hej!
herregud i den listan som står högst upp stämmer allt in på mig .. visst jag har en ADD diagnos men läskigt hur man kan få ner på papper precis så som jag är :P Ska äntligen får börja medicinera men jag får inga centralstimulerande :;( får nöja mig med strattera, ska bli spännande att se om den verkligen hjälper !
kliver in här, om jag får?
Halva min släkt på pappas sida har ADHD eller ADD, minst ett av mina barn har ADD, min bror och hans 2 barn har ADHD och jag kände nu att det är dags att få en utredning om jag har ADHD/ADD eller om jag bara är lat och slarvig i största allmänhet. Bättre göra detta vid 40 års ålder än 60, eller vad säger ni? 
Ska på första bedömning på torsdag nästa vecka, den där de avgör OM jag ska få en utredning. Får hoppas jag kommer ihåg något alls när jag väl kommer dit så det inte blir som vanligt när någon frågar hur det är ("bra!"), vad jag vill ha hjälp med ("vet inte..?")
Är något nervös.. Fick en massa papper hemskickade med en massa frågor som jag ska svara på, men det kändes bara fel.. har jag problem med sprit? "nej" (halva släkten är även alkisar, är livrädd att trilla dit jag också), har jag haft depressioner? "nej", har jag medicinerats för det? "nej!" (jag har ju inte varit deprimerad!!), Varför inte? "--" har jag självmordstankar? "nej" osv.. det handlade ju bara om depression? DET vet jag att jag inte har i alla fall!
Måste försöka skriva ned vad jag tycker inte fungerar, sen får vi se vad de säger där. *nervös* Vill INTE gå dit, men jag vet ju att jag behöver hjälp med en massa så det är lika bra att masa sig dit, beslutar de att utreda så kommer det iaf att ta minst ½ år innan jag får påbörja det, då kan jag förtränga allt ett bra tag. 
Hej!
Jag hoppa in i tråden och läser lite.
Jag är en 35-årig tjej med en familj som under lång tid levt i mörka perioder resp ljusa perioder.
Finns massa stunder då jag trott att min sambo är på väg att lämna mig eftersom han inte vill ha kontakt med vare sig mig eller sonen och bara stängt in sig i sitt rum med datorn. Ibland har han kommit ut och ätit utan att säga mycket och stängt dörren efter sig sen igen.
Jag har tänkt: HAN VILL SEPARERA...
Sambon har en tendens att alltid svara "mm snart" när jag frågar om han kan göra något, "snart" brukar antingen göras efter en vääääldigt lång tid eller efter massa tjat.
Jag har tänkt: HAN ÄR LAT
Min sambo är dock väldigt snabb på att fixa grejer när det gäller saker som direkt rör honom och hans intressen. Han kan inte ha hand om pengar för han bara impulsköper grejer som sen oftast blir liggande oanvända eller halvt påbörjade.
Jag har tänkt: HAN ÄR EGO SOM BARA GÖR SÅNT SOM GYNNAR HONOM.
Han får ofta för sig att han ska börja träna och kör stenhårt på det i 1-2 veckor sen faller allt ut i sanden. Köpte en motionscykel i våras som jag var skeptisk till då jag vet hur det brukar bli. Han blev arg på mig och tyckte jag var helt oresonabel som inte tyckte att han kunde få köpa en.. Jag hota med att den åker ut på Blocket ögonblickligen om den inte används....!! Den användes flitigt under nån månad men numera alltmer sällan..
Jag har tä'nkt: HAN HAR DÅLIG DISCIPLIN OCH KARAKTÄR
Dessutom kan man inte säga nåt som han ska komma ihåg när han gör nåt annat. Eller så säger man en sak han ska göra , tex ger en lapp på vad han ska handla i affären och så precis innan han åker kommer han på att han gömt mobilen tex på övervåningen, springer upp och hämtar den och glömmer sen lappen hemma...
Jag har tänkt: HAN KAN FAAAN ALDRIG KOMMA IHÅG NÅNTING..
Sambon har stora sömnsvårigheter och vänder ofta på dygnen. Ofta hemma från arbetet för att han inte har orkat gått.
Jag har t'änkt att: HAN MÅSTE JU SKÄRPA SIG! VEMFAN ÄR INTE TRÖTT!!!??
Efter många om och men så står vi nu här; En familj med misstänkt ADD och jag är så fruktansvärt STOLT över min sambo som:
SJÄLV suttit och sökt på internet och listat ut att det kan vara ADD "vi" har
SJÄLV kontaktat läkare om mediciner och att han vill börja utredas
SJÄLV stolt och stärkt öppnat upp sig och talat om för våra familjer, alla våra vänner, lagkamrater och arbetskamrater att han har problem
SJÄLV förstått och fått insikt om att såhär kan det inte vara menat att livet ska vara
Efter alla SJÄLV så står han nu TILLSAMMANS med alla oss i familjen, bekantskapskretsen och kämpar för att det ska bli bättre! Och för det är jag så stolt! För jag har förstått att det har varit väldigt svårt för min sambo att ta sig dit där han är idag!
Men vi inser att vi behöver mycket stöd och hjälp och kunskap och jag hoppas kunna finna lite av detta i denna tråd! 
Varför inte välja alternativa terapier? Om nu inte medicineringen inte hjälper.
nu kommer min sambo snart hem på lunch och ser att jag inte gjort nåt hemma, jag kommer ta upp detta. då kommer han att säga "jamen om du vet eller tror att du har detta är det väl bara att ta tag i det då?"
sen jag fick höra om detta har jag börjat tänka "gör jag det inte nu blir det aldrig av"
men har du medicin strulmaja?