ADD symptom hos vuxna

Vilken tur du har då som får prova mediciner redan nu. Jag önskar att jag fick det också så jag kunde börja jobba mer än jag gör o orka med det. Tror mediciner skulle hjälpa o gör mig mindre splittrad o klara av att fokusera på det jag gör just då o inte på allt annat också så jag avslutar o börjar på det istället.

Ang att många tjejer är tysta osv stämmer inte på dotra, hon är sådär riktigt utåtagerande o har en hemsk attityd, iaf i skolan men hemma är hon from som ett lamm. Jag var tvärtom, all ilska o ledsamhet jag drog på mig från andra gick jag hem och öste ur på min stackars mamma. Ibland har jag önskat att hon varit hårdare mot mig i uppväxten det var i stort sett jag som bestämde hemma (var bara jag o mamma från 11 års ålder). Jag är hårdare mot min dotter och jag tror det är bra ändå. Jag är konsekvent osv o hon har en annan respekt för mig än jag hade för min mamma.

Kan skriva en bok om ja inte hindrar mig nu dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> så d får räcka sådär nu. Ännu ett symtom; för pratsam (fast i skrift, tala är inte min grej men jag kan min väg kring ord och skriva är mkt lättare för mig när d kommer till att uttrycka mig).

<div class="quote" data-id="63236528"><div class="quote-nick">mammamia78 skrev 2012-01-27 11:10:06 följande:div>Vilken tur du har då som får prova mediciner redan nu. Jag önskar att jag fick det också så jag kunde börja jobba mer än jag gör o orka med det. Tror mediciner skulle hjälpa o gör mig mindre splittrad o klara av att fokusera på det jag gör just då o inte på allt annat också så jag avslutar o börjar på det istället.

Ang att många tjejer är tysta osv stämmer inte på dotra, hon är sådär riktigt utåtagerande o har en hemsk attityd, iaf i skolan men hemma är hon from som ett lamm. Jag var tvärtom, all ilska o ledsamhet jag drog på mig från andra gick jag hem och öste ur på min stackars mamma. Ibland har jag önskat att hon varit hårdare mot mig i uppväxten det var i stort sett jag som bestämde hemma (var bara jag o mamma från 11 års ålder). Jag är hårdare mot min dotter och jag tror det är bra ändå. Jag är konsekvent osv o hon har en annan respekt för mig än jag hade för min mamma.

Kan skriva en bok om ja inte hindrar mig nu dth="15" height="15"> så d får räcka sådär nu. Ännu ett symtom; för pratsam (fast i skrift, tala är inte min grej men jag kan min väg kring ord och skriva är mkt lättare för mig när d kommer till att uttrycka mig).div>
Så va de för mig med! Va tyst och stillsam, blyg i skolan...
Hemma va jag speedy gonzales gånger 10...  

Jag var inte direkt speedad hemma men det var bara där mina vredesutbrott kom fram och mamma fick ta skit för saker hon inte hade gjort nåt för o förtjäna. Jag vågade ta ut allt jag la på mig från andra bär jag var hemma med mamma. Visste ju att hon finns där oavsett hur jag beter mig och det var ju en slags trygghet det med. Har ju alltid känt att jag måste vara alla andra till lags hela tiden så jag uppförde mig alltid så väl i skolan, hade dock svårt o vänta på min tur o ville alltid vara först i kön.
Var inte den som sa ifrån om jag blev illa behandlad

Det jobbigaste är att många har fördomar om Adhd/add, så om man berättar för någon att man ska utredas kan en del säga "Nää men du har väl inte det?!!". Jag var en mobbare när jag var liten, dominant och lite sådär besserwisser. Sen på högstadiet blev jag mer tillbakadragen och blyg. Har också haft en tendens att bli väldigt flamsig på lektionerna och försökte "få med mig" andra. Har en lillasyster som sattes i kö för utredning när hon var 13 år (12 år sedan), men hon satte sig på tvären och vägrade. Hon klarar sig bättre idag men helt klart har hon Adhd hon med. Likaså min morfar & morbror, ingen tvekan där trots avsaknad av utredning och diagnos. Pga detta har jag nog alltid funderat på om jag själv har det, men varje person (psykologer mm) jag tagit upp det med har avfärdat det. Men nu när jag har riktiga problem så blir det så mycket tydligare att det inte går att sopa under mattan längre. Läste i tidningen idag att Linda Thelenius (fd Rosing) har fått diagnos ADHD. Det kunde jag ha berättat för länge sedan dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> mammamia78: visst har du skrivit i ett adhd-forum också? Tycker att jag känner igen din historia. Jag hoppas i alla fall att du och din dotter får komma på utredning snart! Själv fick jag gå före i kön (tror jag), har bara tagit 1,5 mån från att remissen skickats. Är så glad för det!

<div class="quote" data-id="63237202"><div class="quote-nick">mammamia78 skrev 2012-01-27 11:58:54 följande:div>Jag var inte direkt speedad hemma men det var bara där mina vredesutbrott kom fram och mamma fick ta skit för saker hon inte hade gjort nåt för o förtjäna. Jag vågade ta ut allt jag la på mig från andra bär jag var hemma med mamma. Visste ju att hon finns där oavsett hur jag beter mig och det var ju en slags trygghet det med. Har ju alltid känt att jag måste vara alla andra till lags hela tiden så jag uppförde mig alltid så väl i skolan, hade dock svårt o vänta på min tur o ville alltid vara först i kön.
Var inte den som sa ifrån om jag blev illa behandladdiv>Uh, känner igen det där med att ta ut allt på mamma! Fy så dåligt samvete jag haft många gånger...<div id="forummessagefooter">http://mojomeravdetgoda.blogspot.com/div>

Hej!

Jag fick ju diagnosen ADD för lite mer än ett år sedan, det var skönt att få det på papper men jag hade aldrig föreställt mig att det var så svårt att förstå´mentalt att jag har något som klassas som en funktionsnedsättning. jag har läst massor om add och känner igen mig i allt MEN mentalt kan jag inte förlika mig med det.  Jag har alltid fått höra om du kämpar försvinner dina problem, du kan inte låta dig ryckas med av dina känslor, nu känns det som om allt är en stor lögn som jag strävat efter. Jag har strävat efter något som är möjligt för andra men som är en omöjlighet för mig. Nu har jag inte enbart add, utan återkommande depp som ev kan vara bipolär sjukdom. Men HALLÅ! det skulle inte bli så här ju, jag hade planerat för ett annat liv. Det var ju JAG som skulle vårda och stötta patienter det var inte jag som skulle bli vårdad. Känner mig grundlurad av mitt eget liv.

Idag var första gången min arbetsterapeut fick mig att säga orden, att jag inte accepterat. Han har försökt hjälpa mig i ett år nu men utan större resultat. Nu förstår jag ju varför, jag har hela tiden förträngt att min diagnos begränsar mig i vissa delar av livet. Självklart är ju livet inte över men jag måste acceptera att jag inte kan gå samma väg som alla andra, jag måste klara av alla påtryckningar från omvärlden och stå för att jag fungerar på ett annat sätt.

Ja jag SKÄMS, jag trodde ju att jag kunde ge mina barn en frisk mamma som fixar allt, en bullmamma som är glad och pigg. NU är jag en mamma med bristande ork, en mamma som kämpar sig igenom varje dag, en mamma som helt enkelt inte fixar livet.

Min enda önskan just nu är att mentalt förstå att detta är min lott i livet, jag kan inte sudda ut det hur mycket jag än blundar. Det är dags att jag finner MIN väg.. men hur lätt är det?d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> 

<div class="quote" data-id="63239623"><div class="quote-nick">Lindaskrinda skrev 2012-01-27 14:39:17 följande:div>Hej!

Jag fick ju diagnosen ADD för lite mer än ett år sedan, det var skönt att få det på papper men jag hade aldrig föreställt mig att det var så svårt att förstå´mentalt att jag har något som klassas som en funktionsnedsättning. jag har läst massor om add och känner igen mig i allt MEN mentalt kan jag inte förlika mig med det.  Jag har alltid fått höra om du kämpar försvinner dina problem, du kan inte låta dig ryckas med av dina känslor, nu känns det som om allt är en stor lögn som jag strävat efter. Jag har strävat efter något som är möjligt för andra men som är en omöjlighet för mig. Nu har jag inte enbart add, utan återkommande depp som ev kan vara bipolär sjukdom. Men HALLÅ! det skulle inte bli så här ju, jag hade planerat för ett annat liv. Det var ju JAG som skulle vårda och stötta patienter det var inte jag som skulle bli vårdad. Känner mig grundlurad av mitt eget liv.

Idag var första gången min arbetsterapeut fick mig att säga orden, att jag inte accepterat. Han har försökt hjälpa mig i ett år nu men utan större resultat. Nu förstår jag ju varför, jag har hela tiden förträngt att min diagnos begränsar mig i vissa delar av livet. Självklart är ju livet inte över men jag måste acceptera att jag inte kan gå samma väg som alla andra, jag måste klara av alla påtryckningar från omvärlden och stå för att jag fungerar på ett annat sätt.

Ja jag SKÄMS, jag trodde ju att jag kunde ge mina barn en frisk mamma som fixar allt, en bullmamma som är glad och pigg. NU är jag en mamma med bristande ork, en mamma som kämpar sig igenom varje dag, en mamma som helt enkelt inte fixar livet.

Min enda önskan just nu är att mentalt förstå att detta är min lott i livet, jag kan inte sudda ut det hur mycket jag än blundar. Det är dags att jag finner MIN väg.. men hur lätt är det?d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> div>Åh... ditt inlägg var ett stort wake up-call... Sitter med en klump i halsen nu. Jag kanske kan förlika mig med detta, men kan min sambo det? Han verkar mer inne på att jag måste göra något så att jag blir "bra".<div id="forummessagefooter">http://mojomeravdetgoda.blogspot.com/div>

<div class="quote" data-id="63239748"><div class="quote-nick">Stövelkatten skrev 2012-01-27 14:49:04 följande:div>Åh... ditt inlägg var ett stort wake up-call... Sitter med en klump i halsen nu. Jag kanske kan förlika mig med detta, men kan min sambo det? Han verkar mer inne på att jag måste göra något så att jag blir "bra".div>Ja om man levde själv på denna planet skulle jag nog kunna tänka "skit samma", men nu ska man vara som alla andra och är man inte det, ja då är man lat eller handikappad på nåt sätt. Jag kan inte sätta mig i något av de facken trodde jag, men kanske tillhör jag de som har svårigheter, kanske är min väg begränsad. Men jag VILL inte, önskar man kunde spola tillbaka och börja om, börja om utan symptom , börja om och gå samma väg som alla andra. Detta är ju en omöjlighet, jag måste finna min väg, men det gör så ONT

<div class="quote" data-id="63238940"><div class="quote-nick">Anonym (En till) skrev 2012-01-27 13:53:36 följande:div>Det jobbigaste är att många har fördomar om Adhd/add, så om man berättar för någon att man ska utredas kan en del säga "Nää men du har väl inte det?!!". Jag var en mobbare när jag var liten, dominant och lite sådär besserwisser. Sen på högstadiet blev jag mer tillbakadragen och blyg. Har också haft en tendens att bli väldigt flamsig på lektionerna och försökte "få med mig" andra. Har en lillasyster som sattes i kö för utredning när hon var 13 år (12 år sedan), men hon satte sig på tvären och vägrade. Hon klarar sig bättre idag men helt klart har hon Adhd hon med. Likaså min morfar & morbror, ingen tvekan där trots avsaknad av utredning och diagnos. Pga detta har jag nog alltid funderat på om jag själv har det, men varje person (psykologer mm) jag tagit upp det med har avfärdat det. Men nu när jag har riktiga problem så blir det så mycket tydligare att det inte går att sopa under mattan längre. Läste i tidningen idag att Linda Thelenius (fd Rosing) har fått diagnos ADHD. Det kunde jag ha berättat för länge sedan dth="15" height="15"> mammamia78: visst har du skrivit i ett adhd-forum också? Tycker att jag känner igen din historia. Jag hoppas i alla fall att du och din dotter får komma på utredning snart! Själv fick jag gå före i kön (tror jag), har bara tagit 1,5 mån från att remissen skickats. Är så glad för det!div>Ja jag har skrivit överallt typ dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag har ju inte funderat alls över om jag skulle ha detta förut innan det kom fram att dottern nog har det och någon sa kolla om ADHD för vuxna så då gjorde jag det och det var som  om nån skrev om MIG satte ord på allt jag kände osv..

När jag var 11 skilde sig mina föräldrar och jag bodde med mamma, umgicks inte så mkt med pappa alls, hälsade på han lite då o då men det var aldrig nån varannan vecka eller helg eller nå sånt, jag ville inte det själv heller. Har hört sen att jag är så otroligt lik pappa både utseendemässigt och i sättet och när jag o mamma bråkar så säger hon det alltid, vi bråkar väl på samma sätt jag o pappa iom våra diagnoser eller ja vi har inte fått några diagnoser ännu, pappa har aldrig fått det och lär aldrig få det heller iaf inte på papper så att säga. Har alltid känt mig annorlunda mot andra men inte kunnat sätta fingret på vad och liksom bara försökt acceptera att såhär är jag och så är det med det liksom. Har aldrig hört talas om detta under uppväxten direkt, nånting i förbifarten om att mina brorsöner hade det fick jag väl höra men min halvbror är drygt 20 år äldre än mig så vi har aldrig levt ihop och aldrig haft den typen av kontakt som man kanske har med syskon. Jag har en halvsyster på mammas sida också som jag däremot har växt upp med men jag känner att hon är så otroligt annorlunda mot mig och ingen jag skulle umgås med som vän om jag träffat henne och vi inte var släkt. Som natt och dag och mamma har ju inte nån diagnos heller vad jag vet om. Men nu först när jag blivit vuxen så har jag fått veta en del om hur pappa nog har en asperger diagnos också och att min bror har det osv.. jag har inte vetat ett skit när jag växte upp vilket har fått mig på många fel vägar i livet och det har varit lönlöst o försöka råda mig nåt för jag har gjort som JAG ville iaf hela tiden.

Så mkt som jag skulle kunna skriva här men om jag inte slutar nu så kommer jag aldrig komma iväg till tvättstugan och hänga kläderna på tork dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Känns iaf bra att äntligen börja få veta vad det beror på att man mår som man mår och varför man inte klarat göra si eller så i livet liksom.<div id="forummessagefooter">http://malinwallbenlamine.blogspot.com/div>

Ni tjejer här; hur klarade ni er i skolan? Låg och mellanstadiet klarade jag utan problem. Jag låg till och mer i framkant och hade lite problem med att hejda mig. Ville liksom göra allt före alla andra och visa hur bra jag var. Eller nåt sånt. Mellanstadiet var jag medel eller strax under. Gymnasiet var jobbigt och jag var nog en av de sämsta i klassen. Jag har alltid haft en förmåga att lära mig saker snabbt, men allt som kräver att man måste läsa långa texter och "förstå" har aldrig fastnat på mig. Jag hade bra betyg i naturämnen och språk då de är logiska men sånt som samhällskunskap och historia har jag haft stora problem med. Det värsta var kanske när man blev tvingad att läsa en bok man inte hade valt själv. Jag läste dem aldrig. MEN, jag älskar som många andra här att läsa böcker. OM jag har valt den själv vill säga =)