ADD symptom hos vuxna

Hej hej! Tänkte bara uppdatera (som om jag har världens mest intressanta liv ) och ventilera (för jag oroar ihjäl mig) om hur det går med min utredning och hjälpen jag får genom öppenvården och min privata psykolog.

Vilket snurr det är. Efter utmattningsdepressionen har jag inte alls lika långa sträckor med kraft som förr, så jag känner för det mesta att jag knappt kan hålla näsan över vattenytan. Paddlar med fötterna för allt vad jag är värd, men ofta känns det som om man är under vattenytan, tur att man har någon form av snorkel då.

Iaf, vardagen känns så betungande och min oro är ju helt överdrivet jobbig, men jag kan ju inte sluta oroa mig, hur jag än gör. Nu är jag desto mer medveten på att jag lätt gör såhär, men jag kan inte riktigt omdirigera det hela.
Idag träffade jag kuratorn, och fick då reda på att jag ska få träffa en arbetsterapuet innan semstern. Dom hade haft teammöte och då hade dom tagit upp mig. Så jag ska få börja någon gruppterapi i augusti (få hjälp med strategier och träffa andra som mig). Vi pratade vidare om allt och kuratorn sa att jag kommer få hjälp med hur man lägger upp strukturer, hur jag ska lägga upp vardagen osv. Även med medicinering måste jag dock vara införstådd med att jag troligtvis aldrig kommer fullt kunna känna ett sånt där lugn och att en perfekt yttre tillvaro inte kommer stilla bruset helt i mitt huvud, men att jag kommer få hjälp att lära mig hantera det.
Ok, ok. Min första tanke är alltså att dom nog är ganska övertygade om att det är ADHD. Eller? Har jag missuppfattat dem? Borde jag inte känna mig lite lugnare....trodde jag. Men nej då. Tankarna spinner genast iväg.
Nästa vecka ska jag göra dom här testerna. 3 timmar räknade psykologen med att det skulle ta. Då är det för att kolla uppmärksamhet, begåvning etc. Men gör det mig lugnare...nej, nu börjar jag fundera på dom här testerna...tankebanorna går lite i liksom...tänk om jag misslyckas med testerna (helt dumt, jag vet, men kan ändå känna en oro). Det är kanske för att jag på något sätt känner mig så nära ett slut, en förklaring, hjälp osv.
Förstår ni vad jag menar? Jag har liksom ingen koll på vad det är man gör på dom här testerna, och eftersom jag har ett enormt kontrollbehov, blir jag lätt nervös när saker är utanför min kontroll. Jag orkar heller inte vänta längre på svar och på någonsorts förändring. Jag måste få ordning, jag behöver ordning. Jag behöver komma igång, vill jobba, bli stimulerad, men klarar nada just nu, för jag blir helt slut.
Hur hantera?

Ville bara tillägga att kuratorn sa att jag kommer sen få träffa läkare, när jag är färdig med utredningen, för att ställa diagnos och disskutera ev. medicinering. Att det kan hjälpa, men att det aldrig kommer bli helt lugnt. Att jag måste lära mig detta med lagom osv.  

Uppdaterar även här!

Jag började ju misstänka ADHD i slutet av förra året, fick remiss från min husläkare.
Basutrednignen på ÖV visade på borderline med drag av AS, narcissistiska drag och även histrioniska drag, samt en dissociativ störning. Vidare utredning för ADHD/AS bestämdes.

Nu har jag träffat psykologen två gånger, vi har nu avfärdat AS, och jag är mer åt ADHD än ADD. Ska försöka hinna klart med så mycket före hennes semester så förhoppningsvis har vi bara sammanställningen och diagnos samt diskussion om medicin kvar i augusti. Då blir det troligtvis Concerta.

Har fått väldigt bra hjälp, och har även fått nya ångestdämp - Atarax, inte ett benzo som jag hade förut.

Jo nog låter det som om det är ADHD/ADD dom misstänker annars skulle dom väl inte dra igång med en utredning. Visst hade du gjort en screening redan? 

Jag ska berätta en sak för dig. Jag fick en aha-upplevelse sist jag var hos psykologen. Eller då jag gått ut därifrån. Jag hade tusen och åter tusen frågor om vad som skulle hända nu. Diagnos har jag fått, medicin har jag fått. Nu då? Vad händer nu? Tänk om jag har AS också? Blir det fler tester? Finns det mer hjälp att få? Vart? Hur? Vem? När? Kan jag jobba nu? Och vem hjälper mig reda ut kaoset i mitt hem? Jag fick ju ingen som helst information om vad som skulle hända härnäst av läkaren som ställde diagnosen och jag var rädd att jag än en gång skulle hamna mellan stolarna och bli bortglömd. Och så denna jäklars ovisshet då som jag inte klarar av, som gör mig ängslig och nojjig.
 
Jag hade också förväntat mig att när diagnosen väl var satt och då jag fått medicinen i handen så skulle allt ordna sig och jag skulle få den hjälp jag behövde här och nu. Med en gång. Jag har varken tid, lust eller tålamod att vänta mer nu.
Men så fungerar det tydligen inte riktigt. Utan allt sker stegvis, babysteps, en sak i taget, något det enligt psykologen måste få göra om slutresultatet ska bli bra. När jag gick därifrån slog det mig att jag nog inte riktigt insett allvaret i allt det här, varken i min diagnos eller i medicineringen. Det är ingen lek. Det är på riktigt. Läkarteamet tar detta på stort allvar vilket bl.a är ett utav skälen till varför dom vill skynda långsamt och diskutera en sak i taget. För mig fungerar det ju inte riktigt så. För mig ska ALLT ske på momangen och jag är inte förmögen att sortera och prioritera vad som är viktigast att först ta tag i. Jag kan inte ens tänka mig till det även om jag anstränger mig. Det blir bara ett enda stort kaos i skallen och jag går upp i varv, upprepar samma frågor om igen, måste få vissa saker förklarade för mig om och om igen tills jag känner att jag verkligen förstått allt rätt och så jag kan se en bit av vägen framför mig DÅ som först kan jag ge mig. Men helt nöjd och lugn blir jag förstås aldrig. 

Vad ville jag säga med detta då? Ja, det har jag glömt. Men jag tror att vad jag ville få fram är att du bör försöka att inte oroa dig så mycket. Jag vet att det är svårt och jag vet att sådant som är utom ens kontroll är ångestframkallande. Men försök att tänka i kortare steg och fokusera på en sak i taget. Och om du känner att oron och ångesten tar överhanden, ring din kurator och berätta detta, be någon berätta kort hur testerna går till och vad som kommer att hända efter det osv. Det är ju det dom är till för, att hjälpa, stötta och härbärgera allt det där vi själva inte alltid klarar av. Men att du är medveten om din oro och kan spåra vad som triggar igång den är ju första steget med att få bukt med den. Och du, snart är du ju i mål!  
 

 Det stämmer verkligen det där med babysteps. Och jag tror av erfarenhet med hela min resa med min Bipolära sjukdom att det är av nödvändighet att ta det väldigt försiktigt och främst då man haft problem längre tid utan hjälp. Ju längre tid du går utan diagnos så ökar risken att funktionsnedsättningarna blir mer permanenta och svårare att ta sej ur.

Trots min sjukdomsinsikt ang Bipolär så trodde jag också att med medicineringen skulle ett mirakel ske och jag skulle bli "som vanligt" Men så är det ju inte i de flesta fallen.  Nu sen igår så har vi ökat medicineringen den andra gången sen startdosen och mönstret har sett likadant båda gångerna. Kännt förbättring första 2 månaderna sen den tredje månaden så har jag haft känslan att det ändå saknas en del. Detta sista försök till dos ska nu utvärderas under ca 3 månader igen. Annars så finns inget mer att göra. Jag vill inte byta sort för den jag har nu Equasym Depot fungerar bra utan biverkningar och bra tillsammans med mina andra mediciner.

Eftersom jag började min medicinering så har däremot min förmåga att förstå mina svårigheter på ett mer objekt sätt och på ett mer konstruktivt sätt. Detta har gjort att mycket stress och ångest och skam har börjat att försvinna. Att acceptera att jag har en diagnos som ger mej vissa problem och försöka hitta andra lösningar på det som känns problematiskt.

Att göra upp ett planeringsschema känns inte förnedrande längre. Jag anser att det är ett hjälpmedel för mej likt att någon behöver kryckor eller rullstol. Alarm för tider. Lappar med viktiga saker som måste göras är nu en del av mitt liv. Ord och bilder kombineras för att jag ska minnas saker jag ska göra. Upprepningar av mej själv och av andra hjälper mej också pränta in rutiner. Hellre tar jag dessa vertyg att klara av vardagen än att leva i ett kaos. Och jag är så glad att jag lyckats komma till denna insikt och att acceptera detta!

Tack för ditt svar!
Japp, jag har gjort en screening redan. Sen fyllde min pappa i anhörigformulär och jag är färdig med de utredande samtalen. Nästa torsdag är det dom där testerna. Sen är det väl semster, sen ska det sammanställas och sedan träffa läkaren.

Jo, intellektuellt förstår jag ju det här med små steg. Jag vet ju att inget sker på en dag, samtidigt har jag inte ro och tålamod att vänta. Jag har 3 barn, ensamstående och ska klara en tillvaro jag inte fixar själv och egentligen aldrig klarat själv heller (men har varit ensamstående i stort sett hela tiden). Det var av utmattning som jag hamnade på botten tillslut.

Det bisarra är att jag redan har alla kontakter som jag behöver inkopplade men det är ett sjukt projekt att hålla ihop allt och att komma någonstans går trögt, eftersom det ska utvärderas, det ska väntas in utredning osv.
Jag har i dagsläget 17(!!!) olika kontakter inom psykiatrin och socialtjänsten som alla har en roll med i mitt liv (som ska stödja och hjälpa), men ingen riktig avlastning (stödfamilj en helg i månaden till barnen), inga riktlinjer. Jag ska alltså be om hjälp och veta vad jag behöver för hjälp (jag som kör på tills jag stupar). Dom samordnar inte riktigt ännu. Behöver jag säga att jag håller på att drunkna.
Psykiatrin väntar in en diagnos innan dom aktivt kan ge instruktioner till boendestödjarna osv. Men alla tycks tro att jag är någonsorts übermänniska. Får bara höra hur stark jag är, hur långt jag kommit, vilka framsteg jag gjort osv. Men jag tycker mest att jag står på samma ställe de senaste månaderna, men att jag inte har kraften egentligen.

Jag väntar mig inga mirakel med en diagnos, jag tror inte medicinen kommer lösa allt. Men jag har lite småpanik, det är ju kaos varannan dag, om inte varje dag och jag kan ju inte precis bara ligga hemma och vänta...jag har vardagen med barnen varje dag.
Ja, och om det hade varit normala omständigheter runtomkring hade jag kanske kunnat hanka mig fram, men jag har inget familjenätverk, 3 barn med olika behov. En som ska utredas när skolan börjar igen, en som bör utredas (BUP inkopplade) och en som är aktiv och just nu utåtagerande i förskola. Gaaaah! Sen slänger vi in lite sjukdomar på barnen (hjärtfel, allergier mm.), svårigheter med barn som inte sover mm. 
Det är massor mer...så det är inte direkt det vanliga vardagslivet jag lever i tror jag. 

Vet inte vad jag ville säga med det...tror jag bara behövde skriva av mig. Min utmattningsdepression och krisrelaterad depression kom förra året, men jag har på egenhand tagit mig ur det svarta hålet, själv sett till att hitta rätt instanser osv. (jag hade inte tid att vänta på KBT-psykolog genom öppenvården utan skaffade en privat).
Nu står jag och stampar och väntar..... Jag vet ju inte ens var jag ska börja nämligen. Vilken ände, hur jag ska göra för att få vardagliga saker att fungera? Känns ju som om allt är uppochnerpå.  och jag vägrar att krascha helt igen. Vägrar må så dåligt som jag gjorde förra sommaren. No can do, jag ska fan i mig framåt och utvecklas så att vi alla kan få ett fungerande liv. Jag vill att mina barn ska ha det bra nu genast och slippa denna utmattade och snurriga mamma som dom har nu. Om ni förstår vad jag menar?!? Vad ska jag göra? Precis som du säger, jag kan inte heller sortera och prioritera alls.  Det bisarra är att jag också efter att jag började utredningen, började känna att jag inte är rakt igenom en misslyckad människa (vilket jag trott i 20 år). Kanske inbillar jag mig att en ADHD-diagnos kommer kunna bidra till att jag ska kunna börja acceptera mig själv för den jag är.

Tar verkligen till mig vad du skriver, och jag ska försöka påminna mig om att allt har sin tid när oron tar överhand.

Jag vet inte om det är så för dig men jag upplevde att mitt mående blev värre och värre ju närmare slutet på utredningen jag kom och i väntan på sammanställningen och diagnos kände jag mig så uppgiven och nedstämd att jag funderade på att skita i allting. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag nästan helt och hållet tappade livsgnistan. Den långa väntan, ovissheten, frustrationen och sorgen över nya insikter i kombination med ett vardagsliv, en sambo och två barn som jag var så gott som oförmögen att sköta blev väl för mycket tillslut. För att inte tala om skulden och det ständiga dåliga samvetet för att man känner sig otillräcklig och inte fungerar som en "normal" mamma och sambo. Och med alla nya insikter, all ökad medvetenhet om sig själv, vill och kan man förstås inte vänta längre. Målet är ju så nära och även om man vet att allt inte kommer att bli jättebra direkt eller att medicinen tar bort symtomen, så vet man att det i alla fall inte kommer att bli värre än det man lever i där och då och det är faktiskt tillräckligt. Åtminstone just då.

Jag tycker iofs att det är väldigt konstigt att du inte kan få mer och bättre hjälp under tiden som du väntar på diagnos. Måste man gå under helt och hållet för att bli tagen på allvar? Det verkar inte bättre. Men eftersom du redan är inne i svängen och har hela 17 kontakter så kan man ju tycka att någon där borde inse allvaret och erbjuda dig något slags stöd och avlastning? Jag förstår inte varför läkarteamen och dessa andra hjälpinstanser är så låsta vid det här "efter diagnos". I väntan på diagnos då? Skulle man inte behöva hjälp då? Jag önskar jag visste hur dom tänker. Kanske att om man klarat sig i 20-30 år (fast det varit knappt), ja då kan man klara sig i ett par veckor eller månader till. Hjälpen är ju faktiskt på väg dessutom. Som om vetskapen om det skulle göra situationen enklare och måendet bättre. Nej, som du själv är inne på, tydliga riktlinjer, konkreta verktyg och hjälpmedel i form av boendestöd, avlastning, coaching och den framförhållning som vi själva saknar är det som behövs för sådana som oss.  

Usch, jag önskar så att jag kunde hjälpa dig..... 

Tack för ditt fina svar!

Ja, det är nog så att man nästan får lite panik nu. Bodde med vänner under en period, eftersom jag inte mäktade med tillvaron. Nu har jag bott själv i snart 6 månader, och det är väl så att jag är alldeles för slutkörd för att orka rodda allt.
Men idag kände jag att det lättade lite. Boendestödet var här och jag fick jätte mycket hjälp, och dom ska nu ringa och ordna, försöka koordinera alla mina kontakter och ordna så att dom kan samarbeta. Fick också hjälp med att skriva lista, samt städat lite och...(här tappade jag bort vad jag skulle skriva... ) ...just det, jag ska antagligen få mer boendestöd, hjälp även på morgonen.
Fick också beskedet idag att jag kunde få lite mer avlastning med barnen. Då ska jag nu se till att hålla ut. Känns ju som om man är så nära en stor förändring i livet, lite så jag känner det. Även om vägen till förbättring är längre, så känns det verkligen som om så mycket kommer kunna bli bättre med rätt förståelse och rätt riktning. Vill ju så gärna fungera lite bättre, inte bara överleva.
Det är ju lite så att man skrattar ömsom känner sig lite förtvivlad i den här röran. Det är som om medvetenheten om att alla inte har det så rörigt i huvudet, som gör att man inser att det behöver inte vara så hårt att leva. Samtidigt kan jag vissa dagar verkligen skratta åt hur galet det blir i min tillvaro. Man är har ju inte riktigt koll på läget alltid och då händer det små galna missöden. Körde i fel färdriktining häromdagen (behöver jag säga att det inte är första gången jag gjort så) (fast jag är en jävligt bra bilförare egentligen ).

Nästa vecka är det då dom där testerna. Kanske blir resultatet att jag egentligen är efterbliven och inte alls har ADHD! Hehe!

Idag var jag hos psykiatrikern. Det tog 1 timme och han är övertygad om att jag har ADD och cyklisk mood depressions tillsammans med lite annat som har mer med överlevnadsbetende att göra.  Han erbjöd mig att börja med ritalin, låg dos och att vi ska träffas igen om 4 veckor.

Det känns okej, just nu iallafall, men jag har knappt orkat tänka på det. Det är så mycket annat som stjäl energi och uppmärksamhet och då stänger jag liksom av. Jag tänker börja med medicinen imorgon och hoppas att den är kartan jag behöver till min hjärna.

Några snabba frågor. Har du åtminstånde lämnat blodprov innan påbörjad behandling? Annars bör du ifrågasätta din läkare.

Du bör ju även kräva en riktig NPF-utredning, en timme låter fan inte normalt för att diagnosticera. Kanske misstänka (ja såklart) men inte ställa diagnos. 

Risken att du felmedicineras och felbehandlas är inte värt det. 

Jag har tex gjort hjärnröntgen och ska snart göra EEG, allt detta pga ADHD och Bipolärt syndrom (har diagnoserna). 

Det borde ju nästan vara rutin på detta, tyvärr verkar det inte vara så.

Att bara (?) äta ritalin med misstänkt depression eller växlande (bipolär?) är ju fan som att kasta bensin på eld. Kan ju gå åt skogen (läs biverkningar på fass)