inte vet hur man gör, eller vad vänner gör. Har bara bekanta, inga vänner dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Folk säger om mig att jag är besvärlig, pratar för högt, bufflig etc. De tycker oftast om mig trots det, men blir trötta av att umgås med mig.

Har jättesvårt att organisera saker, att handla mat till hushållet är ett helvete. Går jag till affären för att köpa mjölk och bröd så kommer jag hem med 10 grejer och ingen av dem är mjölk eller bröd. Har testat med att skriva lista men orkar till sist inte följa den klart, kan inte bestämma vilken sort jag ska handla av vad osv. Till sist vill jag inte ha nåt och går hem tomhänt. Är 30 årig tvåbarnsmamma som måste handla med min pappa för att få med mig nåt vettigt hem.

Måste ha rutiner och ordning, försöker skapa rutiner som jag följer helt slaviskt ett tag, sen rinner de ut i sanden och mitt liv blir kaos, glömmer betala räkningar etc och får påminnelser. Sen säger jag till mig själv att jag ska fan skärpa mig och skapar nya rutiner, som jag följer slaviskt, ett tag... och så fortsätter det om och om igen.

Ekonomin är skit, för jag är jätteduktig på att göra upp en jättefin och välplanerad budget men kan inte komma ihåg att följa den varje dag hela månaden. 

Har nog svårt att koncentrera mig för jag kan inte se ett tv-program utan att glömma av det och börja med nåt annat, svårt komma ihåg göra rätt på jobbet, minns ingenting av kurser de skickar mig på för orkar inte lyssna och sitta still. Måste jobba utomhus och kan inte ha ett jobb där man är inne och sitter still, det funkar inte alls. 

Dagis å skolan såg det var nåt som inte var som det skulle med mig när jag var liten och var "oroade" men det blev aldrig utrett men har haft specialpedagog å sånt.  

Finns nog massor mer men det här kom jag på nu. Kan det vara så att ha adhd? Vad kan man göra åt det?

Ett av mina barn ska nu precis utredas för adhd, för det yngsta barnet finns än så länge en viss oro för utvecklingen. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (relentless) skrev 2010-11-29 23:03:47 följande:div>Jag har då aldrig passat in nånstans men inte tänkt att jag kan ha adhd. 
Skulle detta kunna vara symptom på adhd, ska försöka rada upp.

Är allmänt klumpig, snubblar, välter omkull, jättesvårt lära mig simma, cykla å allt det där.

Hade tics som barn men inte längre.

Både extremt envis och kan ge upp för minsta lilla.

Alltid varit obstinat.

Som någon annan skrev, ingenting blev gjort i skolan men det extremt lilla jag företog mig fick jag alltid högsta betyg på.

Har alltid haft en inre rastlöshet som får mig att känna att jag skulle vilja krypa ur mitt eget skinn. Som yngre var jag totalt lamslagen av känslan och kunde inte företa mig någonting, det enda jag kunde tänka klart var hela tiden jag måste ut, jag måste härifrån, varpå jag rymde hemifrån otaliga gånger för jag inte visste vart jag skulle ta vägen med mig själv. Idag hanterar jag det genom att göra något hela tiden, även om jag bara står och hoppar på stället.

Känner inte heller igen ansikten, alla ser ju likadana ut!

Förstår ofta inte när folk skämtar eller är ironiska (ibland kan jag lista ut det om jag tänker efter) Tror aldrig att folk skulle ljuga, som om den möjligheten inte fanns. Gått på några nitar men lär mig ju aldrig.

Vill gärna ha vänner och umgås med folk men det känns som jag inte vet hur man gör, eller vad vänner gör. Har bara bekanta, inga vänner dth="15" height="15">

Folk säger om mig att jag är besvärlig, pratar för högt, bufflig etc. De tycker oftast om mig trots det, men blir trötta av att umgås med mig.

Har jättesvårt att organisera saker, att handla mat till hushållet är ett helvete. Går jag till affären för att köpa mjölk och bröd så kommer jag hem med 10 grejer och ingen av dem är mjölk eller bröd. Har testat med att skriva lista men orkar till sist inte följa den klart, kan inte bestämma vilken sort jag ska handla av vad osv. Till sist vill jag inte ha nåt och går hem tomhänt. Är 30 årig tvåbarnsmamma som måste handla med min pappa för att få med mig nåt vettigt hem.

Måste ha rutiner och ordning, försöker skapa rutiner som jag följer helt slaviskt ett tag, sen rinner de ut i sanden och mitt liv blir kaos, glömmer betala räkningar etc och får påminnelser. Sen säger jag till mig själv att jag ska fan skärpa mig och skapar nya rutiner, som jag följer slaviskt, ett tag... och så fortsätter det om och om igen.

Ekonomin är skit, för jag är jätteduktig på att göra upp en jättefin och välplanerad budget men kan inte komma ihåg att följa den varje dag hela månaden. 

Har nog svårt att koncentrera mig för jag kan inte se ett tv-program utan att glömma av det och börja med nåt annat, svårt komma ihåg göra rätt på jobbet, minns ingenting av kurser de skickar mig på för orkar inte lyssna och sitta still. Måste jobba utomhus och kan inte ha ett jobb där man är inne och sitter still, det funkar inte alls. 

Dagis å skolan såg det var nåt som inte var som det skulle med mig när jag var liten och var "oroade" men det blev aldrig utrett men har haft specialpedagog å sånt.  

Finns nog massor mer men det här kom jag på nu. Kan det vara så att ha adhd? Vad kan man göra åt det?

Ett av mina barn ska nu precis utredas för adhd, för det yngsta barnet finns än så länge en viss oro för utvecklingen. div>Jag tycker nog det låter som om det skulle kunna vara ADHD eller möjligen Aspergers syndrom. Många som har det ena har också det andra.
Du frågar vad du kan göra åt det och första steget är kanske att försöka få till en utredning och sedan ta det därifrån, beroende på vad utredningen visar. Själv kontaktade jag vårdcentralen, gick dit och blev remitterad till öppenpsyk och nu väntar jag kallelse därifrån. Vi är många i den här tråden som har känt och känner att vi inte passar in någonstans så det är "bra" att den här tråden finns tycker jag där vi kan ventilera med någon som förstår.   

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-11-29 17:07:04 följande:div>Jag undrar lite hur jag ska gå tillväga för att få en utredning gjord. Det finns ju de som gör utredningar utan att kräva remiss, har kontaktat två st. men den ena tog 15.000 och den andra 40.000 för en utredning om man kom dit på eget bevåg så att säga. Annars var det upp till ett års väntetid. Det funkar ju inte vilket som... Ringde en psykolog idag och frågade hur det går till om man vill ha en remiss, sekreteraren verkade inte veta alls vad jag pratade om med ADD (hon visste inte ens att det existerade, började prata om att det hette ADHD) men lovade kontakta mig när hon pratat med psykologen. Det låter så fånigt att ringa och säga "hej, jag är 99 procent säker på att jag har ADD, ge mig en remiss till utredning tack". Samtidigt måste man ju börja någonstans, men jag är så extremt otålig och vill att det ska hända NU NU NU. Hade det funnits som alternativ hade jag börjat utredningen redan ikväll, haha. Blir matt när jag tänker på hur många steg som ska gås igenom, hur lång tid det tar, o.s.v.

Nu är jag vuxen och har lärt mig att leva med min problematik, men jag har alltid känslan av att andra har så mycket "lättare att leva", för mig är allting så krångligt och ansträngande. Allt som går på rutin för andra måste jag anstränga mig för. Nu har jag ett eget barn, det är delvis därför jag är så angelägen att få en utredning, jag vill kunna hjälpa honom om han skulle ärva detta av mig.

Mina största problem i nuläget är att jag har så svårt att koncentrera mig, kan inte fokusera mer än nån minut i taget. Att titta på film går inte, hur mycket jag än vill. Min sambo och jag har börjat pausa var 20:e minut så jag får göra något annat emellan, på så vis kan vi trots allt plöja igenom en film under en kväll. Jag påbörjar tusen projekt om dagen men slutför sällan någonting. Ingen känsla för ordning, jag hatar verkligen oordning men vet inte hur jag ska organisera mig så jag får ett städat hem. Allting måste ha en given plats för att jag ska kunna städa, jag måste veta exakt var just den prylen hör hemma. När jag städar är det på ett väldigt kaosartat sätt. Jag börjar i ett hörn för att rensa papper, sen hittar jag en omaka strumpa och då börjar jag leta igenom tvätten för att hitta den andra, då ser jag att jag behöver vika in tvätt och så börjar jag med det, i byrålådan hittar jag en tidning som jag inte läst klart, där hittar jag en artikel med recept, då springer jag ner i köket och börjar plocka fram för middagen o.s.v. o.s.v. Såhär är det hela tiden, min kille blir galen på mig för alla saker till olika projekt som ligger överallt i huset. Nu kanske det låter som att jag är överaktiv, men det är jag inte. Jag är ständigt trött och reagerar ofta på svårigheter med att vilja sova. Fick jag så skulle jag sova minst 16 h om dygnet.

För att det ska funka med min son så har jag helt enkelt skrivit ett schema med mat-, sov- och aktivitetstider. Det underlättar för mig själv också, han mår bra av att ha fasta tider för mat och sömn och jag mår bra av att veta vad som förväntas av mig. Jag är inte helt nitisk med tiderna, men jag har något att rätta mig efter och jag tror att jag skulle må bra av att göra ett likadant schema för mig själv faktiskt. Det får mig dock att känna mig som ett stort barn tyvärr, och så blir jag ännu lite mer uppgiven... :(

Förlåt att det blev så långt!div>Vet du, jag tycker det verkar som om kunskapen om ADHD eller kanske just underdiagnosen ADD är relativt dålig bland vårdpersonalen. Läkaren jag träffade sa till mig: Jag kan med ganska stor sannolik säga att du har INTE ADHD för jag har träffat människor som har det och dom kan inte sitta sådär stilla som du gör nu och tala lugnt och sakligt. För mig, som precis läst om både ADHD och ADD hos vuxna kändes det som en käftsmäll. För enligt den informationen jag tagit del av, via böcker, dokumentärer, artiklar och er här i tråden så stämmer inte det som läkaren sa till mig. En människa med ADHD är inte hyperaktiv HELA tiden och det är skillnad på en 8-åring med ADHD och en 35-åring med samma diagnos. En person med ADHD mognar och utvecklas som alla andra. Vuxna med diagnos har (vad jag förstått) ofta lärt sig att antingen dölja sina "handikapp" eller uppfunnit olika strategier och hjälpmedel för att lättare ta sig fram i vardagen.

Nu vet ju inte jag om jag har ADHD eller ADD. Men vi säger att jag har det. Och jag vågar nog påstå att de svårigheter och problem jag har inte syns vid en första anblick. Förmodligen inte ens vid en andra. Men de som lär känna mig kommer förr eller senare märka att jag inte är "som alla andra" och de som lever nära inpå mig (som min man) är de som verkligen får se hela "registret" och som också (tyvärr) blir drabbade eller påverkade av det. 

Jag tycker att du ska ge dig själv credit som faktiskt lyckats få till ett schema som du försöker följa med din son. För en "normalstörd" människa är det förmodligen inget att höja på ögonbrynen åt, men för mig, och säkert för många andra här i tråden är det stort. Jag skulle verkligen också behöva ett schema (jag går hemma med min son) och har nämnt det för min make då och då, oftast i de stunder då jag känner mig helt slutkörd, trött och uppgiven p.g.a allt kaos som är runtomkring mig. Min man säger då att det är väl BARA att skriva ett schema då. Bara? Förstår han inte vad det kräver av mig? Förstår han inte att jag inte klarar det? Jag har försökt många ggr men så fastnar jag på om jag ska sätta lunchen vid kl 12 eller 12:30, om sonen och jag ska gå ut innan eller efter lunch eller andra ovidkommande saker och tillslut lägger jag bara ner hela skiten för jag blir så trött på mig själv. Jag inte heller be min make skriva schemat åt mig för jag vill göra det själv *kan själv, vet bäst* men jag klarar inte av det. Så, credit till dig som lyckats och ännu mer credit ska du ha för att du följer det också, nitiskt eller ej... det är svårt att följa något till punkt pch pricka med småbarn. 

Jag hoppas att sekreteraren eller psykologen hör av sig till dig snart igen. Jag vet att det är urjobbigt att vänta, jag känner precis likadant som du, som sagt. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> 
Uppdatera gärna hur det går. Om du vill.