ADD symptom hos vuxna

det där känner jag igen!! känner mig också jättelat vilket gör att jag får dåligt samvete och så fär jag ännu mer ångest. Jag pluggar ju på heltid och har inte fått nåt gjort idag alls! Har bara slösurfat, inte gjort något vettigt alls

jag har ju som sagt ingen diagnos, jag vet att jag pratar som om jag hade det, men jag VET att jag har det, det bara är så. och det här med igångsättningssvårigheterna är bara en del av det.

Jag tycker själv att det är lättare att ta hand om hemmet och göra tråkiga saker när jag är igång. som när jag jobade förrut (jobbade mycket under 7 år, ofta heltid) då kändes det inte lika jobbigt. det beror på vad det är för slags stress. Om jag skulle ha kalas hemma kl 15, kunde jag komma på kl 12 att jag ville bjuda på smörgåstårta XL, och om just den laxen jag behövde inte fanns i butiken hemma och fick åka långt - inga problem. trots att hemmet såg ut som ett bombnedslag och jag som ett vrak.

Men negativ stress, som på mornarna när barnen ska i väg i tid (min son går själv till skolan sen 2 veckor tillbaka, han har en tid att passa och det är en enorm lättnad för mig) förra året var lilltjejen tvungen att följa med och lämna sonen, och hon hade en jävla hemsk period där hon vägrade att ha på sig de flesta kläder. Sonen fick jag klä på med tvång. Jag ställde mig i vardagsrummet och skrek rakt ut, stampade med fötterna och ville gråta.
ok, jag brukar inte bete mig så, men jag kan inte hålla saker inom mig.

Sån typ av stress gör mig hysterisk, och mitt blodsocker pga min diabetes gör mig ännu mera svettig och arg. sen att jag glömmer mer saker och så. 

En sak, när jag var sjuk och hostig för nåt år sen fick jag coccilana hostmedicinen utskrivet. Jag började ta mer och mer och fick ev an kompis. DÅ kunde jag göra tråkiga saker.
Det var tex tråkigt tyckte jag att måla en bokhylla, men det var inga problem att komma i gång.
Jag tänkte på det nu att vad skönt det vore om man fick nån medicin och jag kunde känna så igen. Jag höll på så under typ 2 månader, men satte stopp sen, vill ju inte bli för beroende av morfinpreparat. 

samma här... har du nåt jobb?
jag ska skicka in cv och ett personligt brev, jag kommer inte i gång alls, ringde arbetsförmedlingen och hon sa att man kunde maila sitt cv så kunde man få feedback. länkarna är uppe men jag har ej kommit längre.
Sambon skulle komma hem vid tolv och då plockade jag och dammsög hysteriskt snabbt och slarvigt. orkade inte ens ta fram skurhinken utan sprayade golvet med rengöringsspray och drog lite med moppen. 

hahahaha

förlåt att jag babblar så mycket om mig själv. 

Tkr ditt inläggom vattenglaset och kontrollen var klockrent beskrivande ..

Oj. detta är alarmerande.
Ja man blir "värre" under stress och visst gör lite morfin världen tillen bättre plats att leva i?? Fyfan, exakt såhar jag det.. Fast jag äjuoxå beroende, tar dock metadon nu i medicinsk syfte..

Har inte fått någon som helst hjälp om jag ska vara ärlig.. Men jag vet nu att det finns hjälp att få - exempelvis medicinering.. Har testat ritalin,men märkte ingen uppenbar skillnad. Men jag kanske behöver mer stabilitet och kontinuitet kring mig innan jag märker någon förändring. Jag är rädd för att vara ett hopplöst fall som ingenting kommer bita på :(

hehe

känner du att du "kommer i gång" när du tagit droger? 

Det där med att vara frusen känner jag igen! Det är ju ännu svårare att gå upp när man vet att man kommer frysa arslet av sig, hatar att frysa!

Kommer ihåg från när jag gick i grundskolan hur svårt jag hade att gå upp redan då! Och inget har ändrats. Suck, finns det någon medicin för det här? haha. Är trött på att må dåligt nu!   

jaså? då är vi lika :) ja det undrar jag med. jag har alltid beundrat de människor som kan gå upp i god tid. på jobbet som personlig assistent såg jag hur folk levde. dock var det ju ingen vanlig sits men ändå en inblick (min brukares anhöriga)
De gick upp, tog en dusch, satte på kaffe och gjorde sig en god frukost, gick ut och hämtade morgontidningen som de sen satt och läste i lugn och ro innan de skulle i väg till arbetet. "så mysigt, så  ska jag också göra" i alla år tex har jag planerat att dricka varm choklad med grädde och tittade på lucia på nyhetsmorgon ihop med barnen...

det har jag aldrig lyckats med =/

eller de som drar ut på en löprunda innan arbetet. jag skulle aldrig göra det, trötta ut mig på det viset (fast det enligt dem ger energinej, ingenting.när min son föddes och höll på att dö (jag drabbades av preeklampsi, som blev till eklampsi med kramper och medvetslöshet med mitt första barn, där blodtrycket var för högt), både han och jag så blev mitt kontrollbehov så sjukligt starkt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. jag mätte mitt blodtryck konstant. ungefär 50 gånger om dagen. det skulle ligga perfekt, den ångesten,  ja den går inte att beskriva,
jag gick till en kurator på VC som ansåg att jag skulle börja med KBT, men jag stod inte ut med tanken att låta bli blodtrycksmätaren.
jag kunde sitta på bussen också när ångesten kom smygandes.
jag hade även panikångest som tonåring men jag har lärt mig lugna ner mig och tänker att ingen har ju dött av detta...men jag flyger tex inte. och det tog flera år innan jag vågade ge mig ut och åka ålandsfärjan.

 mitt blodtryck kollar jag nån gång varannan månad i dag, och det har tagit mig 6 år. jag skulle kalla det ett maniskt beteende. men sen ligger det också stabilt. fan vet vad som hänt annars?

jag vågade inte bli gravid igen, när jag blev det av misstag fick jag sån äcklig ångest och ÖNSKADE av hela mitt hjärta att jag skulle få missfall. vilket jag också fick. dock blev jag lite ledsen när jag hade vant mig vid tanken.
min mamma har massa psykiska sjukdomar, bla panikångest.

sen blev jag gravid ändå. jag å sambon hade sex när jag hade mens fortfarande (låter trevligt i know) och på ägglossningstickan visade det klartecken. en gång nuppade vi på en hel månad och jag blev ändå gravid.
och den gick jättebra den graviditeten. och det är jag ju glad för i dag  fast jag förlorade 5 liter blod...sen fick jag blod och det blev jag sjuk av blablalablabla..

ni behöver inte säga nåt om detta, vet hur jobbigt det är att läsa en sån här lång text och kanske inte vet vad man ska skriva som svar. 

men i skolan fattade jag ingenting för mina tankar var nån helt annanstans, jag sket i högstadiet och skolade, drack massa alkohol och levde väldigt farligt. 

nu ska jag hålla käften. 

Är det någon som kan berätta lite vad som händer när man är under medicinering?
Känner ni som får ritalin/concerta er hjälpta utav det?
Märker ni några förändringar? Isåfall vad?

Jag har provat att ta några få ggr,men har inte fått medicin själv, jag skulle vilja börja med ritalin exempelvis.
Är bara rädd för att inte något ska hjälpa mig..