• Anonym

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    För några år sedan avled min son, och jag hamnade i en slags chock. Vi (min man och jag) planerade sonens begravning och valde att hålla den väldigt liten och intim, bara närmaste familjen, jag orkade inte med fler. Jag har en syster och en mor och en far som fortfarande är i livet, så de var bjudna samt min mans familj, hans mamma och pappa.

    Min syster valde att inte komma, hon hävdade att hon hade en viktig tenta som hon behövde ta och hon kunde därmed inte delta, istället skulle hon komma på urnsättningen. Just då var jag i chock och orkade och ville inte ta konflikten, sorgen tog upp all min energi och att ta mig ur sängen på morgonen och andra vardagliga ting. Sagt och gjort så kom hon inte men valde att delta i urnsättningen en månad senare, och jag trodde att jag var ok med detta.

    Under åren som har gått sedan dess har jag dock funnit mig bli mer och mer irriterad på hennes ego. Hon är lillasyster och har alltid varit mammas och pappas lilla gullunge, vi har alltid tvingats ta hänsyn till henne och hennes känslor, hon är nämligen "otroligt känslig", mina föräldrars favorituttryck. Det skiljer ett antal år mellan oss också så vi har aldrig varit särskilt tighta.

    Nu har jag iaf kommit på att jag är otroligt bitter och ledsen och besviken över att hon inte kom på min sons begraving, självklart finns det fler händelser som fått mig att känna på detta sätt, men just det här väger tyngst. Det finns omtentor, hon valde att prioritera sin tenta framför min sons begravning och jag varken kan eller vill förlåta detta. Överreagerar jag, hur skulle ni tänka?

    Just nu har jag sagt upp all kontakt med henne, jag orkar inte med henne, och samtidigt är jag djupt olycklig för det här, hur går jag vidare?

  • Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?
  • Anonym (!)
    Anonym (HM!!) skrev 2010-11-08 10:27:58 följande:
    Jobbar inom psyk och träffar tjejer med självskadebetende dagligen, man kan inte förvänta sig att få empati från dem, eller förståelse heller för den delen. De har fullt upp i deras egna värld och bli "sur" och tvär över att alla skiter i dom, de skär sig...eller gör sig illa...hotar för att omgivningen ska reagera. Ursh vad jobbigt TS!!

    NÄ nu fick jag annan förståelse, skit i syrran fyfan vad jobbigt att ha en sån människa i sin familj...jag kräks nästan av att jobba med dessa typer av tjejer! Jag önskar INGEN att ha en sån här i närheten, klipp banden och lämna hennes öde i hennes egna händer att få uppmärksamma själv och kämpa med sin sjukdom...

    När hon e frisk kommer hon ge dig respons. Men stay away!!!!!!!!!!!! dom behöver tappa ALLA för att ta sig ur de där jävla svara hålet.
    Nu blir jag lite rädd. Utifrån en beskrivning på internet av en syster till en kvinna som mår dåligt så uppmanar du henne att klippa banden!!!! Utan att ha hört systerns beskrivning? Utan att inse att det kan finnas en komplex historia bakom? Man baxnar! Och du jobbar på psyk!!! Ställde du border-line-diagnosen över nätet eller? Den dag empatin är borta hör man nog inte riktigt hemma på den typen av jobb längre.
    Anonym (HM!!) skrev 2010-11-08 11:13:10 följande:
    Anonym Men Duu!!! - Jag vet, håller med dig. Jag SKA byta yrke i Mars nästa år. Jag är inte de minsta passande längre för de yrket och som du säger saknar empatin! Men lämnar psykatri ämnet nu, och låter diskutionen forstätta för TS!
    Kanon! Vad hade du där att göra från början? Jag föreslår faktiskt att du försöker ta tjänstledigt eller nåt till dess. Är du mentalskötare eller vad är du?
  • Anonym (Usch)
    Anonym (HM!!) skrev 2010-11-08 10:27:58 följande:
    Jobbar inom psyk och träffar tjejer med självskadebetende dagligen, man kan inte förvänta sig att få empati från dem, eller förståelse heller för den delen. De har fullt upp i deras egna värld och bli "sur" och tvär över att alla skiter i dom, de skär sig...eller gör sig illa...hotar för att omgivningen ska reagera. Ursh vad jobbigt TS!!

    NÄ nu fick jag annan förståelse, skit i syrran fyfan vad jobbigt att ha en sån människa i sin familj...jag kräks nästan av att jobba med dessa typer av tjejer! Jag önskar INGEN att ha en sån här i närheten, klipp banden och lämna hennes öde i hennes egna händer att få uppmärksamma själv och kämpa med sin sjukdom...

    När hon e frisk kommer hon ge dig respons. Men stay away!!!!!!!!!!!! dom behöver tappa ALLA för att ta sig ur de där jävla svara hålet.
    Fyfan, byt jobb!
    Tror inte att folk på psyk riktigt vill skada sig för att dom tycker det är roligt.. Antog att det var en sak man förstod om man arbetade inom psyk. Det finns oftast en bakgrund till allas beteende.
    Även ditt hoppas jag. Usch och fy, dig skulle jag vilja "ta hand om" när du mår pyton.
  • Anonym (för fan!)
    Anonym skrev 2010-11-08 01:11:10 följande:
    Du behöver ju inte komma med felinformation för att förvärra debatten. Vissa bättre programutbildningar - de flesta juristlinjer exempelvis - har en tentamen om 30 hp per termin. Att missa den är inget CSN ser mellan fingrarna med.

    Nu låter jag krass, måhända, men är det verkligen värt att sätta sin egen framtid på spel för en symbolhandling gentemot en syster man egentligen inte står särskilt nära?
    Nej det tycker jag inte, självklart, men intrycket jag fick av TS var att den här tjejen är ung och van att styra och ställa som hon vill och skylla ifrån sig på än det ena och än det andra för att slippa göra saker hon inte vill. Så för mig lät det inte som att hon skulle studera på tex juristlinjen som 23-åring. Men man vet ju aldrig! Fick ju inte veta av TS hur systerns studieförhållanden är.
  • frökenBea

    Hade min syster som är en kärleksfull och ödmjuk person, älskar sina systerdöttrar och är den bästa moster man kan ha, om hon inte kommit på mitt barns begravning så hade jag nog stöttat henne i hennes beslut.
    Men hade hon varit en ego person som svikit fler gånger och bryr sig dåligt annars med, då hade jag nog inte ödslat min energi på henne utan låtit bli att ha ngn kontakt.
    Vad det nu är mellan dig o din syster det vet ju inte jag men som det framgår i ditt inlägg verkar det ju ligga mer bakom. 

    Beklagar verkligen din förlust.

  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-08 09:12:40 följande:
    Jag hade absolut respekterat hennnes frånvaro om hon sagt att hon inte orkade, men nu valde hon att prioritera tentan, och det kan jag inte respektera.
    Men varför bittra ner dig över det nu? Det var ju flera år sedan!! Det skulle du ju sagt då. Konfrontera henne gärna, men med största sannolikhet kommer hon att säga att du sagt att det var ok att bara gå på ursättningen. Att du nu, flera år senare, ändrat dig, det kan du knappast klandra henne för!
  • Anonym

    "Min sorg över deras barn kommer aldrig vara större än deras som föräldrar. Det är inte mitt liv med barnet som har försvunnit, det är inte mina drömmar och förhoppningar om framtiden."

    Din åsikt, inte min... Enligt mig kan även en moster sörja djupt. Varför ska sorg graderas?

  • Anonym (Annie)
    Anonym skrev 2010-11-08 11:31:58 följande:
    "Min sorg över deras barn kommer aldrig vara större än deras som föräldrar. Det är inte mitt liv med barnet som har försvunnit, det är inte mina drömmar och förhoppningar om framtiden."

    Din åsikt, inte min... Enligt mig kan även en moster sörja djupt. Varför ska sorg graderas?
    Det är klart man kan sörja djupt som moster, det skulle jag gjort om det hände mig men jag skulle aldrig aldrig säga att min sorg var större så som anomym jag citerade antyder.
  • Anonym
    Anonym (Annie) skrev 2010-11-08 11:34:03 följande:
    Det är klart man kan sörja djupt som moster, det skulle jag gjort om det hände mig men jag skulle aldrig aldrig säga att min sorg var större så som anomym jag citerade antyder.
    Nej, jag antydde inte att systerns sorg skulle vara störst. Frågan jag ställde var: Var din sorg störst och viktigast? Alltså ett försök att diskutera om man ska eller ens bör mäta sorg!
  • augustisten
    Anonym (Annie) skrev 2010-11-08 11:34:03 följande:
    Det är klart man kan sörja djupt som moster, det skulle jag gjort om det hände mig men jag skulle aldrig aldrig säga att min sorg var större så som anomym jag citerade antyder.
    Det håller jag med om - och som moster förstår man troligen att sorgen är väldigt olika.

    Däremot kan ju själva begravningen kännas svårare om man är moster... eftersom man inte har en självklar plats - men vet inte riktigt vad som förväntas av en (speciellt inte om man inte har en bra syskonrelation kanske) och man ska sörja "lagom" mycket utan att ta för stor plats. Just det verkar ju ts syster ha svårt med, så begravningen kändes kanske svår för henne att hantera.
  • Anonym (Annie)
    Anonym skrev 2010-11-08 11:36:30 följande:
    Nej, jag antydde inte att systerns sorg skulle vara störst. Frågan jag ställde var: Var din sorg störst och viktigast? Alltså ett försök att diskutera om man ska eller ens bör mäta sorg!
    Ja men varför ens diskutera det, det var ju inte det ts ville. Vad jag har läst av ts så verkade ju inte som att det var för att systern var helt förstörd av sorg hon inte ville komma. Jaja alla är vi olika men jag tycker det är ganska vidrigt att skriva så till någon som förlorat ett barn....
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?