Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Först en STOR KRAM till dig!

När jag läser det du skrivit kommer sorgen i mitt bröst. JAG vet precis vad du pratar om. Människor som inte förlorat ett barn i livet kan inte förstå även om de tror det eller försöker.
När man förlorat sitt barn dör ens hjärta o man bara faller ihop..Man orkar inte med att ta någon som hellst kontakt utan alla ens nära o kära måste bara finnas där.
Din syster är ett STORT EGO.
Hon skulle bara kunnat googla om sorg så hade hon förstått vilket helvete du går/gick igenom.
Man förändras som person vännen när man drabbas. Man orkar inte höra människor gnälla om småsaker o allra minst sätta sig själva främst..Man såvrar helt enkelt bort de människor som inte finns där när man som bäst behöver..Din besvikelse över hur din syster betett sig o hur dina föräldrar skyddar henne sårar dig något enormt..Jag tycker du gjort helt rätt som klippt banden med din syster. Du ska veta att det bara finns en förlorare och det är din syster som en vacker dag kommer må väldigt dåligt för det hon gjorde dig. Hon kommer tillbaka men hon måste själv inse vad hon gjort dig..Håll ut o tänk om...Du har säkert vänner som stöttar mkt mer än hon gjort o det är viktigast nu..
Jag vet...Förlorade min fina son tragiskt den 28dec 2009 22 år gammal...Först nu har jag börjat leva lite igen och fick för 2 v sedan veta att jag var gravid..nu i v8+1..Jag är 44år helt fantastiskt....Livet kommer tillbaka..Umgås med människor som du mår bra av o ta bort alla energitjuvar...KRAM EVA

går du och pratar med någon? För efter allt som hänt så behöver du ju verkligen någon att prata med.
En annan fråga är om du har berättat för dig syster hur du känner?
Det behöver ut, sålänge du håller det inom dig så kommer du inte må bättre.

TS: Jag beklagar djupt förlusten av ditt barn! Jag lider så med dig!

När jag läser dina inlägg verkar det som om två saker flyter ihop, sorgen efter ditt barn, och sorgen över den dåliga relationen till din syster. Problemen med systern ställdes på sin spets iom sonens begravning, men hänger egentligen inte ihop med den, tror jag.

Frågan du ställer är om du ska/bör/kan förlåta din syster för att hon svek i din sorg. Jag tror att det vore bra om du kunde "tänka bort" den händelsen när du utvärderar relationen till systern (jag förstår att det är svårt). Som du beskriver din syster har ni ingen nära relation, du har försökt men upplever inte att hon möter upp. Vill du ha en nära relation med henne? Är det rimligt med tanke på hur hon är? Om svaret på någon av frågorna är nej, behöver du inte brottas med begravnings-sveket. Du har inget behov av att förlåta henne för den händelsen. Förlåt istället dig själv för att du inte har en nära relation med din syster. Vila i vetskapen att du har gjort vad du kunnat. Förvänta dig inget mer av henne. Sörj att ditt barn har tagits ifrån dig, och att du inte har en nära systerrelation. All kärlek och styrka till dig och de dina TS!

Ja du, nu kan jag börja med att jag vägrade gå på alla begravningar efter en traumatisk begravning som jag gick på som ung, min farfars begravning var den första jag gick på närmare 20 år.
Jag gick inte ens på exets pappas begravning, dels för att jag vägrade gå på begravningar och sedan, skall jag erkänna, jag var på väg att bryta och varken ville eller kunde vara ett stöd (jag vet att han var väldigt bitter på mig efter det, men mitt förakt för honom var nog större, det var så stort att jag hade väldigt, väldigt svårt att känna empati, det låter hemskt, men så illa var det).
Sedan har jag väldigt svårt att möta andras sorg också, kanske beror det på att jag håller dessa känslor inom mig och vill inte ha de på mig. 
Nu har jag efter det varit på (alltför) många begravningar och min personliga erfarenhet är att ju längre jag står från den avlidna, så har jag lättare att stötta den som sörjer. Är personen för nära, då är jag ingen bra stöttare, jag är personen som hellre är ensam i min sorg än delar med andra. 

För att återgå till din syster, ja, du är besviken på din syster, men samtidigt så beror det på att hon inte levde upp till de förväntningarna du hade på henne, du förväntade dig (ja, man dömer ju andra efter sig själv) att hon skulle komma på begravningen, för det hade varit självklart att du hade gjort det. Så hon har ju svikit dig lite dubbelt, hon svek dig, för du behövde henne, hon svek dina förväntningar.

Men, du vet ju hur din syster är, om du tänker efter, hade hon varit det stödet du behövde just den dagen, eller hade hon, som någon antydde, varit den som tagit huvudrollen, om det var det senare, så kanske det var bäst att hon inte kom.

I dina skor hade jag släppt det hela, konstaterat att din syster är inte den syster som du hade velat ha, att hon inte är den som man bör vända sig till när det är jobbigt.
Hon råkar ha samma föräldrar och ni har växt upp tillsammans, men det varken förpliktar eller innebär att man förblir varandra nära.

Lägg förväntningar numera på din syster utifrån hon är, ha lagom distans till henne, det blir ytterligare ett sorgearbete, att förlora den syster du trodde (tills för några år sedan) hade, och du får en syster som inte kanske är drömsystern, men det är den du har och då har du två val, acceptera henne som hon är, eller få mer besvikelser (för det var ju inte den första och lär inte heller vara den sista). Genom att acceptera henne som hon är, desto starkare blir du som individ och ju mindre kan hon såra dig.
Nu tror jag inte din syster är en genuint elak person, hon ser nog inte konsekvenserna av sitt beteende eftersom hon aldrig behövt ta dessa. Hon är nog som du skriver, egocentrerad och kommer nog så förbli.

Verkligheten är tyvärr så, människor lever inte alltid upp till de förväntningarna man har på släkt och vänner.

Till sist, jag beklagar att du inte fick behålla din son hos dig.