Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Detta är ju inte samma sak, men jag kan förstå lite hur du känner, min syster valde att jobba istället för att komma på mitt andra barns dop, detta trots att jag ca 2-3 månader innan meddelat  ett datum och en tid för att alla skulle kunna ordna med att vara lediga ifall dom råklat jobba just den helgen, så valde hon ändå att inte byta tid med nån utan nöjde sej med att komma äta tårta hemma sen bara, dessutom hade hon inte ens köpt en doppresent som man liksom kan ha som minne utan gav bara pengar....
Detta kan jag känna är lite slött och börjar jag tänka på det så stör det mej att det inte var viktaigare än så att komma...

Men jag förstår att detta du varit med om känns 100ggr mer, det handlar ju ändå om ditt barns begravning....

Som några skrivit handlar det ju i grund och botten om hur du själv vill fortsätta kontakten med din syster. Det här påverkar dig många år efter händelsen, alltså är det viktigt för dig. Du skriver att du vill hitta ett sätt att komma över besvikelsen. Mitt tips är att faktiskt ta professionell hjälp till det eftersom det verkar som det är många års känslor som lagrats. Visst kan du skriva ett brev till henne osv, men att döma av det du berättar om din syster är det väl tveksamt hur/om hon bemöter detta.

Ett par samtal med ett samtalsproffs för att bena i dina egna känslor - vad smärtan står för, vad du kan förlåta och inte o.s.v. tror jag vore en bra idé. För din egen skull, för att kunna må bra. Oavsett hur relationen med din syster kommer att utvecklas.

Jag valde signaturen "bekant" eftersom jag har en liknande syskonrelation även om det i mitt fall gäller en bror.  Jag har kommit till ro med den numera, men jag kan förstå din smärta.

JA, jag skulle säkert kunna bli besviken om min syster planerade att inte gå på begravningen- MEN jag skulle göra det klart för henne DÄR OCH DÅ, inte låtsas som om det var okej och sedan dra upp det flera år i efterhand.

Man kan ALDRIG utgå från att alla tänker och känner på samma sätt som en själv. Jag kan mycket väl förstå att om man inte själv förlorat någon närstående så förstår man inte vikten av att andra närvarar vid begravningen. Man kanske, precis som jag själv, känner att man går på begravning för MIN skull och för MIN relation med den avlidna snarare än för andra anhörigas skull. Samtidigt kan jag tänka mig att jag skulle känna annorlunda om jag var den som tex förlorat ett barn, men man kan faktiskt inte utgå från att alla faktiskt förstår och känner det så!

Jag skulle mycket väl kunna  känna att en viktig tenta (kanske var det redan en omtenta?) var högre prioriterad än en begravning för någon jag inte hade en relation till (nu vet ju inte jag något om deras relation, men ändå...), och om då "du" hade okejat detta så hade jag faktiskt utgått från att det var okej också!

Hon förstod antagligen inte hur viktig hennes närvaro var för DIG och då var det faktiskt upp till dig att klargöra detta för henne. Hade hon då ändå valt att inte närvaro hade hela saken stått i ett annat sken, för då hade hon faktiskt vetat detta. Men att i flera år låtsas som att allt varit okej för att sedan dra upp något som hon inte HAR EN CHANS till rätta till är faktiskt rent äckligt!

 Jag skulle bli rent förkrossad om någon ett par år senare valde att säga upp kontakten med mig  och inte kunde förlåta mig för något jag inte ens vetat om att jag gjort fel!

Men nu låter det ju som att det ligger betydligt mer bakom, och att du inte gillar din syster alls utan bara vill ha något att "sätta dit" henne för, och då kan man ju fråga sig varför det var så viktigt att just hon var på begravningen iallafall? 

Jag beklagar din sorg TS.
Men jag anser att alla bestämmer själva om de ska närvara vid en begravning eller inte. 
Skälen man anger för att inte komma kanske inte är de man egentligen har.
Alla reagerar så olika på sorg.
Ni verkar ha mycket mer mellan er som är svårt än just den händelsen.
För din egen skull, bli inte bitter. Försök gå vidare med dina egna känslor. Blir sällan bra av att bryta med någon. Och jag förstår dig väldigt väl, när det gäller din syster.
Men en gång i framtiden ska ni samarbeta när era föräldrar dör och ska begravas.
Tänk över vad som gagnar dig själv mest i längden.
Har du pratat med dina föräldrar om det här? Och dina känslor kring deras behandling av din syster.
Jag är också en sån förälder där ett barn har tagit "mer plats" och storasyster fått stå tillbaka.
Svårt och sorgligt. För oss alla.

Ts, varför vill du inte tala om barnets ålder? Det ÄR relevant.

Jag hade blivit så besviken. Strunt samma om vi är vänner/ovänner tycker om varandra eller inte. I vår familj ställer man upp, visar sig, är med i "downs".

För mig hade det inte spelat ngn roll om vi så hatade varandra. Om mitt barn hade gått förlorat så tycker jag att det är självklart att de inbjudna kommer. Och det ska till mycket för att jag skulle förstå att min syster inte kunde närvara.

Hon verkar egotrippad! Jag hade inte kunnat "se över" ett sådant beteende. Möjligen återuppta kontakten senare om HON aktivit önskade det.

Jag ser alltså inte ngn situation viktigare än att hedra mina barns bortgång.

Vi hade en bra relation innan allt detta hände och jag hade förlikat mig med att hon anser att världen kretsar runt henne. Jag tror att begravningen blev en slags grogrund, det var där och då ett frö planterades och sedan allteftersom åren och sveken har passerat så har bitterheten växt, tills jag fick nog. Hoppas ni förstår hur jag menar.

Vad gäller att jag inte tog komflikten där och då, jag var bedövad av sorg, och allteftersom bedövningen gett med sig har bitterheten tagit dess plats. Jag gillar det inte, men det ä så situationen ser ut just nu.