ADD symptom hos vuxna

Tack för ditt svar! Jag blir lite fundersam ibland då, fast hans syster är också väldigt inbunden så det kanske ligger i hans personlighet så att han är sådan trots eventuell diagnos. I vårt förhållande är jag den som har hetsigt humör och inte förstår mig på mig själv ibland..

Slänger mig in lite då och då...
Härligt att höra att det är fler som blir hjälpta av medicinen!

Ni som tar Ritalina hur mycket tar ni?
Jag tar 40 mg på morgonen och 20 mg på dagen.
Det funkar bra på morgonen men jag glömmer det ofta på dagen.
Men när jag tar även på dagen så känns det som dosen är för låg.

Toppen med en App - det hade verkligen behövts!
Nu sätter jag min mobil på ringning var 30 minut bara för att jag inte skall fastna i det jag håller på med.
Kanonbra om man skulle kunna lägga in städning, dusch och att det är matdax.
 

Hur hjälper medicinering? Försvinner symptomen?

Vilka symtom tänkte du på? 
 

Det jag funderar över när det gäller medicin är vad den hjälper för (eller mot).

Fungerar du bättre i vardagen när du äter medicin?

Har du bättre koll på saker osv? 

Jag får mer energi samtidigt som jag känner mig mer lugn, mer samlad. Utan medicin är ju både känslolivet och tankarna väldigt spretiga och snabba men med medicin är det som om någon skruvat ner hastigheten. Bruset i skallen är borta vilket gör att jag somnar fortare på kvällarna och vaknar mer utvilad. Med medicin finns det ju inte lika många tankar i huvudet som distraherar så det är enklare att fokusera på en eller två saker i taget. Så ja, medicinen är helt klart en hjälp men den är inte allt. 

Jag började medicinera vid årsskiftet. Kände ganska direkt ett annat lugn än jag kännt på länge. Kunde koncentrera och fokusera mej bättre på många saker. Däremot så uteblev den form av "startmotor" jag önskat mej.

Sen efter 3 månader så ökades medicinen mot det dubbla och då kände jag efter två veckor att jag fick en helt annan energi. Men ändå ett lugn och kunde utan stress och ångest innan ta itu med saker som förrut kändes som oövervinnerliga.

Sen alla dessa tankar som snurrat runt i huvet utan sammankoppling. jag brukar beskriva dom som en massa ihoptrasslade garnnystan med en massa lösa trådar. Nu känns det som fler och fler trådar knyts ihop.

Nu när jag snart tagit medicinen i ett halvår så har jag ändå en liten bit kvar känns det som. En ev ökning innan medicinen är rätt inställd kan vara aktuell.

Andra saker som hänt,, efter medicineringen, men som jag av egen kraft kunnat ta itu med är att till slut jobba med mitt dåliga samvete. Att jag inte är slarvig och lat. Att jag i mitt röriga och kaotiska liv inte ska skuldlägga mej för hårt.

Självförtroendet är bättre då jag känner att jag börjar få ordning på en del bitar i livet. Hoppas kunna knyta ihop påsen så småningom helt.

Javisst är det så. Ibland är det svårt att skilja alla dessa diagnoser åt. Men det är ju inte vårt jobb heller, utan läkarens och jag hoppas dom kommer fram till rätt diagnos för din sambo och att han därefter får rätt sorts hjälp och ev medicin. Jag tror snarare det som verkar vara en personlighetsstörning är symtom på obehandlad eller snarare oupptäckt Asperger (och möjligen då ADD) som din sambo nog farit väldigt illa av och som kanske präglat dels hur han ser på sig själv men även omvärlden. Tycker det är så onödigt när läkarna drar upp och slänger personlighetsstörningar i ansiktet på en innan utredningen ens är färdig. Bara ordet "personlighetsstörning" är ju hemskt och vidrigt och fruktansvärt nedslående. 

Jag vet, min sambo tyckte nog inte alls att det lät kul. Fast han tyckte nog inte det var så kul att få veta att han kanske har asperger heller, även om han nu inte vet så mycket om det. Trist nog så såg vi för ett tag sedan filmen "I rymden finns inga känslor" och min sambo tycker nog inte det känns så roligt att "vara som han i filmen". Men det verkar inte som att folk med asperger känner igen sig i den filmen, det är nog rätt extremt som sagt.

Men jag känner mig lättad över detta, nu kan jag förstå varför han reagerar så och så, eller gör så och så. Jag ska definitivt inte bli lika irriterad eller ta åt mig personligen när han struntar i hushållssysslorna, inte ser att dottern behöver tvätta ansiktet, inte förstår vad jag antyder trots att JAG tycker att "han borde väl förstå att...". Nu vet jag att om han har AS så behöver jag vara övertydlig, inte insinuera saker, inte antyda, utan SÄGA vad jag menar. Och sen andra lösningar som t ex scheman. Kanske att det står på schemat att han tar ut soporna varje onsdag oavsett om det behövs eller ej (för han kan absolut inte se att soppåsen är full). Ja sådana saker. Och det finns tydligen mycket hjälp att få via habilitering om man har problem inom autismspektrumet.

Jag har också sett den filmen, något överdriven ja. Å andra sidan finns det ju olika grader även vid Asperger om jag förstått det rätt. Och problemen är individuella precis som vid ADHD/ADD även om väldigt mycket överensstämmer med andra som har det. Jag vet faktiskt inte så mycket om Asperger men det man ofta läser och hör är ju det här med att dom tolkar allt bokstavligt (fast med tiden lär dom sig att man kan tolka saker på flera olika sätt eller att en sak kan betyda olika saker) och att dom har svårt för att te.x uppfatta om någon är ledsen om personen ifråga inte gråter och säger "Jag är ledsen". Jag tror det är härifrån ryktet om att personer med asperger är empatilösa kommer ifrån, något jag inte tror ett dyft på. Jag förstår Aspergarens logik likaväl som jag förstår att andra inte gör det. 

Det finns massor av hjälp att få. Jag vet inte vart ni bor men i Sthlm finns bl.a både ADHD-center och autismcenter dit man kan söka sig och få hjälp. Även om han inte fått fastställd diagnos kan det vara en god idé att ta reda på sådant samt göra schema etc så att vardagen blir mer uthärdlig för er båda. Don't give up!

Det finns bättre filmer om Asperger. Bl.a "Ben X" (fast den är väldigt sorglig) och "Adam". Jag har sett båda och tyckte dom var bra. Däremot kan jag inte svara på hur någon med Asperger skulle se på dom.