ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (hmm) skrev 2010-12-03 20:41:09 följande:div>Vad har du mer på asberger som kan skilja det från ADD? Det är där jag är så osäker. Ser massor i asperger, när det gäller mig men samtidigt är det mycket i ADD som passar också.div>Det är inte särskilt mycket, men när jag var liten hade jag krångliga och tvångsmässiga rutiner för mig, samt en del vokala och fysiska tics, jag var också väldigt lillgammal. Kunde ibland reagera panikartat på förändringar, fast inte alltid. Var inbunden, levde mycket i min egen värld och hade svårt att interagera "rätt" med andra människor.
Detta är dock svårigheter som mycket väl kan förklaras av ADD...

Jag blev alltid förbisedd eftersom jag var bra på att dölja mina svårigheter och för att jag hade så lätt för mig i skolan. Hade jag varit ett stökigt problembarn med inlärningssvårigheter så hade de uppmärksammat mig och förmodligen hade mycket i livet varit lättare. Men nu blev det inte så, nu sitter jag istället här som 29:åring och genomgår värsta existensiella krisen. :o)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-03 20:50:20 följande:div>Det är inte särskilt mycket, men när jag var liten hade jag krångliga och tvångsmässiga rutiner för mig, samt en del vokala och fysiska tics, jag var också väldigt lillgammal. Kunde ibland reagera panikartat på förändringar, fast inte alltid. Var inbunden, levde mycket i min egen värld och hade svårt att interagera "rätt" med andra människor.
Detta är dock svårigheter som mycket väl kan förklaras av ADD...

Jag blev alltid förbisedd eftersom jag var bra på att dölja mina svårigheter och för att jag hade så lätt för mig i skolan. Hade jag varit ett stökigt problembarn med inlärningssvårigheter så hade de uppmärksammat mig och förmodligen hade mycket i livet varit lättare. Men nu blev det inte så, nu sitter jag istället här som 29:åring och genomgår värsta existensiella krisen. :o)div>Jo men och andra sidan spelar det tydligen ingen roll om man var problem barn eller inte, för jag var mer problembarn. Lite egen, hade inte mycket kompisar, trivdes bäst själv och pyssla med mitt.
Vart skickad fram och tillbaka på barnhem mellan 7 månader-4 år. skolhem vid 12,  fosterhem vid 14, ungdomshem vid 15, egen lägenhet vid 16, barn vid 17 osv...Var ganska våghalsig när jag var liten, men samtidigt väldigt blyg och tillbakadragen, finns massor med grejer men jag vet inte om "allt" som har hänt i barndomen är det som har gjort mig som jag är eller om det verkligen är aspi/ADD. jaja den som lever får se :)

Ett säkert tecken på att man har ADD är att man är en trevlig typ. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-03 19:05:48 följande:div>d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> Jag läste något om det fenomenet, att många människor med ADHD kan förutspå vad den andra personen ska säga i nästa mening och därför blir vi så irriterade när någon drar ut på svaret eller snackar en massa goja kring problemet. Detta händer mig jätteofta och flera ggr om dagen med min make som dessutom är en sån att när man frågat honom en fråga så kan det ta upp till en minut (jag skojar inte) innan han svarar. Gaaaaaaaaaaaaah!! Och när jag säger att han ska skynda sig säger han att han måste tänka först. Måste tänka? I alla fall så berodde detta på att många med ADHD är inutiativa och inkännande.

Jag älskar också att fota men har ingen fin kamera (än). Den jag har kan jag inte riktigt med för precis som du struntade jag i att läsa instruktionsboken. Det är "learning as I go" här d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

Jo det här med ätstörningar och att det är vanligt hos människor med ADHD har jag läst. Jag har aldrig varit drabbad av det, inget allvarligt iaf. Däremot har jag varit utsatt för våldtäkt och annat skit och det kan väl också kanske ha påverkat i viss mån även om jag var sådan här redan innan våldtäkten.
Inga restless legs här. Jag har bara hört uttrycket förut så var tvungen att googla. Men nej, det är inget jag känner igen. Låter däremot ganska jobbigt. Har du mycket ont av det?

Det låter som om vi är lite på samma ställe. Visst, jag är väl inte helt övertygad än om att jag har ADHD eller ADD men mycket tyder på det. Jag har också svårt att släppa detta, tänker på det nästan konstant, ifrågasätter mig själv, mitt liv och saker som hänt. Sedan detta uppdagades ser jag saker i mitt liv ur ett annat perspektiv, jag ser min del och mitt ansvar i situationer som uppstått som jag tidigare bara avfärdat som något som var någon annans fel. Det är tungt men samtidigt känns det som en lättnad. Jag hoppas nu att utredningen så småningom kommer att visa på ADHD/ADD annars kommer det nog kännas väldigt snopet, tror inte du det? 
Jag tror inte jag skulle kunna släppa det där... inte nöja mig. 

Hursom, grattis? till bedömningssamtalet. Måste iaf kännas skönt att ha fått en tid och ett bestämt datum. Hoppas du vill fortsätta skriva här och uppdatera oss.  
    div>Hemskt att höra vad du har varit med om. :(
Självklart kommer jag uppdatera, jag kan inte låta denna tråd vara långa stunder. Är här och kollar hela tiden, det går bara runt runt i hjärnan just nu.

Har inte skrivit på länge, men har läst allt ni andra skrivit och försöker hänga med så gott det går! der="0" alt="Flört"> Jag känner mig så vilsen och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med detta. Allt ni skrivit stämmer på pricken in på mig (förutom oförmågan att planera - handla, - laga mat, som jag inte alls har några bekymmer med). Ena dagen känner jag mig mogen för att ringa vc och berätta om mitt problem, andra dagen förtränger jag det och intalar mig att jag bara inbillar mig... I dag har varit en riktig pissdag då jag bara velat dö. Maken erbjuder tyvärr inget stöd alls i detta och menar att jag bara svamlar...

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-02 14:02:34 följande:div>Nu ska jag göra ett försök att svara ordentligt, inte bara hipp happ och sen posta snabbt som attan i ren impuls. dth="15" height="15">

Förälskelser - check. Jag avverkade väldigt många förhållanden under tonåren, blev kär och ville göra allt på en gång, förlovning, barn, gemensamt boende - allt kändes rätt och skulle göras på en gång. Efter ett par veckor, ibland ett par månader, hade jag tröttnat och ville ingenting av det istället. Tur att jag inte hann med att göra nå't drastiskt förrän jag verkligen var mogen för det. ;)

Fastnar för låtar gör jag också och kan ha samma låt spelandes gång på gång på gång i ipoden när jag är ute och går t.ex.

Krånglig relation med mamma - check. Dock mkt bättre nu, var kaos i tonåren.

Bedömningssamtalet kostar 2200 kr på denna klinik, rätt saftigt men definitivt värt det för att få veta om en utredning är aktuell.

En annan sak jag undrar över, är ni andra också motoriskt klumpiga? Jag har svårt att koordinera mina rörelser, dansar inte bra, går in i saker, verkar ha svårt att veta "var min kropp börjar och slutar". Slår i höfterna, tårna, välter saker med händerna o.s.v. Tappar ofta greppet om saker jag håller i o.s.v.div>Som jag skrev tidigare hade jag jättesvårt att lära mig simma, gick i simskola från första klass men lärde mig inte att simma förrän sommarlovet efter fyran. Går in i saker ja, missar alltid "halva" dörröppningen och springer rakt in i dörrkarmen. Svårt att gå i trappor utan att snubbla, och speciellt när jag går nerför trappor har jag lätt att missa trappsteg å kliva rakt i luften. Håller saker för hårt, som pennor i skolan brukade gå av på mitten och jag fick kramp i hela armen för jag höll i så hårt, eller för löst - kaffekoppen åker rakt i golvet. Slår sönder något varje gång jag diskar. 

Jag blir inte kär så lätt i alla fall. Litar inte på nån men det har nog mycket med dåliga erfarenheter att göra - alltså att jag vet av erfarenhet att jag har dåligt omdöme vad gäller killar och att jag inte bör lita på min magkänsla dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> , så håller oftast folk på behörigt avstånd. Däremot har jag ju mina "specialintressen" och jag gör aldrig nånting lite halvdant utan fångar nåt mitt intresse så är det hela vägen utan kompromisser som gäller. Sen brukar jag "bränna ut" mig på den grejen efter ett tag så att jag inte orkar tänka på det eller påminnas om det för att det har alltid tagit över hela mitt liv och gjort min tillvaro antingen outhärdlig eller bara icke-fungerande. Det brukar bara komma sådär när jag är helt uppslukad av nåt "projekt" så plötsligt en dag ska jag läsa om det som är mitt intresse som jag brukar göra och då kan jag inte koncentrera mig och orkar inte läsa färdigt, då är det kört med det intresset. Och då blir jag också sådär tom som vi pratade om innan, och sen är jag rastlös och frustrerad tills jag hittar något nytt. Och det kan ta månader i värsta fall.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (B) skrev 2010-12-03 23:26:02 följande:div>Har inte skrivit på länge, men har läst allt ni andra skrivit och försöker hänga med så gott det går! der="0" alt="Flört"> Jag känner mig så vilsen och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med detta. Allt ni skrivit stämmer på pricken in på mig (förutom oförmågan att planera - handla, - laga mat, som jag inte alls har några bekymmer med). Ena dagen känner jag mig mogen för att ringa vc och berätta om mitt problem, andra dagen förtränger jag det och intalar mig att jag bara inbillar mig... I dag har varit en riktig pissdag då jag bara velat dö. Maken erbjuder tyvärr inget stöd alls i detta och menar att jag bara svamlar...div>Lider du av det? Då inbillar du dig inte.
Och lider det gör du ju uppenbarligen, nå't så fruktansvärt. :(

Ledsen att höra att din make inte stöder dig i detta, det gör det tusen ggr jobbigare. Men du måste stå på dig... Har du provat att läsa "symtomlista" för honom? Eller läsa våra berättelser här, om hur vi andra fungerar (eller inte fungerar)? Jag gjorde det för min kille och han kunde ju inte annat än att hålla med om att det var ju på pricken jag, det mesta iallafall... Vissa av symtomen är dock "tysta" och man kanske gör sitt bästa för att dölja dem och då kan det bli svårt för andra att se situationen som den är.. Iallafall om man är en duktig skådis, och det tror jag många av oss är i många situationer. Man vill liksom passa in.

Fråga honom vad han tycker du har för egenheter, vad han ogillar med dig eller vilka saker med dig som är udda. Det gjorde jag också med min kille, och det kunde vi sen bocka av MYCKET mot add-symtomen. T.ex. hatar min kille att jag är så rörig med mina saker, det har ju sin förklaring i att jag påbörjar alla dessa projekt överallt, och sen ligger de där i väntan på att bli slutförda, vilket de aldrig blir. Jag hör mig själv säga varje dag till min kille "nej, plocka inte bort det där, jag håller på med det". Då kan det vara en stickning som ligger på bordet, en hög med räkningar och bankdosa på soffbordet, matlådeburkar på köksbänken som väntar på att fyllas med barnmat, en hög med ren tvätt som är på väg in i skåpet, ett par trasiga byxor + nål och tråd på bänken, skötväskan som håller på att packas för utflykt o.s.v. o.s.v. Dessa aktiviteter växlar jag hetsigt mellan, eftersom jag ständigt glömmer bort vad jag håller på med.
Jag har som sagt ingen formell diagnos än så jag ska inte sitta här och låta som jag kan/förstår/vet allt, men såhär känner jag och så gör jag för att hantera situationen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (relentless) skrev 2010-12-03 23:47:58 följande:div>Som jag skrev tidigare hade jag jättesvårt att lära mig simma, gick i simskola från första klass men lärde mig inte att simma förrän sommarlovet efter fyran. Går in i saker ja, missar alltid "halva" dörröppningen och springer rakt in i dörrkarmen. Svårt att gå i trappor utan att snubbla, och speciellt när jag går nerför trappor har jag lätt att missa trappsteg å kliva rakt i luften. Håller saker för hårt, som pennor i skolan brukade gå av på mitten och jag fick kramp i hela armen för jag höll i så hårt, eller för löst - kaffekoppen åker rakt i golvet. Slår sönder något varje gång jag diskar. 

Jag blir inte kär så lätt i alla fall. Litar inte på nån men det har nog mycket med dåliga erfarenheter att göra - alltså att jag vet av erfarenhet att jag har dåligt omdöme vad gäller killar och att jag inte bör lita på min magkänsla dth="15" height="15"> , så håller oftast folk på behörigt avstånd. Däremot har jag ju mina "specialintressen" och jag gör aldrig nånting lite halvdant utan fångar nåt mitt intresse så är det hela vägen utan kompromisser som gäller. Sen brukar jag "bränna ut" mig på den grejen efter ett tag så att jag inte orkar tänka på det eller påminnas om det för att det har alltid tagit över hela mitt liv och gjort min tillvaro antingen outhärdlig eller bara icke-fungerande. Det brukar bara komma sådär när jag är helt uppslukad av nåt "projekt" så plötsligt en dag ska jag läsa om det som är mitt intresse som jag brukar göra och då kan jag inte koncentrera mig och orkar inte läsa färdigt, då är det kört med det intresset. Och då blir jag också sådär tom som vi pratade om innan, och sen är jag rastlös och frustrerad tills jag hittar något nytt. Och det kan ta månader i värsta fall.div>Oj vad jag känner igen mig.
Simmandet hade jag också svårt med, jag lärde mig i "rätt klass" men ändå långt efter de andra.
Hålla saker för hårt vs. för löst - alltid. Har också knäckt pennor, framförallt blyertsspetsar - de rök på löpande band. Så'na där som man klickar fram blyertsspets med, de är hopplösa, funkar inte alls.

Det där med specialintressen är också exakt samma för mig. Ett tag stickade jag mössor, då stickade jag liksom inte ett par mössor under nån månads tid, utan då stickade jag ungefär 50 mössor på en månad, jag stickade konstant. Sen tröttnade jag och spydde nästan på stickorna... Efter ett tag kunde jag återuppta det, men nu är det på add-nivå - det vill säga att jag stickar lite och sen tröttnar och repar upp allting eller så blir det liggande halvfärdigt.

Jag har svårt att göra någonting alls med måtta, eller "lagom". Det var f.ö. också en av frågorna i testet jag gjorde. Äter jag godis så äter jag tills jag mår illa, dricker jag alkohol så blir det ofta lite för mycket, shoppar jag så shoppar jag mer än jag egentligen har budget till, ska jag börja träna så ska jag träna varje dag för att det ska kännas "rätt" o.s.v. Allt eller inget verkar jag och många av er andra resonera, och det är j-vligt uttröttande. Antingen apatisk och omotiverad eller överdrivet entusiastisk och har svårt att släppa tankarna på den specifika saken.

Hur är det med minnet för er? Mitt är katastrofalt, vilket kanske märks i mina inlägg där jag inte alltid svarar på rätt sak eller svarar alls.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-03 20:50:20 följande:div>Det är inte särskilt mycket, men när jag var liten hade jag krångliga och tvångsmässiga rutiner för mig, samt en del vokala och fysiska tics, jag var också väldigt lillgammal. Kunde ibland reagera panikartat på förändringar, fast inte alltid. Var inbunden, levde mycket i min egen värld och hade svårt att interagera "rätt" med andra människor.
Detta är dock svårigheter som mycket väl kan förklaras av ADD...

Jag blev alltid förbisedd eftersom jag var bra på att dölja mina svårigheter och för att jag hade så lätt för mig i skolan. Hade jag varit ett stökigt problembarn med inlärningssvårigheter så hade de uppmärksammat mig och förmodligen hade mycket i livet varit lättare. Men nu blev det inte så, nu sitter jag istället här som 29:åring och genomgår värsta existensiella krisen. :o)div>Jag vet inte jag, mig såg de som ett problembarn redan på dagis och det har varit massor av kontakt senare med BUP och socialtjänst och det var även snack om att jag skulle bli omhändertagen av sociala myndigheter och placerad på hem pga eget beteende, men det rann ut i sanden sen. Inte ledde något av detta till att jag fick nån riktig hjälp och det var väldigt ovanligt att de utredde och satte adhd diagnoser då när vi växte upp, och för flickor var det extremt ovanligt att få en sådan diagnos.

Jag hade också tvångsmässiga och krångliga rutiner, känslig för kläder, sömmar etc, vokala och fysiska tics precis som du dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> massor av udda fobier, helt i min egen värld, ville inte alls leka med andra barn för de störde mig när jag "tänkte", svårt att förstå lekar och spelregler och sociala koder, svåra sömnproblem osv. Mådde asdåligt hela barndomen och hade ångest, mitt liv var bara kaos och ingenting fungerade fram tills jag blev 25. Nu är det hanterbart, någorlunda. Det får mig lite att fundera på nyttan med en utredning nu. Är det verkligen motiverat? Hur känner ni för det? 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-04 00:01:53 följande:div>Oj vad jag känner igen mig.
Simmandet hade jag också svårt med, jag lärde mig i "rätt klass" men ändå långt efter de andra.
Hålla saker för hårt vs. för löst - alltid. Har också knäckt pennor, framförallt blyertsspetsar - de rök på löpande band. Så'na där som man klickar fram blyertsspets med, de är hopplösa, funkar inte alls.

Det där med specialintressen är också exakt samma för mig. Ett tag stickade jag mössor, då stickade jag liksom inte ett par mössor under nån månads tid, utan då stickade jag ungefär 50 mössor på en månad, jag stickade konstant. Sen tröttnade jag och spydde nästan på stickorna... Efter ett tag kunde jag återuppta det, men nu är det på add-nivå - det vill säga att jag stickar lite och sen tröttnar och repar upp allting eller så blir det liggande halvfärdigt.

Jag har svårt att göra någonting alls med måtta, eller "lagom". Det var f.ö. också en av frågorna i testet jag gjorde. Äter jag godis så äter jag tills jag mår illa, dricker jag alkohol så blir det ofta lite för mycket, shoppar jag så shoppar jag mer än jag egentligen har budget till, ska jag börja träna så ska jag träna varje dag för att det ska kännas "rätt" o.s.v. Allt eller inget verkar jag och många av er andra resonera, och det är j-vligt uttröttande. Antingen apatisk och omotiverad eller överdrivet entusiastisk och har svårt att släppa tankarna på den specifika saken.

Hur är det med minnet för er? Mitt är katastrofalt, vilket kanske märks i mina inlägg där jag inte alltid svarar på rätt sak eller svarar alls.div>Mitt minne är superbra. Tror nästan att jag har fotografiskt minne ibland. Problemet är att mitt minne verkar sakna "sökfunktion" och minnena poppar upp när de själva vill och inte när jag letar efter dem. Jag kan tex stå i affären och försöka minnas vad jag gick dit för att köpa, och då poppar minnet av ett kapitel i en bok som jag läste på mellanstadiet upp - alltså hela kapitlet. Jättepraktiskt verkligen dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Vad jag skulle köpa kan jag inte minnas alls.