• Anonym

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?

  • Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?
  • Anonym (exi)
    Anonym skrev 2010-11-08 11:56:24 följande:
    Ts, varför vill du inte tala om barnets ålder? Det ÄR relevant.
    Instämmer.
  • augustisten
    Anonym (Annie) skrev 2010-11-08 11:46:02 följande:
    Jo men det kan jag också förstå men då får man helt enkelt sluta att tänka och gå ändå, för att stötta sitt syskon. Det är nog ingen som tycker det är roligt att gå på begravningar, men man går, för den döde och anhörigas skull. Man får helt enkelt sätta sig själv och sina känslor undan för några timmar och göra något som är jobbigt för någon annans skull...
    Jo, det tycker ju jag också. Men det kan ju vara så att ts syster insåg att hon inte skulle kunna det.

    TS beskriver ju att systern har den rollen i familjen - att det är henne det är synd om, som man tar hänsyn till - och hon som tar plats och är i centrum. Det kan ju vara svårt även för systern att komma ifrån den rollen - och speciellt när man är med om något så jobbigt som en begravning faller man ju lätt tillbaka i sina traditionella beteendemönster. Trots att man vet och förstår att de är väldigt olämpliga just då.

    Det är ju inte säkert att systern medvetet tänkte så - men hon kan ju ha kännt att hon inte skulle kunna hantera den här begravningen på ett bra sett. Enligt ts är hon ju inte så bra på att hantera sig själv i andra sammanhang så varför skulle hon klara av det bättre på en begravning. Och om det är så kanske det var skönt att hon faktiskt inte var där.

    ...och för övrigt formulerar "Stjärna" det väldigt bra. Det blir ju så när man sörjer - att även andra, "gamla" sorger kommer upp till ytan. Saker man inte gett sig själv tillåtelse att sörja innan. Det är ju delvis därför det är en så lång och svår process.
  • Anonym
    Anonym (exi) skrev 2010-11-08 13:17:54 följande:
    Instämmer.
    Som jag skrivit tidigare så anser inte jag det vara relevant, min syster har haft en relation till mig hela sitt liv och det var jag som behövde henne på begravningen.
  • Anonym (Stjärna)
    Anonym skrev 2010-11-08 13:02:53 följande:
    Väldigt träffsäker analys, när jag läser dina ord inser jag hur rätt du har, tack för din hjälp, det har verkligen gett mig något att tänka på.

    Det har kommit många helt fantastiska inlägg, jag har läst alla, och ni har gett mig mycket. Tack för allas stöd och synpunkter i den här frågan.
    Jag är glad TS om jag kunnat hjälpa dig. Jag önskar dig all lycka till i framtiden.

    PS Jag håller med om att barnets ålder är helt irrelevant, svara inte på det om du inte vill. Kram
  • Anonym

    Vad tråkigt för dig och din man! Hoppas att det löser sig mellan dig och din syster, förstår faktiskt inte hur hon tänkte.

  • Oneesan

    Jag har varit med om en liknande situation ts. När min son dog kom inte min svåger eller bror på begravningen. Min svåger var ung och orkade inte, vilket jag absolut respekterar. Min bror hade som din syster mycket i skolan just då. Han har också alltid trott sig vara allas medelpunkt och mammas älskling. Jag känner att jag inte kan fråga honom just nu varför han låtsas som om min son aldrig existerat, precis efter att pojken dött så var min bror lika fjantig som vanligt.

    Jag hoppas att jag kan prata med honom om några år om hur jag kände. Jag tror att han måste mogna först och kanske få egna barn.

    Men för tillfället har jag i min egna bearbetning släppt tanken på min brors agerande. Det kommer bara att skada mig själv om jag är bitter när jag inte vet varför min bror gjorde som han gjorde. Jag tror det kanske är samma för dig ts.


    Arigato
  • Primrose
    Anonym skrev 2010-11-08 08:12:16 följande:
    Som student förstår jag din syster då hon måste få in sina poäng för att få fortsatt studiestöd..eller du kanske tycker att hon ska riskera sina framtida studier och att inte få inkomst?  Har bara lärs ts. 
    Det är flera som skriver om CSN etc. - en nära anhörigs död och begravning anses vara ett av de få skälen då du kan få dispens vad gäller uppnådda poäng.
  • Primrose
    Anonym skrev 2010-11-08 10:24:40 följande:
    Jag har förlorat barn, föräldrar och många andra. Döm ingen utifrån dina egna erfarenheter är du snäll. Sorg kan inte mätas!
    Men det finns ju inget som tyder på att det var systerns stora sorg som gjorde att hon inte ville närvara vid begravningen. Det var en tenta....

    TS ska inte behöva mäta sin sorg med någon annans, hon behövde bara sörja och få stöd. Men fick inte det av sin syster och känner sig därför sviken, på djupet. Det är väldigt svårt att komma över en sådan besvikelse.
  • Zygo
    Anonym skrev 2010-11-08 13:22:24 följande:
    Som jag skrivit tidigare så anser inte jag det vara relevant, min syster har haft en relation till mig hela sitt liv och det var jag som behövde henne på begravningen.
    Din syster tyckte kanske att det var relevant om ditt barn var 20 veckor gammalt och inte född ännu, eller 2 år gammal. Inte för att det har någon betydelse för mig, men din syster kanske resonerar annorlunda än vad du gör?
    Hade hon träffat barnet (är väl iaf en relevant fråga)?
  • Anonym
    Zygo skrev 2010-11-08 14:38:45 följande:
    Din syster tyckte kanske att det var relevant om ditt barn var 20 veckor gammalt och inte född ännu, eller 2 år gammal. Inte för att det har någon betydelse för mig, men din syster kanske resonerar annorlunda än vad du gör?
    Hade hon träffat barnet (är väl iaf en relevant fråga)?
    Ja, det hade hon.
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?